Kiryu Kazuma, vilken karl. Med minst en kvinna under vardera armen lyckades han spöa upp ett helt brottssyndikat, etablera sitt eget, vinna ett pris för bäst klädde man (lögn!) och rädda en stackars liten flicka. Visst, några kompisar dog och så, men lite svinn får man räkna med. Efter den bravaden, i det utmärkta actionrollspelet Yakuza, har han däremot trappat av, lämnat maffian bakom sig. Men givetvis behövs inte mycket för att han ska komma tillbaka.
Kiryu lever stillsamt tillsammans med sin adopterade dotter Haruka när hans klan hör av sig igen. Krig är på väg att bryta ut mot den Osaka-baserade Omi-klanen (Kiryu och hans Tojo-klan håller förstås till i Tokyo och det finns massor av symbolik om rivaliteten mellan städerna) samtidigt som en koreansk grupp har börjat blanda sig i. När Kiryus utsedda efterträdare blir mördad är det bara att dra på sig sin sura min igen och få händerna smutsiga.
Vi lär väl aldrig få se ett Shenmue 3, men Yakuza är mer eller mindre dess ersättare. Vi förlorar visserligen allt superdetaljerat pysslande och samlande av leksaker (eftersom Kiryu är betydligt hårdare än Ryo) men i grunden handlar det om samma sak: ett påkostat actionäventyr med rollspelsinslag, en tung handling med massvis av mellansekvenser, ett genomarbetat stridssystem som kan mäta sig med vilket beat'em up som helst och nästan jämföras med ett fightingspel, och ett stämningsfullt detaljerat Japan att utforska.
Det som gör Yakuza-spelen så roliga är ju själva slagsmålen. Titt som tätt hamnar Kiryu i trubbel och måste slå sig ut, och de här sekvenserna är oftast både intensiva och fyllda med små minispel mitt i alltihop. Men även när man bara springer runt på gatorna kan man råka ut för vanligt slödder som försöker nita Japans hårdaste karl (vilket förstås är en mycket dålig idé). Det här ger ett litet rollspelsinslag som låter oss samla ihop pengar och erfarenhet.
Kiryu har som sagt en massiv katalog av rörelser som bara växer och växer. Till en början handlar det mest om att göra enkla treslagskombinationer, men ganska snart får man betydligt mer saker att leka med, sidosteg, kontringar och vapenstilar.
Bara en sån sak som att Kiryu använder svärd mer eller mindre som klubbor tills han lär sig att fäktas ordentligt och börjar röra sig som en riktig kendoka är en cool detalj. Sen har varje vapen också en specialattack (som oftast är ordentligt brutal) och de omgivningsspecifika attackerna (som att slå in någons huvud i en betongvägg) finns kvar.
Yakuza 2 bygger vidare på allt detta men lyckas faktiskt klämma ut ännu en droppe prestanda ur den åldrande hårdvaran. Allt är snäppet snyggare, laddningstiderna är skonsamt mycket kortare och det finns ännu fler sidouppdrag att syssla med.
Man hade kunnat tro att ambitionen skulle dala så här sent i konsolens livstid men det här är riktigt bra. Det finns dock en del störande detaljer. Miniladdningstider varje gång kameran byter vinkel gör utforskandet en aning hackigt och det händer lätt att man tappar orienteringen. Det här är särskilt jobbigt i actionsekvenser. Kontrollen är också bra men inte hundraprocentig.
Yakuza 2 är definitivt ett snyggt Playstation 2-spel. Smidig bilduppdatering och tjusiga bakgrunder gör det till en ren fröjd att spela på en äldre tv. Däremot kommer man inte ifrån att det blir väldigt grusigt på en HD-skärm. Att filmsekvenserna är tungt komprimerade är ytterligare ett minus för grafikbetyget.
Att de inte har översatt rösterna gör att man slipper en del av alla F-bomber som de slängde ur sig förut. Även här en liten parallell till Shenmue 2: när tvåan släpptes var ju Dreamcast på väg ut och det ansågs inte motiverat att översätta det hela.
Men det är alltså en klar fördel även i det här fallet och handlingen känns förstås mycket mer genuin på originalspråket. Jag är generellt sett inte nödvändigtvis en fan av originalspråk, jag tycker ofta att det blir krystat med japansk dialog i väldigt västerländska berättelser där vartannat ord är ett katakaniserat låneord som sticker ut som rostiga spikar ("METARRU GIIIRU SORRIDO: GANNSU OFU ZA PEITTURIOTTSU"). Men här blir det förstås helt klockrent.
Spelet har alltså några ojämnheter och hårdvarans ålder börjar ta ut sin rätt, och även om jag gillar Yakuza 2 ser jag ännu mer fram emot trean (samurajspinoffen Yakuza Kenzan känns däremot onödig) som förstås blir i tjusig HD. Dessutom blir det ibland lite väl orealistiskt och fånigt i en annars seriös berättelse. Men det är fortfarande en lång, spännande berättelse fylld av action och, precis som sist, en billig semester till Japans smutsigare sida.