Det känns ibland som att jag slänger ur mig påståenden om höga förväntningar till höger och vänster. Höga förväntningar på Bioshock Infinite, på Total War: Rome II, på Amnesia: A Machine for Pigs. Spel jag sett fram emot i åratal, och haft ibland närmast ouppnåeligt höga förväntningar på, men ingenting kommer ändå i närheten av The Walking Deads andra säsong.
Visst, det rådde inga som helst tvivel om att Ken Levine skulle bjuda på en mästerlig berättelse i Bioshock Infinite. Jag väntade mig det precis på samma sätt som jag väntar mig att Telltale fortsätter bjuda på obarmhärtigt gripande berättelser, men med The Walking Dead: Season Two är det annorlunda. Jag väntar mig inte bara en fantastisk berättelse, utan den får helt enkelt inte vara dålig. Det vore inte bara en besvikelse; det vore ett svek. Jag säger "vore", för så är lyckligtvis inte fallet.
Innan jag fortsätter skriva, och innan du fortsätter läsa, tro mig när jag säger att denna text innehåller monumentala spoilers för dig som ännu inte tagit dig igenom första säsongens alla avsnitt. Jag menar det verkligen. Så för din egen skull måste jag be dig sluta läsa här om du har något som helst intresse av att uppleva ett av fjolårets allra bästa spel (vilket du borde. Till er andra ber jag om ursäkt om jag river upp fjolårets ännu oläkta sår.
Första säsongens femte och sista avsnitt (tänk inte på det, tänk inte på det!) försatte oss i en underlig sits. Lee, vår karaktär, seriens protagonist och Clementines beskyddare är... inte längre med oss. Men medan jag spenderat närmare ett år med att fundera vad i hela friden jag ska ta mig till utan Lee, har jag kommit till insikten att Telltale Games är långt mer briljanta än jag tidigare trott. De hade omöjligen kunnat göra något bättre än att ta död på Lee och därmed göra Clementine till huvudrollsinnehavare. Låt mig förklara varför.
Lee var nämligen inget annat än en mellanhand. Vi spelade som honom, fattade hans beslut och styrde hans handlingar, men både vårt egna och hans fokus låg alltid på Clementines välbefinnande. Att han nu inte är med oss längre är självklart oerhört sorgligt både för oss och för Clementine, men det innebär att vi som spelare tar hans roll som direkt beskyddare. Den känslomässiga investeringen i Clementine har närmast fördubblats tack vare att vi nu är direkt ansvariga för henne, snarare än indirekt. Detta innebär däremot att ens upplevelse av All That Remains, andra säsongens första avsnitt, är fullkomligt beroende av den första säsongen. Utan en redan uppbyggt relation med Clementine och utan vetskap om hennes förflutna går så mycket förlorat. Avsnittets mest gripande tillfällen är alla direkt relaterade till minnen från föregående säsong.
Det innebär däremot inte att All That Remains inte kan stå på egna ben. Avsnittet fokuserar nämligen på hur Clementine förändras av att växa upp i en hänsynslös värld - hur avsaknaden av föräldragestalt tvingar henne att fatta fruktansvärda beslut och göra enorma uppoffringar för att överleva. Om vår älskade Clementine utvecklas till en osympatisk överlevare eller en godhjärtad medmänniska är upp till oss.
Effektfull karaktärsutveckling går däremot hand i hand spelarens inlevelse, och det är inte alltid alla bitar faller på plats. Många av de biträdande karaktärerna lider av usla skådespelarinsatser och överlag är kvaliteten på röstskådespeleriet dessvärre ganska ojämn. Att animationerna sedan är stela och opolerade förvärrar bara problemet. Mekaniken är helt och hållet oförändrad och grafiken identisk, och det märks helt enkelt att tekniken bakom spelet behövs uppdateras en smula, även om den är långt mer stabil än tidigare.
Efter ett avsnitt på knappt en och en halv timme är det däremot på tok för tidigt för att dra några slutsatser om den fortsatta utvecklingen av säsong två. Det inledande avsnittet är utan tvekan gripande, och tårarna var i vissa ögonblick inte långt borta, men det förlitar sig nästan uteslutande på den föregående säsongens triumfer. All That Remains känns inte som ett komplett avsnitt i alla avseenden, utan mer som en teaser inför vad som komma skall.
Med det sagt är Telltale fortfarande i en väldigt liten skara utvecklare som vågar ta sig an några av livets tyngre ämnen, och precis som tidigare i serien görs det på ett både stilfullt och ärligt vis. Jag har fortsatt höga förväntningar The Walking Dead: Season Two, men är övertygad om att den bör avnjutas i sin helhet om ett halvår eller så.