Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Infamous: Second Son

Infamous: Second Son

Blixtar ur händerna, flygförmåga och en röd tuppluva. Vi har hårdtestat nya Infamous-hjälten Delsin Rowes äventyr i ett framtida, dystopiskt Seattle...

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annons

Det som började med lite graffitimålning i en förort till Seattle tvingar mig snart in ett knivigt ultimatum; rädda den indianstam jag tillhör genom att ange mig själv, eller offra dem alla. Inget lätt val, men likväl ett val som kommer att prägla min upplevelse i Infamous: Second Son. Genom Sucker Punchs försorg begåvas vi nämligen återigen med krafter som skulle göra X-men gröna av avund och måste hela tiden ta ställning till att använda dem på rätt eller fel sätt.

Båda alternativen har naturligtvis sin tjusning, men eftersom att jag varit ond i rollen som Cole MacGrath i föregångarna bestämmer jag mig den här gången för att seriens nya huvudperson Deslin Rowe ska få vara en Moder Theresa med superkrafter. Det är något med denna amerikanske urinvånare som får mig att känna att det helt enkelt är rätt väg att gå, och mitt val blir såklart att offra mig själv. Precis som i tidigare delar ges gott om tillfällen även senare att bygga på sin image som god eller ond, inte minst genom valet att paralysera sina motståndare - eller helt enkelt dräpa dem för gott.

Infamous: Second Son
Det som ger Rowe energi i Infamous: Second Son är något så märkligt som rök. Det gäller därför att ställa sig vid bilvrak, bränder och skorstenar för att samla på sig röken.

Bakgrunden till Infamous: Second Son är att amerikanska staten instiftat organisationen DUP (Department of Unified Protection) för att ta itu med så kallade bioterrorister, människor med superkrafter, vilka likt X-men mest tycks vara en skara missförstådda och rädda individer. Rowe har ingen aning om att han tillhör dem förrän han i spelets ingress träffar en av dem av misstag och får dennes förmågor. Med ens står det uppenbart att han, likt hjälten Peter Petrelli i TV-serien Heroes, kan absorbera andras krafter genom att bara vidröra dem.

Det kommer väl till pass, för DUP har förvandlat USA till ett fascistsamhälle av rang där staten har alldeles för mycket inflytande över folks liv och där övervakningen nått oanade nivåer. Och trots att DUP skapats för att göra sig av med folk som har märkliga förmågor, har de själva folk med krafter i sina led. Här kan man både ana en begynnande konspirationshistoria, men även inse att om man ska kunna besegra en armé av superhjältar är det bäst att man bättrar på sin arsenal av förmågor.

Infamous: Second Son
Precis som i föregångarna är det ibland svårt att veta vad på väggar som är greppbart och vad som inte är det.

Allt är inte frid och fröjd dock, utan Infamous: Second Son dras med ganska hemska menyer som ofta gör det onödigt krångligt att snabbt se vad man kan låsa upp och vad som krävs för att gör det ifall något fattas. Det finns en sorts fascination för färdighetsträd som jag inte riktigt kan förstå eftersom vanliga menyer med tydlig översikt alltid är att föredra, om du frågar mig. Med ganska liten ansträngning får man även fler "shards" som används för uppgraderingar än man behöver och det känns lite obalanserat att hela tiden ha ett gäng men inte kunna spendera dem. Det är inget stort problem dock, utan snarare en liten plump i ett annars så trevligt spel.

Men ändå. Just i upplåsandet av nya egenskaper ligger mycket av storheten i Infamous: Second Son. I rask takt får jag nämligen fler och fler och efter bara någon timme flyger jag i ett ilsnabbt rökmoln mellan Seattles skyskrapor och regnar ond bråd död över intet ont anande DUP-soldater samt... målar graffiti. Detta görs med hjälp av gyron i Dual Shock 4 där man styr spraymunstycket över diverse mallar tills man till slut har ett färdigt motiv. Knappast något nyskapande, men ändå ett kul avbräck och jag gillar det faktum att man måste skaka handkontrollen som om det vore en sprayflaska (med autentiska läten ur handkontrollens högtalare) innan man sätter igång. Sådana där små detaljer som tillför något.

Infamous: Second Son
Tack vare alla superkrafter går det att variera sitt spelande mer än i andra sandlådespel.

Rowe glömmer aldrig sitt ursprung och hans agerande återknyts hela tiden till det faktum att han är amerikansk urinvånare. Det ger storyn en liten extra dimension som även hjälps upp ytterligare av snygga mellansekvenser och oväntat bra röstskådespelare. Ingen gång känner jag att jag vill trycka förbi dialog eller mellansekvenser, utan det är hela tiden välpresenterat. Rowe som utifrån bilder och trailers framstått som en ganska schablonartad huvudperson växer också på mig och känns oväntat mänsklig och framför allt trovärdig.

Infamous: Second Son
Infamous: Second Son
Infamous: Second Son
Infamous: Second Son
Infamous: Second Son
Infamous: Second Son