Det skulle vara lögn om jag kallade mig en fiskare, men jag har tillbringat, mer eller mindre frivilligt, åtskilliga timmar i en myggig eka på en norrländsk sjö någonstans, i jakt på små, beniga men delikata abborrar. Annars skulle jag troligen ha blivit utesluten ur familjen.
Slask i botten av glasfiberbåten, obekväma oranga flytvästar, en öronbedövande utombordsmotor, pyssliga kastspön, trassliga linor, störiga mygg och fingerovänliga krokar. Allt detta till trots är det hundra gånger mysigare att vara ute på en vindstilla sjö och eventuellt dra upp en abbare eller öring någon gång i timmen, än att spela den här spastiska arkadsimuleringen som tagit vägen från arkadhallen, via Dreamcast och oförändrad rakt ner på Wiin, och på vägen förlorat både charm, fiskespö och nyhetens behag.
Det här är alltså en rak, ogenerad och nästan oförskämd konvertering av det nio år gamla Dreamcast-spelet Get Bass, ett spel som, tro det eller ej, även släpptes i Europa komplett med en liten plastig fiskespökontroll. Effekten blev väl snarare som att pimpla än att flugfiska, men ändå betydligt mer intuitiv än något vi tidigare hade sett. Personligen har jag inte spelat originalet i någon större utsträckning och har, till skillnad från Jonas, inga orange-skimrande Dreamcast-nostalgiska anledningar att försöka stå ut med det här.
Sega Bass Fishing går alltså ut på att fiska abborre, i rask takt, utan kruseduller. Du hamnar i en båt någonstans, får sikta mot ett lovande grunt parti och sedan, med några enkla rörelser med Wiimoten, kasta ut. Därefter vevar man sakta in, med cirkelrörelser på nunchucken, medan man försöker locka till sig en baddare till abbare. Detta gör man i några minuter för att få ihop så många kilo fisk som möjligt, innan spelet tar slut. Arkadspel, som sagt. Det finns några varianter för att liva upp det, men i praktiken har du sett allt efter tio minuter. Du kan fånga små abborrar eller stora abborrar, that's it.
Om det känns bekant är det inte så konstigt. Samma koncept har använts, om än oftast utan fiskespö eller substitut, i tjogtals rollspel där fiskeri förekommer som minispel: något av Breath of Fire-spelen (vill jag minnas), i Suikoden 2, i Dark Chronicle och nu senast i The Legend of Zelda: Twilight Princess. Och det är precis så Sega Bass Fishing känns, som ett ursimpelt och menlöst minispel som borde vara ett tidsfördriv mellan drakdödandet och skattsamlandet i ett riktigt spel.
Nu har väl Sega redan med namnet skrivit in sig i ett hörn, men jag skulle vilja se ett riktigt fiskespel på Wii, med massor av olika sjöar, med massvis av drag och de fiskar som gillar att bli lurade av dem, ett spel med sjöfiske, havsfiske, älvfiske, pimpelfiske, ett spel med undersköna miljöer, stämningsfull meditationsmusik, virtuella mygg, ett spel med öring, harr, abborre och gädda. Ett spel som faktiskt skulle få mig sugen på att stövla ner till en älv någonstans och stå och kasta fast drag i vegetationen bakom mig medan mygg och knott förvandlar mitt ansikte till köttpaj. Ett spel som glorifierar hela upplevelsen. Ett Norrland i spelform, kontrollerbart med en vit plastdosa. Herregud, om Horsez 2 kunde bjuda på toksnygga miljöer bara som inramning till en (i mina ögon) rätt menlös fritidsaktivitet så borde väl ett fiskespel kunna få liknande förutsättningar. Mammorna har vi redan fångat med Wii, är det inte dags att börja försöka snärja papporna?
Tillbaka till verkligheten, där en simpel spelkontroll och urkorkad grafik med vatteneffekter från stenåldern gör allt för att få mig att sluta. Jag slutar. Och precis som med arkadkonverteringarna House of the Dead 2&3, fast ännu mer i det här fallet, är fullpris för det här spelet en ren och skär förolämpning mot allt vad prisvärdhet heter. Aningen (aningen) upputsad grafik och några nygjorda banor (även de fyllda med abborre) är inte värt 599 kronor.