Lightning Returns: Final Fantasy XIII

En fläck sås på kläderna går inte bort bara för att man gnuggar på den, utan sprider snarare ut sig och blir till något ännu värre. Square Enix har ett liknande problem med avslutningen i Final Fantasy XIII-trilogin, för även om man erbjuder ett i grunden starkt rollspel troget sina rötter har det börjat bli svårt att hänga med i vad som egentligen händer. Final Fantasy XIII släpptes nämligen 2010 med uppföljaren XIII-2 två år senare, och i Lightning Returns har nu hundratals år passerat sedan händelserna som ägde rum i originalspelet.

Redan från början känns det uppenbart att Lightning Returns: Final Fantasy XIII spelmässigt är fräschare än sina båda föregångare. Det erbjuder mer action och påminner paradoxalt nog mer om de äldre delarna i serien. Men eftersom det här ändå är slutet på en trilogi finns ändar som måste knytas ihop och det känns ofta som att inte ens utvecklarna har fullständig koll på vad som händer. Vissa segment är så svårbegripliga att jag svär att jag måste ha missat eller glömt något, för jag kan väl inte förväntas minnas exakt allt som hände i en rad spelsessioner för fyra respektive två år sedan?

Handlingen kretsar kring Lightning som vaknar till liv efter en djup omgång crystal sleep-vila (i ett par hundra år som sagt) som en annan Törnrosa. Hon har inte förändrats, men världen runt omkring henne har det och hon gör sig redo att återigen rädda den. Den här gången är det dock bråttom, bokstavligt talat, då hon har tretton dagar på sig att rädda mänsklighetens själar innan världen går under. Detta görs genom att återställa hoppet hos de som klarat sig sedan slutet i föregångaren, och det hela känns naturligtvis väldigt japanskt. På ett bra sätt, och Noel och Serah har betydligt mindre roller denna gång. Bara en sådan sak.

Många andra gamla ansikten från de två föregångarna saknas förstås också, men storyn lyckas ändå intressera. I slutet av Final Fantasy XIII-2 stoppades tiden varpå folk slutade åldras. Det innebär att barn aldrig växer upp, och istället för ålder dör folk av sjukdomar, svält och krig. Till och med inför döden vägrar dock folk samsas, och den mer intima historien som berättas framförallt genom sidouppdrag är en mörk sådan om ett falskt paradis bakom en tunn fernissa. Jag uppmanas söka mig till just sidouppdragen för att lära mig mer om världens tillstånd och samtidigt utveckla Lightning, men här uppenbarar sig även elefanten i rummet som kommer att dela spelare i två läger för all framtid; Lightning Returns går på tid.

En intern klocka räknar nämligen ned samtidigt som världen förändras, lever och andas förhållandevis oberoende av mina handlingar. Visst är konceptet ett intressant sådant, och visst är det lockande med ett högt återspelningsvärde, men i ett rollspel på 40-50 timmar vill jag helt enkelt inte behöva stressa. Det är oerhört irriterande att missa en tid och straffas med att för evigt ha misslyckats med ett uppdrag som man helt enkelt aldrig får se slutet på. Det kommer förstås finnas spelare som älskar det här, som vill spela om och om och om igen och som kan skryta om att ha sett specifika händelser på särskilda tidpunkter, men systemet är inte för mig, även om det på pluskontot gör världen mer levande.

Äventyret är på flera sätt mörkare än vanligt med en påtaglig känsla av nalkande undergång på ett sätt vi inte haft i Final Fantasy-serien på länge. Och för att klara av utmaningarna jag ställs inför krävs att Lightning stärks, men ett traditionellt level-system med erfarenhetspoäng saknas till förmån för mer nytänkande. I synnerhet gillar jag det nya stridssystemet där man väljer tre dräkter inför varje strid som man sedan växlar mellan i realtid med axelknapparna. De gör att Lightning, som denna gång går på äventyr ensam, fungerar som flera figurer i ett.

Många kostymer efterliknar även det gamla yrkessystemet från Final Fantasy-seriens tidigare delar, vilket många veteraner nog lär uppskatta. Dessutom gömmer sig en massa annan fanservice med bland dräkterna. Grundtanken är dock att exempelvis ta med sig någon kostym som möjliggör magianvändande, någon för mer brutala attacker och någon som verkar lämpad för just detta specifika tillfälle (kanske en Dragoon med luftattacker mot flygande fiender?).

Eftersom man inte får erfarenhetspoäng utan pengar och utrustning från striderna behöver man heller inte slåss varje gång och tack vare att fiender syns på skärmen går de enkelt att undvika. Det känns heller aldrig lika repetitivt att slåss i Lightning Returns: Final Fantasy XIII tack vare att det krävs mer fingerfärdighet och engagemang i striderna. Hela tiden måste jag göra perfekta pareringar, tajma in mina attacker, granska fiendens beteende och till slut överlista denne. Med det system Square Enix skapat blir det fullständigt logiskt att vara ensam och det blir aldrig något problem. Tvärtom, allt detta är istället spelets enskilt största styrka.

Brasklapp dock för att Lightning själv inte riktigt fungerar som huvudperson denna gång. Hon beter sig fullständigt apatiskt genom hela äventyret och deklarerar om och om igen att hon inte kan känna något och endast är högre makters verktyg. Det blir aldrig coolt som när Geralt härjar runt i Witcher-spelen, utan Lightning känns menlös och ofta direkt irriterande. Och svaga karaktärsporträtt är inget vi brukar förknippa med Square Enix.

I slutändan hade jag nog ändå väntat mig lite mer från Square Enix den här gången. Det grafiska som alltid brukar vara på topp i Final Fantasy-serien känns nu mer sparsmakat med sjunkande bilduppdatering, fattiga texturer och lite för mycket återvinning. Dessutom saknas de där starka personporträtten, figurerna vi engagerar oss i som en gång gjort Final Fantasy till vad det är. I ärlighetens namn är det fortfarande bättre än det mesta annat i kategorin japanska rollspel, men vi är vana vid mer från kungarna på Square Enix.

Jag gillar ändå det mer actionbetonade stridssystemet med en ensam Lightning mot världen och alla referenser till tidigare spel i det flexibla Final Fantasy-universumet, och slås med häpnad av hur komplicerad storyn faktiskt är. Men tyvärr kan jag tyvärr inte påstå att den avslutande delen i maratonloppet som är Final Fantasy XIII-trilogin, blåste mig av stolen direkt.