Jag kan så gott som ingenting om Joe Danger men förstår strax att han är man som inte räds att stirra döden i vitögat medan han utför dödsföraktande konster på sin moped. Just så gör han också när jag åker med på en resa genom över 100 banor, mängder av olika fordon, karaktärer och utmaningar, alltsammans uppbyggt av en solid grundidé, supertrevlig grafisk inramning och härliga ljudeffekter.
Det lämnas ingen tid för eftertanke när jag presenteras för nya utmaningar i rasande takt. Plötsligt ska jag inte bara ducka och hoppa vid rätt tillfälle utan också trycka bort fällor, fånga flygande pengar, ändra åkfält, stegra, utföra bakåtvolter, charma publiken, klappa till mullvadar, undvika andra mullvadar, vägra tyngdlagen och tampas mot en hetsig helikopter.
Faktum är att jag inte ens hinner reflektera över en sådan sak som mikrotransaktioner. Jag låser upp nytt innehåll, får tillgång till nya banor och känner mig bättre på spelet ändå. När jag till sist bestämmer mig för att spendera 15 kronor på 50 000 coins som jag sedan använder för att köpa en karaktär gör jag det inte för att det krävs för att ta sig vidare utan för att jag känner att Hello Games förtjänar mer än de nio kronor som spelet kostade.
Tankarna förs till Bit. Trip Runner när jag koncentrerat och sammanbitet släpper alla tankar och låter fingrarna flöda över skärmen. Bakom dem pågår ett inferno. Ett kaos. Gör jag precis vad jag ska i precis rätt ögonblick så flyger Joe Danger (eller någon annan av alla valbara karaktärer) fram över banorna i vad som ser ut som en välkoreograferad dans. Misslyckas jag så landar Joe istället i en skål med flingor eller flyger med ansiktet först rakt in i ett staket. Och dör.
Kör jag fast totalt (vilket jag inte gör) så kan jag spendera mina coins på engångsvaror som gör mig temporärt odödlig, bland annat. Är jag riktigt katastrofusel (vilket jag inte är, ju) klarar jag inte biffen ändå och tvingas vända mig till spelets affär där jag kan spendera riktiga pengar för att köpa ännu fler coins och fuska vidare. Lyckligtvis blir det här aldrig aktuellt under mina timmar med Joe Danger Infinity. Istället finner jag mig själv fibblandes efter telefonen och ännu ett litet lyckorus på bussen, på toaletten, i sängen och när jag behöver rensa huvudet under arbetsdagen.
Hello Games har nämligen greppat vikten av tillgänglighet och det går som resultat blixtsnabbt att starta ett lopp, spela i bara någon minut och sedan lägga ned telefonen igen. Det är exakt den typen av spel jag vill ha på min Iphone, och jag låter därför Joe Danger Infinity ligga kvar på skrivbordet även efter att den här recensionen publicerats. Det ska få följa med mig ut i livet, ut i 2014 och vidare. Att det bara kostade mig nio kronor gör, som sagt, inte saken sämre.
Om jag tvunget ska peka på några minusaspekter så bör det nämnas att menyn är lite plottrig och svåröverskådlig. Ibland hinner jag inte ens reflektera över vilket fordon jag vill använda i nästa utmaning innan loppet plötsligt startar av sig självt, och jag får sällan en riktigt bra överblick över mina framsteg. Vissa banor känns dessutom lite för likartade och kan vara svåra att skilja från varandra, men låt inte en sådan sak hindra dig.
Gör nu istället dig själv en tjänst och knappa in dig på App Store, ladda ned Joe Danger Infinity och låt Hello Games visa hur mobilspel, mikrotransaktioner och snabba kickar fungerar när de görs på rätt sätt.