Splinter Cell: Pandora Tomorrow

Samtidigt som jag började testspela Pandora Tomorrow spelade några av de andra grabbarna på redaktionen Metal Gear Solid: The Twin Snakes till Gamecube på en TV bara några meter ifrån den jag använde. Vissa saker blir ruskigt uppenbara om man ser till utvecklingen i genren, både spelmekaniskt och designmässigt när dessa två stealth-giganter tampas bredvid varandra på varsin TV. The Twin Snakes är en välgjord re-make av ett underbart spel som får mig att fnissa frenetiskt av bara tanken på att återigen få stifta bekantskap med Revolver Ocelot och Vulcan Raven. Ubisoft tog dock stealth-genren flera snäpp framåt i utvecklingen då Splinter Cell debuterade i spelhyllorna, något som nu får Metal Gear Solid att se förlegat ut, åtminstone när det kommer till själva spelbarheten och användandet av miljöerna. Spelsystemet i Splinter Cell: Pandora Tomorrow bjuder på mängder av möjligheter och ljussättningen i Sams äventyr fortsätter där Looking Glass underbara Thief-äventyr slutade. Det känns idag gammalmodigt att tvingas smyga på Snakes premisser då man kan göra det i Fishers kostym, även om storyn och karaktärerna i Metal Gear-spelen fortfarande regerar.

Sam Fisher är alltså tillbaka, denna gång inskickad i Indonesiens hjärta då den amerikanska regeringens trupper tas som gisslan av gerillaledaren och krigsherren Suhadi Sadono. Fishers jobb blir att nysta upp knuten kring landets unga demokratiska styre, frita gisslan, beslagta hemliga dokument för att inte nämna strypa en och annan indonesisk skurk. Handlingen berättas genom en samling lagom intetsägande och förvånansvärt dåligt animerade mellansekvenser, och precis som i det första spelet känns storyn ofta lite för invecklad och matig för att man som spelare ska hänga med och framförallt engagera sig i de problem som råder.

Nää, snarare kommer engagemanget (trots den väl invecklade storyn) av att jag återigen tar kontrollen över Fisher, något som är helt och hållet den fläckfria spelmekanikens förtjänst. För när det kommer till begreppet välgjord spelkontroll är Pandora Tomorrow lite av ett praktexempel då Ubisofts Shanghai-studio polerat den redan briljanta kontrollen från det första spelet. Sam har lärt sig fyra nya rörelser och kan nu använda fler manicker än tidigare. Den första kontrollmässiga nyheten är Sams förmåga att kunna utföra vad som kallas "Swat-roll". Då Sam kikar fram runt ett hörn kan han nu snabbt rulla över till väggen på motsvarande sida. Tillkommit har också möjligheten att hoppa medan man står i split med benen inkilade mellan två väggar, Sams förmåga att glida ner med huvudet före längs ett rör eller en stolpe och skjuta samtidigt, och möjligheten att få Sam att busvissla. Alla dessa fyra nya färdigheter är välkomna inslag i en redan bred arsenal av rörelser och specialtrick. De är dock på inga sätt absolut nödvändiga och heller inte speciellt frekvent implementerade i de nya uppdragen.

Pandora Tommorrow tar sin början i Jerusalem där Fisher beordras nästla sig in på den ockuperade ambassaden, möta upp med en tillfångatagen amerikansk underättelseagent för att erhålla information om personen som tros ligga bakom insiderinformationen som lett till ockupationen. Sams äventyr startar vid en nattsvart pir varpå man måste klättra sig igenom ett antal spartanska båthus för att hamna mitt bland sömndruckna gerillakrigare och svajande höggräs. Det känns direkt att miljöerna har blivit mer öppna och att utvecklarna har strävat efter att ge skenet av att Pandora Tomorrow ska vara mindre linjärt än det första spelet. Så är givetvis inte fallet eftersom det hela tiden bara finns en väg att gå, egentligen bara en väg att göra saker på samt en väldigt, väldigt minimal felmarginal. Nu kanske detta låter väl negativt och för alla som älskade Sams första äventyr är Pandora Tomorrow bara mer av det riktigt goda, men jag kan ändå inte sluta tänka på den spelmässiga dynamiken i spel som Deus Ex då jag gång på gång gör om samma uppdrag, på exakt samma sätt då jag råkat avlossa ett skott för mycket, eller låtit en vakt skymta mig i lanternaskenet från en ruckligt uthus.

Efter att ha lokaliserat och mottagit informationen inne på den amerikanska ambassaden i Jerusalem bär det av till Paris för vår smygande superagent där jakten på en topptränad rogue-agent under täcknamnet Mortified Penguin fortsätter. Denne pingvin tycks arbeta lika noggrant som en CIA-agent och Sam måste nu trappa upp takten för att kunna finna honom innan det är för sent. Väl i Paris är miljöombytet givetvis ett stort faktum. Böljande vegetation och de brunbeiga kvarteren i Jerusalem byts mot stengrå tunnelbanestationer, iskalla cryokammare på en topphemlig forskningsbas samt ett snabbt tåg som Sam måste klättra både på och under för att komma dit han ska. Paris-uppdraget är ett av spelets absolut bästa där variationen mellan olika spelmoment och användandet av flest nya rörelser och förmågor kommer till användning. Avsnittet på tåget är lika sanslöst intensivt som härligt designat och ger en tydlig sammanfattning över utvecklingen som skett i spelmotorn rent tekniskt.

Grafiken var som vi alla vet riktigt läcker i det första spelet, i Pandora Tomorrow är den inget annat än urläckert häpnadsväckande. Sams rörelser är lika silkeslent supersmidiga som vanligt och allt han gör ser och känns väldigt realistiskt. Miljöerna har blivit större, mer vidsträckta och aningen mer detaljerade än sist och det omtalade ljus- och skuggsystemet har förfinats ytterligare. Det är också här mycket av Splinter Cells spelmässiga storhet ligger tycker jag, just det faktumet att det verkligen känns mörkt då det är mörkt snarare än grådaskig transparens som i Thief eller Metal Gear Solid 2. Det enda på den visuella sidan som inte faller mig i smaken är just mellansekvenserna (som jag nämnde tidigare). Dessa är hackigt fula och inehåller en samling väldigt slafsigt gjorda karaktärsmodeller med världens kanske sämsta läppsynkning. Sam och hans finklädda överbefälhavare ser ut som slappa skinnhöljen där munnen glappar likt en vidöppen brevlåda. Bakläxa Ubisoft.

Vad gäller ljudbilden är den lika klockren som i det första spelet, om inte bättre. Michael Ironside (Magistern i Starship Troopers) gör återigen ett strålande jobb som Sam Fishers röst där han skrovlar fram mängder med benhårda repliker. I övrigt är musiken och miljöljuden väldigt bra liksom samtliga ljudeffekter som givetvis är oerhört viktiga i ett stealth-spel av den här typen.

Men det nytillkomna, omtalade flerspelarläget då, tänker du säkert nu, hur är det? Svaret är strålande, bättre än jag hade hoppats på och mycket troligt en framtida favorit över såväl Live-servrar som vanliga PC-servrar. Upplägget är bitvis inspirerat av Counter-Strike där ett lag agerar terrorister medan det andra har i uppdrag att eliminera dessa i rollerna som Splinter Cells. Terroristerna ser denna del av spelet genom ett förstapersonsperspektiv medan antiterroristerna spelar med samma tredjepersonsvy som man gör i själva äventyret. Som terrorist ligger tyngden på ren vapenhantering och en ganska massiv sådan. Som Splinter Cell gäller det dock att använda sig av alla de trick och alla de häftiga manicklar som man lärt sig bruka under själva huvudspelet för att så smidigt och tyst som möjligt eliminera motståndet. Vi har ännu bara haft chansen att testa flerspelarläget via System-Link eftersom vår debug-Xbox (liksom alla andra debug-maskiner) inte fungerar via Xbox Live (tack för det Microsoft). Mer om Live-läget i slutet på nästa vecka dock då vi återkommer med en noggrann rapport.

Splinter Cell: Pandora Tomorrow är enligt Ubisoft inte Splinter Cell 2 utan mer som ett Vice City, en fristående tillsats. Den som förväntar sig stora spelmässiga eller strukturella förändringar kommer därmed att bli besviken då detta egentligen, förutom det nytillkomna flerspelarläget, är mer av samma sak. Spelet är fortfarande oerhört linjärt vilket till viss del irriterar mig precis som med det första spelet. Pandora Tomorrow är också vansinnigt svårt, betydligt svårare än föregående äventyr och är egentligen bara tilltalande till de riktigt initierade spelarna och de som spelat igenom det första spelet. Med det inte sagt att detta inte är ett lika polerat, intensivt och egngagerande actionäventyr som sist som får min puls att stiga till maxgränsen med jämna mellanrum. Pandora Tomorrow är mer av det goda för alla som älskade Sam Fishers debut.