Bomberman Land Touch! 2

Jag har försökt. Jag har verkligen försökt. Men jag kan inte komma på en spelserie som lämpar sig för att introducera ett gäng onödiga sidokaraktärer. Den gamle Bomberman har på samma sätt som Mega Man och Sonic, två andra trötta och söndertjatade föredettingar, deltagit i en lång rad spel som inte har något som helst att göra med hans ursprungliga sysselsättning, fyllda med irriterande karaktärer av det superbarnsliga slaget.

Här får vi en helkrystad handling som seg inramning till det stundande, urtrista, minispelandet. Bomberman (Sonic/Mega Man) kallas här Cheerful White, medan hans stereotypa (och usla) kamrater har namn som Kid Blue (Tails/Ash), Cool Black (Knuckles/Zero) och Cute Pink (Amy/Roll). Med karaktärsdrag som hade varit mindre förutsägbara om de hade bestämts av ett gäng treåringar får de mig att rysa av skam efter bara sekunder in i spelet.

Liksom Wii-versionen som Jonas så elegant toksågade är ramhandlingen att Bomberman-klonerna hamnar på ett nöjesfält där de, utan några större mål i livet, ska ta sig igenom ett otaligt antal minispel, för att låsa upp olika slumpmässiga biljetter, som i sin tur används för att låsa upp ännu fler minispel.

Tänk dig att du står på Liseberg och det inte räcker med att betala dyra pengar för att få åka. Nej, för att få åka den STORA berg-och-dal-banan (jag har inte varit på stället på tretton år, döm mig inte för att jag inte vet vad den heter) måste du först köra några varv runt vattenstockturen, så att du kan köra någon av de stora inomhus-bio-3D-åkgrejerna, så att du kan få slå stenhårt på en platta för att sen få en biljett till värstingbanan... som sen inte är särskilt kul den heller. Så är det att spela Bomberman Land Touch! 2.

Så jag vandrar runt lagom planlöst, stöter hela tiden på spärrar som säger att jag behöver så och så många biljetter av den och den sorten, springer på konstiga försäljare som säljer värdelöst skräp som visar sig behövas för att lösa superdumma pussel, så jag får fler biljetter, så jag kan hitta ännu ett ganska menlöst minispel.

Omväxlingen finns där, helt klart. Det mesta har bombtema, men ibland är det helt annat man ska göra, som att hitta skillnader i två scrollande bilder. Spelen har två olika svårighetsgrader: så enkla att din tvåårige lillebror kan klara dem, utan att titta på skärmen eller röra pekpinnen, eller så svåra att du nätt och jämnt klarar dem, på ren tur, på tredje försöket, utan att veta vad du egentligen gjorde bättre än försök ett och två.

På något sätt lyckas Bomberman ändå alltid klara sig undan genom att stoppa in det odödliga och smått briljanta original-Bomberman-spelet. Den här versionen stöder en himla massa spelare, åtta stycken för att vara exakt, och allihop kan ladda över spelet från din kassett. Förutom en rad udda specialföremål (som man ändå stänger av för att köra en hyfsat seriös match) är spelet också förstås uppdelat på två skärmar, avdelade av passager mellan de resulterande två rummen, något som skapar ordentlig huvudbry eftersom explosioner förstås kan gå mellan skärmarna och bringa död där du trodde, i din gamla inkörda enskärms-Bomberman-värld, att du var säker. Och visst, får du ihop sju kompisar med varsin DS och ingen av er har något bättre för sig, dra igång en match. Problemet är ju bara att någon av er måste offra sig och köpa det här i övrigt rätt värdelösa spelet...