"Jag vet", tänkte jag för sisådär en vecka sedan, "jag tar en helkväll med Assassin's Creed: Liberation HD, en rejäl skål popcorn och mina bästa mystofflor! Då blir recenserandet så mycket roligare!" Jomenvisst, Tobias. Jättebra tänkt.
Behöver jag ens konstatera att det blev årets hittills tråkigaste kväll? Jag minns tjuvlyssningsuppdrag, middagar bestående av två hela, orensade fiskar med huvud, fenor och hela tjotaflöjten. Jag minns ljudkvalitet så usel att jag efter en halvtimme stängde av ljudet helt och hållet. Jag minns ren och skär idioti; dåligt skådespeleri, dålig uppdragsdesign, uselt berättande och allmän besvikelse. För varje sekund blev längtan tillbaka till Assassin's Creed IV: Black Flag bara starkare, och för varje sekund blev självplågeriverktyget Assassin's Creed: Liberation HD svårare och svårare att uthärda.
Mina förväntningar borde kanske varit ännu lägre, men jag hade nästan kommit att hoppas på åtminstone duglig kvalitet efter succén Black Flag. Jag hade visserligen inte spelat originalspelet på PS Vita, men det verkade ju nästan ganska bra. Kanske var det helt enkelt så att förväntningarna var lägre efter Assassin's Creed III, kraven på handhållna spel lägre och dess tillkortakommanden mindre uppenbara.
Jag själv såg enormt mycket fram emot att äntligen få spela som en kvinnlig protagonist i en annars otroligt mansdominerad serie, att få se Ubisofts sätt att uppmärksamma både slaveri och sexism i vackert fransktalande omgivningar. Jag anade självklart att spelmekaniken skulle bestå av samma gamla avdammade kontringsbaserade närstrider, och ett par tjuvlyssnings och förföljningsuppdrag för mycket, men Aveline de Grandprés äventyr skulle visa sig vara långt mer outhärdligt än så.
Mina första två timmar definierades, förutom av frustration och blödande öron, av ren och skär förvirring. Varannan minut, så fort jag klarat ett av ett uppdrags delmål, teleporteras jag iväg, ofta efter någon kort, lösryckt mellansekvens. Utan förklaring fann jag mig utanför en dörr i en mörk gränd, hemma vid min villa eller vid ett varuhus i hamndistriktet. Kontinuitet och kvalitativt berättande är begrepp som verkar gått spelskaparna helt förlorade. Jag fick istället underhålla mig med de olika utstyrslar man får, kan och måste byta mellan lite då och då. Eller ja. Underhålla kanske är ett starkt ord, men jag hade i alla fall lite småkul åt hur folk reagerade när jag iklädd min bästa finklänning tacklade dem i ryggen. Inga svordomar eller ilskna gester här inte; ett flörtigt "Bonjour", och sedan var det glömt.
Verkar jag överdrivet fördömande? Jag ber om ursäkt, men jag kan inte minnas ett enda tillfälle då jag underhölls av Assassin's Creed: Liberation HD. Uppdragen, till exempel, lämnar inget utrymme för kreativitet utan måste klaras på förbestämt vis utan misstag, och följer samma generiska formel som seriens tidigare lågvattenmärken. Den till synes fräscha idén bakom klädbyten, och den uppfriskande insikten att en bra lönnmördare inte går omkring med sin "hemliga" organisations logga fullt synligt hade kunnat vara en frisk fläkt, men resultatet blir istället en känsla av konstant begränsning då varje dräkt hindrar dig från att göra en annars given aktivitet. Detsamma gäller för resten av spelet; varje potentiell styrka och intressant idé krossas av dåligt utförande, slarvig, oinspirerad eller korkad design och undermålig teknik. Det är aldrig skrattretande uselt som helhet, men aldrig bättre än genomsnittligt.
Vid det här laget borde vem som helst uppfattat ironin i spelets namn; Liberation erbjuder mindre frigörelse än spanska inkvisitionen på en extra dålig måndag. Slaveritemat och dess potential är som bortblåsta, och den enda frihet som erbjuds är möjligheten att stänga av spelet (något det ändå gör självmant en gång i timmen tack vare buggiga menyer). Det överglänses på alla sätt och vis av Assassin's Creed IV: Black Flag och är ett av seriens solklara lågvattenmärken. Det kanske dög som Vita-spel, men har inte skuggan av en chans att konkurrera med sina storebröder på konsol- och PC-marknaden.