Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Grand Theft Auto IV

Grand Theft Auto IV

Lättsam Scarface-parodi eller skojfrisk BoyZ N the Hood-pastisch har bytts ut mot en råhård historia om östeuropeisk kriminalitet, hjärnspöken och om att välja sida. Rockstars fjärde är äntligen här, och Petter har satt betyg...


Jag hade hoppats på det bästa, men samtidigt också ställt in mig själv på att bli besviken. Det är svårt att förklara. Rockstar är inte vad Rockstar en gång var. Trodde jag i alla fall. Många nyckelpersoner bakom milstolpen Grand Theft Auto III hade slutat, och företagets enorma plånbok har genom åren krympt i rasande takt. Grand Theft Auto IV är tvunget att lyckas, och det rejält. Det är tvunget att vara superbt... och det är det.

Som speljournalist är jag van att få allt i god tid, att få allt innan dig. Vi får alltid spelen cirka två månader innan premiären och därmed tid för att spela igenom storyläget, testa eventuell multiplayer och även utföra sysslor som att fånga screenshots, eller testa kampanjen med en annan karaktär, eller på en annan svårighetsgrad. Detta gäller dock aldrig Rockstars spel. För Rockstar är spelbranschens rockstjärnor, och de jobbar hårt för att hålla den imagen vid liv.

Vi började prata med Rockstar så tidigt som i februari om att få recensera Grand Theft Auto IV i förväg. Responsen var minimal, intresset från deras sida svagt. Mycket svagt. Det löste sig dock till slut (annars skulle du inte läsa den här recensionen) och för mig, som alltid lever (och dör) med mina förväntningar - har min genomspelning av Grand Theft Auto IV varit en mycket annorlunda spelupplevelse.

Varför? Jo, för att jag, som den urbota GTA-fanatiker jag ändå är, faktiskt inte hört eller sett någonting från Grand Theft Auto IV, alls. Petter Mårtensson reste till Rockstar ifjol för att kika lite, men inte jag. Jag var tvungen att vara hemma och tjata på Bengt (med flera) och hade fram till tidigare i veckan inte sett en sekund av Rockstars efterlängtade fyra. Och därmed kom mycket som en härligt glad och mycket positiv överraskning.

Skulle Rockstar lyckas nyttja all den nya hårdvarukraften som de två nya konsolerna innehåller? Skulle de lyckas bygga ut spelvärlden i GTA inte bara rent geografiskt, och inte bara rent visuellt, utan även beträffande dynamik, liv - och rörelse. Skulle Rockstar lyckas skapa ett spel av samma skyhöga kvalitet som föregångarna bjudit på?

Svaret på alla dessa frågor är ja. Ja, ja, ja, ja. Ja! Rockstar har lyckats med allt detta, och lite till. De har lyckats snickra ihop ännu ett mästerverk som kommer att få all tänkbar konkurrens att skämmas. Rockstar må vara en bunt dryga satar med en otäck inställning till spelpressen... men ingen kan ta ifrån dem att de inte bara förändrat hur vi idag ser på spel (med GTA III) utan faktiskt fortsätter att briljera på en nivå som ingen annan tycks nå.

Det börjar som en stiligt utformad start på en kvalitetsrulle från Hollywood. En vy över ett rostigt lastfartyg, credit-texter som smälts in i grafiken likt anslaget till Lucky Number Slevin. Niko Bellic hoppar av lastfartyget i Liberty Citys hamn, en dimmig söndagnatt. Han har levt på båten i veckor, rest ända från Östeuropa, för att fly sitt förflutna, och jaga den amerikanska drömmen.

Niko är gammal krigsveteran från Balkan-kriget, ärrad, tystlåten, skrupelfri, snaggad och klädd i stereotypdoftande träningskläder. "Welcooome to America my coooouuuusin Niiikooooo!" skriker hans korpulente kusin Roman sekunderna efter Nikos fötter för första gången rör amerikansk mark. Och här börjar årets hittills bästa spel.

Handlingen i Grand Theft Auto IV ligger närmare Grand Theft Auto III än vad den gör Vice City och San Andreas. Niko är en hård jävel, som utan pengar på fickan, framtidsutsikter eller egentliga planer snabbt slår sig in på brottets bana för att bistå sin klumpige småskurk till kusin med nödvändig assistans.

Som vanligt börjar allt med enklare rutingrejor som att skjutsa glädjeflickor, stjäla bilar och frakta vapen. Ju längre in i spelet man kommer, ju mer insyltad i Liberty City-maffians organiserade brottslighet blir man, och som Niko Bellic gäller det att slå sig upp mot toppen. Mot att bli Liberty Citys högst aktade råbus.

Från början kommer uppdragen antingen från kusinen Roman eller småskurken Vlad, som förpestar den redan ruttna arbetsmiljön på Romans bilverkstad. Att återse staden från Grand Theft Auto III är härligt. Rockstar har byggt ut Liberty City ganska rejält sedan jag sist besökte den, men ändå hållit kvar viktiga stadsdelar och riktmärken, och en bekant och ruskigt njutbar känsla av hemtrevnad infinner sig snabbt.

Upplägget och den dynamiska spelstrukturen som Grand Theft Auto-spelen alltid skrytit med finns inkluderad även i Grand Theft Auto IV. Du tar uppdrag av den du vill arbeta för, du gör de uppdrag du vill, resten hoppar du över - och trots detta, trots all denna frihet som spelaren ges - lyckas Rockstar lika skickligt som alltid berätta en intressant, mångfacetterad, våldsam och ruskigt välskriven story som känns högintressant från filmruta ett. Resten av spelvärlden: stjäl, kopiera och plagiera - för såhär bra på att berätta en story är tamefan ingen förutom just Rockstar.

Handlingen och tonen i Grand Theft Auto IV är mer allvarlig och en gnutta mer sofistikerad än i tidigare spel. Niko kämpar mot sina egna hjärnspöken efter Bosnien-kriget, och hans uppdragsgivare, kompisar och offer känns mer mänskliga, verkliga och intelligenta än vad Rockstar vant mig vid. Grand Theft Auto IV är inte proppfullt med lättsamt fnittriga popkulturella referenser och parodier som framförallt Grand Theft Auto: Vice City och Grand Theft Auto: San Andreas var. Nej, här känns det som om Rockstar istället vågar förlita sig helt på sin egen starka berättelse, och därmed dragit ned en del på seriens patenterade humor.

Grand Theft Auto IV handlar om östeuropeisk maffia, och hur de sakta men säkert sväljer Rockstars digitala variant på New York. Visst, här finns stereotyper (i massor) och överspel (i massor) men tonen är hårdare, råare och mer allvarlig än någonsin tidigare.

Detta går såklart hand-i-hand med att Liberty City uppgraderats rejält, på alla tänkbara sätt, sedan sist jag besökte stället. Till skillnad från tidigare spel, eller andra spel av samma typ, lever Liberty City nu - på riktigt. Det känns inte alls som en spökstad som bara slagits upp av lösryckta polygonflak, för att husera dig och dina vansinnesstrapatser, utan verkligen som ett riktigt ställe. Som en riktig stad. Det känns som om Niko anländer, som vilken våldsbenägen (illegal) invandrare som helst, och bara är en liten del i en enorm stad. Inget mer. Och den känslan är helt fantastisk.

Vid flera tillfällen har saker skett i det här spelet som fått mig att skratta högljutt, eller bara stirra - med förstenad blick, på redaktionens enorma 103-tumsduk. På väg ut genom Romans skraltiga garage alldeles i början av spelet råkar jag (i låg hastighet) köra på en gammal tjock farbror som pratar i sin mobiltelefon. Han ramlar, tappar sin telefon och svär över min oförmåga att se mig för i trafiken. Sekunden senare står han upp igen, borstar av sina byxor, plockar upp telefonen (som ger ifrån sig ett irriterat ljud från en upprörd kvinna) och fortsätter samtalet med "sorry honey, I just got hit by some asshole".

Det är ett exempel, ett av många. Vid ett annat tillfälle skrämmer jag bort en korvgubbe och tar över hans korvkiosk. Jag står bredvid korvvagnen i en halvtimme ungefär och passar såklart på att betrakta världen framför min (min och min?) lilla vagn under tiden. Rödlyset strax till höger i korsningen blinkar till, ett tiotal bilar stannar i samlad köbildning, de väntar alla på grönt.

En lättklädd dam går fram till en av bilarna som stannat vid rödljusen och frågar han som kör bilen om han är sugen på lite "rajtan-tajtan". Svaret blir nej, varpå det blir grönt och de första tre bilarna kör iväg. Mannen som just tackat nej till horan är lite sen på gasen och blir därmed bumpad av bilen bakom. Han slänger sig på bromsen, kliver ur sin bil och går genast bort till bilen bakom för att starta ett sjuhelvetes gräl med föraren i den bilen. Jag står som förstenad bakom min lilla korvvagn, och tänker "jösses, händer verkligen det här?".

Detaljerna gör spelet, för i övrigt är det oerhört mycket som är precis som vanligt. De där detaljerna, de är magiska. Det går att stå i timmar, stilla, och bara kika på staden och alla dess invånare. Se hur de tar upp paraplyer om det börjar regna, hur de lämnar sin post i postlådorna, slänger sopor, eller blir haffade av polisen för enklare trafikföreteelser.

Niko byter ett kallt östeuropa mot Liberty City. Han flyr sitt hem för att finna lyckan i USA. Och utan mobiltelefon vore han såklart absolut ingenting. Roman ger Niko en gammal telefon vilket visar sig vara spelets centerpunkt, och Nikos viktigaste ägodel. Alla Nikos vänner, uppdragsgivare, tjejer och andra kontaker sparas i mobiltelefonen och många av spelets uppdrag ges till Niko genom just telefonsamtal på hans mobiltelefon. Detta känns som ett modernt och lyckat grepp som Rockstar förverkligat med största bravur. Roligast är det att uppvakta stadens damer med alldeles för täta påringningar (vid helt fel tider på dygnet) bara för att bli utskälld.

Vissa kontakter är exempelvis viktigare än andra. Dejter, barpolare och annat krafs kan man enkelt klara sig utan om man så snabbt som möjligt vill springa igenom spelets grymma story. Viktigare är det dock att hålla sig på god fot med de "större" uppdragsgivarna som man stöter på under sin 20-timmar långa resa mot slutet. Stereoid-pumparen Brucie är exempelvis expert på stulna bilar och hjälper mer än gärna Niko med eventuella problem, medan brajrökande rastakungen Little Jacobs expertis rör skjutvapen, vilket blir viktigare och viktigare ju svårare uppdragen blir.

Vänner är bra, dock inte enbart bra. Jag fann mig själv helt upptagen av att underhålla mina vänner vid ett tillfälle i spelet, och hade helt glömt av att fortsätta med uppdragen/storyn. Det är så roligt att bjuda med sig sin flickvän på en bar för att sekunden senare upptäcka att Niko är den som druckit mest av starkvarorna, att det ibland har varit svårt att återgå till handlingen. Att gå till en bar, hinka i sig ett par flaskor sprit för att sedan försöka köra hem i någon av alla de stulna bilar som Niko gör av med under spelets gång - är inget att rekommendera dock. Det är nämligen ohyggligt svårt att kontrollera sin bil när man druckit, och om polisen ser en använda hela vägen för att ta sig fram, blir man ganska snabbt haffad för rattfylla.

Förutom frekventa bar-besök kan man göra mycket annat med sin dejt. Jag höll kvar vid den första tjej man träffar i spelet (Michelle) genom hela äventyret och tog bland annat med henne ut till hamnen (Coney Island-kopian) för att spela lite bowling. Bowling är precis som biljard-spelet och dart-spelet små enkla minispels-liknande historier som man kan förströ sig med om man tröttnat på att röja runt i stadskärnan och bli konstant jagad av polisen.

Bowling-dejten gick dock hopplöst fel för min del då jag snabbt blev uttråkad av den lugna och harmoniska atmosfär som den ljusrosa bowlingstället osade av. Jag tog istället fram en näve granater och började spränga allt och alla inuti bowlinghallen vilket Michelle inte uppskattade. Efter detta fick jag kämpa ganska duktigt för att återvinna hennes förtroende och få henne att gå med på att dejta mig igen. Vilket jag i och för sig raserade snabbt då jag försökte få mig lite "umgänge" direkt vid nästa träff.

Rent spelmekaniskt har Rockstar ändrat en rad mindre detaljer som gör ganska stora skillnader, i slutändan. Bilfysiken är helt ny, och kräver betydligt mer av spelaren än tidigare. Faktum är att många av bilmodellerna uppför sig oerhört verklighetstroget tack vare den nya och oerhört mycket bättre fysikmotorn som Rockstar stoppat in. I de tidigare spelen räckte det med att peka och gasa, och ville man ta en snäv kurva i hysteriskt fart behövde man bara ge handbromsen en lätt knuff. Så funkar det inte längre.

Bilarna kränger, vobblar och det märks tydligt att vikten fördelas olika i bilen beroende på inbromsning, kurvtagning eller acceleration. Handbromsen är också analog vilket gör det svårt att bara pumpa den genom kurvorna och hoppas på en smidig bredsladd. Istället gäller det att först sakta ned med bromsen, för att på ett litet förställ kasta in bilen i kurvan och sedan lätt smeka handbromsknappen. Ovanligt invecklat, men också väldigt belönande när man väl lärt sig hur det funkar.

De första två timmarna tillsammans med Grand Theft Auto IV var frustrerande för min del enbart på grund av den hårt uppgraderade bilfysiken. Varje biljakt, varje snutjagis förvandlades till ett kaotiskt krockrally där jag körde in i allt, och framstod som världens förmodligen sämsta bilförare genom tiderna. Nu, efter 20 timmar, är jag en fena på kurvtagning och vet exakt vilka av stadens alla bilmodeller jag ska undvika.

Till fots har det också hänt en del saker. För första gången någonsin har Rockstar faktiskt lyckats oerhört väl med autosiktet och hela systemet för att sikta och skjuta på sina fiender. Man siktar med den vänstra avtryckaren vilket gör att en liten rund livmätare för den man siktar på uppenbarar sig. Skjuter gör man sedan på den högra avtryckaren, och vill man sikta fritt utan autosiktet går även det bra. Ett måste om man exempelvis ska skadeskjuta någon i benet eller dylikt. Allt detta fungerar helt perfekt och gör att det känns som om man har betydligt mer finjusterbar kontroll över eldstriderna än i tidigare spel.

Förutom det nya autosiktet har Rockstar sneglat på exempelvis Gears of War och implementerat ett system för att ta skydd, ducka och sedan skjuta från sin skyddade position. Till skillnad från autosiktet är detta en del av Grand Theft Auto IV som jag inte älskar/dyrkar/avgudar. Det jag gillar kanske minst med hela systemet är att man längre in i spelet inte bara uppmuntras till att nyttja "söka-skydd-funktionen" utan under vissa svårare uppdrag till fots nästan är tvungen att försöka använda sig av det.

Problemet är att Rockstar gjort hela proceduren för invecklad, och de har placerat knapparna som måste hålla sin för att kunna göra detta möjligt - för långt eller för nära varandra. Efter cirka 15 timmar började jag få häng på att ducka/söka skydd och sedan halvsmidigt skjuta från det skyddade läget, men ingen gång har detta känts som en rolig och användbar nyhet, utan mer som ett komprimerat irritationsmoment.

I det här fallet borde Rockstar ha gjort sin Gears of War/Army of Two-läxa mer grundligt och helt enkelt stulit mer av de spelmekaniska lösningarna kring ett sådant system från något av dessa utmärkta actionspel. För även om det smärtar mig att erkänna, så är det enda egentliga minuset i det här spelet fortfarande samma envisa minus som spökat i alla Grand Theft Auto-spel; actionsekvenserna är krångliga, och fortfarande en aning bökiga att vänja sig vid. Trots att Rockstar haft sex år på sig sedan Grand Theft Auto III.

Istället för nyttjandet av varenda axelknapp som Xbox 360- och Playstation 3-handkontrollen är utrustad med borde Rockstar har gjort Nikos spring-funktion en del av den analoga gången som styrs av den vänsta analoga spaken. På så sätt skulle de ha den X-knappen (eller grön knapp) ledig (eftersom den nu används till att springa både medelsnabbt och toksnabbt beroende på hur snabbt man trycker på knappen... phuh!) och skapat ett "context sensitive"-system som i Gears of War där samma knapp fungear till många olika saker beroende på var man står, eller vad man gör.

Men nog med gnäll nu, låt oss prata grafik för en stund och istället gotta åt oss mer fullkomlig briljans från Rockstars sida. Grand Theft Auto IV är baserat på Rage-grafikteknologin, som uppdaterats och optimerats rejält inför det här spelet. Den här spelmotorn, och allt arbete runtomkring, är utan tvekan bland det mest imponerande jag sett i hela mitt liv. Jag trodde knappt mina ögon då jag först påbörjade mitt äventyr i Liberty City.

Av bilder och filmer att döma, på förhand, trodde jag faktiskt att Grand Theft Auto IV skulle vara ganska fult. Åtminstone rent tekniskt, för estetiskt har Grand Theft Auto-spelen varit briljanta. Men medan GTA III aldrig var tekniskt snyggt (inte Vice City eller San Andreas heller) utan istället designmässigt pricksäkert och tekniskt imponerande beträffande bristen på laddningstider - är Grand Theft Auto IV en grafikexplosion.

Liberty City är en ursnygg stad, proppad med grymt välgjorda modeller, underbart texturarbete och fantastisk färgsättning. Rockstars grafiker har hittat helt rätt även designmässigt och den spelvärld de här bjuder på är tveklöst den absolut snyggaste i ett free roaming-spel någonsin. Konkurrenter som Saints Row och Crackdown framstår som (mycket) gammal skåpmat efter en stund i Liberty City.

Den bästa biten är helt klart ljussättningen, och hur Rockstars tekniker valt att arbeta med HDR-belysningen i spelet. Precis som med många spel i den här generationen skiljer sig snyggt från fult oftast enbart av hur väl ljus används, och i Grand Theft Auto IV är ljuset den delen som får staden att se så verklig ut som den ändå gör. Att kliva ut från Romans lortiga lya en vanlig förmiddag, stirra nedför gatan medan sommarsolen värmer Liberty Citys asfalt, är en underbar upplevelse. Att cruisa omkring i en stulen polisbil en varm sommarkväll och se solen gå ned bakom horisonten medan man aktiverar helljusen med ett enkelt knapptryck, likaså.

Sen ska vi inte snacka om alla vädereffekterna. Jösses! När dimman lägger sig som ett täcke över gatorna på morgonen, och färgerna liksom tvättas ur Liberty City, då ryser jag av välbehag. Samma sak då regnet öser ned på natten, och neonljusen speglar sig i vattenpölarna medan åskan får handkontrollen att vibrera... Då är det svårt att inte le motbjudande med hela ansiktet.

Vad mer? Jo, animationsarbetet. Animationerna håller väldigt hög klass. Förutom att Niko springer precis som huvudrollsinnehavarna från de tidigare spelen (som en stel pinne som lutar sig lite väl mycket i svängarna) är animationerna i Grand Theft Auto IV helt underbart bra. Vissa detaljer i animationsarbetet ser man heller inte omedelbart, vilket gör det hela ännu häftigare. Till exempel tog det mig flera timmar innan jag såg att Niko rör sig väldigt trovärdigt inuti bilen, något som är svårt att se då kameran alltid placerar sig rakt bakom det fordon man sätter sig i.

Niko lutar sig lite åt det håll man svänger, om man kör snabbt, och han rör armen när han växlar, och rattar för fulla muggar med båda händerna då man gör en hastig U-sväng. Jag märkte också att Niko rättar till sin position i förarstolen efter en medelhård kollision, och att han släpper ratten och istället håller för ansiktet då man kör full fart mot ett hinder i form av en husvägg eller en parkerad bil. Häftigt. Oerhört häftigt.

Lika häftigt är det att många av bilarna i Liberty City nu är låsta. Precis som i verkligheten. Detta stoppar dock inte Niko Bellic som antingen kan skjuta hål i glaset i förardörren, sparka sönder det, eller slå hål i det med sin armbåge. Efter detta sträcker sig Niko automatiskt in och låser upp dörren inifrån, slänger sig ned på huk under ratten och börjar tjuvkoppla bilen. Gör man detta i ett av Liberty Citys många slumområden, eller i en gränd, är det ingen som reagerar. Gör du dock detta i stadens finare och mer välbevakade områden finns det stor chans att bilen är larmad, och att polisen snabbt infinner sig för att arrestera dig.

När det kommer till grafiska skillnader mellan Playstation 3-och Xbox 360-versionen så blev jag faktiskt ganska förvånad över att Playstation 3-spelet är märkbart bättre. Visst, det skiljer inte en hel betygspinne (såklart inte, isåfall skulle detta ha varit två separata recensioner) men skillnaderna är ändå tydliga. Playstation 3-upplagan innehåller kortare laddningstider och texturerna ser aningen mer högupplösta ut. Det är också lite skarpare och innehåller jämnare skärmuppdatering än Xbox 360-spelet.

Sen har vi ljudet. Ett kapitel i sig och en stark orsak till spelets fullkomliga briljans. Grand Theft Auto IV, precis som alla tidigare spel i serien, innehåller en rad olika radiokanaler vilka alla bjuder på olika typer av musik - från olika musikgenres. Rockstar har stoppat in närmare 200 olika låtar i spelets soundtrack och många av dem har spelats in (igen) för att specifikt anpassas till Liberty City. Detta ger en härlig känsla av närvaro och skapar precis som i exempelvis Vice City en coolhet som Grand Theft Auto-spelen alltid haft.

Som vanligt är radiosnacket roligt, påhittigt och ofta barnförbjudet, och det händer inte sällan att man brister ut i enorma gapskratt när man lyssnar på de olika radioshowerna som spelas. Förutom all musik, är det såklart även ljudeffekterna och röstskådespeleriet som bör nämnas. För tillsammans med den kraftigt uppgraderade grafiken har även ljudkvaliteten blivit bättre, ljuden avsevärt många fler och rösterna ännu bättre. Liberty City sover aldrig, och överallt hittar man människor som pratar, skriker eller går omkring och nynnar på någon av radioplågorna i spelet.

Röstskådespelet, som självklart är en del av alla de magiskt välgjorda mellansekvenserna i Grand Theft Auto IV, är den bästa biten av ljudbilden i spelet. Niko kan ibland låta lite väl krystad i sin östeuropeiska brytning, medan hans kusin Roman, Vlad och Dimitri låter helt fantastiskt äkta och trovärdiga. Även senare bekantskaper som den galne irländaren Packie och biltjuven Brucie har utrustats med grymt bra röster.

Nu är jag snart uppe i 23 000 tecken text. En hiskelig mängd att läsa på en datorskärm. Jag måste avrunda nu, men skulle utan några som helst problem fortsätta skriva 23 000 tecken till. En snabb titt på multiplayerläget hinner jag med dock. För onlinebaserade multiplayermatcher är något som saknats i GTA-spelen fram till nu, och något som roat kungligt i exempelvis Saints Row och Crackdown.

I Grand Theft Auto IV fungerar multiplayerläget fantastiskt väl. Tillsammans med femton skjutglada kompisar går det att hoppa in i en rad olika spellägen som innefattar bland annat Deathmatch, Team Deathmatch, Mafia Work, Cops n' Crooks och Turf War med flera. För dig som vill hänga gäng med polarna i Liberty City och njuta av händelserikt galna multiplayermatcher är detta definitivt något att testa.

Rockstar har lyckats igen. Efter att ha revolutionerat och förändrat hela spelvärlden med GTA III, och sedan följt upp med briljanta spel som Vice City och San Andreas är de nu tillbaka med ett underbart spel proppat med fantastiska kvaliteter.

Grand Theft Auto IV är atmosfäriskt, spännande, levande, rikt på variation, ursnyggt, designmässigt underbart, innehållsrikt, välljudande, hårt, coolt, häftigt och stundtals fullkomligt majestätiskt. Det här spelet sätter en helt ny standard för subgenren i sig, och Rockstar bevisar än en gång hur formidabelt säkra de är på att dels bjuda spelaren på en enorm (och kriminellt beroendeframkallande) frihet, men ändå lyckas berätta en så pass tät och involverande handling.

Om du bara ska köpa ett enda spel i år. Köp detta. Du kommer (självklart) inte att bli besviken. Nu ska jag återvända till Liberty City, och njuta...

Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto IV
10 Gamereactor Sverige
10 / 10
+
Underbar grafik, fantastisk design, sanslös variation, grym dynamik, suverän musik, härlig atmosfär, sanslöst bra story
-
Vissa bökiga actionsekvenser
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jonas Mäki
Undantaget Grand Theft Auto: Vice City har jag faktiskt aldrig varit något Grand Theft Auto-fan. Visst har jag sett spelens storhet men upplevt dem som mest spekulativa och spelbarheten som alltför styltig. Med Grand Theft Auto IV är det annorlunda. Vi snackar en story som ledigt hade kunnat bli en Oscars-kandidat om den filmatiserats rätt, vi snackar grafik som är det mest iögonfallande jag sett sedan Gears of War och vi snackar ett Liberty City som verkligen känns som en trovärdig amerikansk bjässestad modell New York och faktiskt förmedlar känslan av att jag är där.

Jag är fast, kan inte hjälpa det. Grand Theft Auto IV blir för min egen del den verkliga inkörsporten till Grand Theft Auto-världen och hädanefter kommer jag slaviskt att följa Rockstars fingertoppskänsla att berätta en bra och levande historia på fel sida om lagen och jag kommer vara först av alla att ladda ned den expansion som kommer i höst. Enda plumpen i protokollet för min del är spelbarheten på trånga ytor som exempelvis små lokaler. Rockstar har fortfarande inte fått till eldstriderna som fungerar så bra i exempelvis Saints Row.

Grava missar i vilket spel som helst. Petitesser i en helgjuten fullträff som Grand Theft Auto IV som plötsligt slutade att kännas som ett spel och verkligen blev den första interaktiva filmen på riktigt. Ett spel där det är lika kul att göra vansinneshopp med bil över floder som det är att ramma ned folkmassor med en välvuxen Hummer-klon och titta på tio minuter långa filmsekvenser. Strålande, Rockstar. Ni har just fått ett svårövertygat fan till.
Betyg: 9/10

Medlemsrecensioner

  • Jerry Fogselius
    När Niko kommer till stan blir det andra bullar! Jag har bosatt mig i Rockstars högupplösta återkomst till Liberty City, en världsmetropol fylld... 7/10
  • AG Jati
    God jul på er i redaktionen och alla användare på Gamereactor! Detta blir min lilla julhälsning till er. En fet recension på ett av de bästa... 9/10
  • Captian Price
    Det anses vara ett farligt spel. Moraltomtar världen över är mer eller mindre rädda att deras barn kommer utvecklas till framtida psykopater om... 8/10
  • polartoad
    Överskattad nedbantad uppföljare till en av världens populäraste spelserier. Man märker av spelets höga produktionsvärden, tyvärr så har man... 5/10
  • ironk11
    det börgar med en gubbe från rysland. han är på en båt med en anan gubbe som skriker och gör nånting med en tjej. sen hopar man av båten och... 3/10
  • namesOnkeL
    Ett av mina absoluta favoritspel som jag spelar emellanåt än idag. Endast San Andreas före det etablerade en så pass underhållande öppen värld... 10/10
  • DropShadow
    Grand Theft Auto IV har varit en spektakulär upplevelse för mig allting var perfekt i spelet grafik, ljud och musik. Riktigt intressant story och... 10/10