Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor Sverige
recensioner
Mirror's Edge

Mirror's Edge

Glöm Harrison Ford, Faith är verkligen Jagad med stort J. Mikael har dragit på sig ninjamockasinerna och kutat över kritvita tak i Digital Illusions spektakulära plattformsäventyr

Skip

Om någon hade bett mig att designa mitt absoluta drömspel hade det troligen varit något i stil med "ett intensivt äventyr i en fascistisk framtid, lite V För Vendetta möter Half-Life 2, med massvis av hoppande och klättrande som i Prince of Persia, gärna med en snygg asiatisk tjej med skinn på näsan (och trendig skålfrisyr) som huvudperson". Ja, Mirror's Edge är, som koncept, det absolut bästa jag hade kunnat önska mig och jag är lite förälskad i Faith (Petter kan få Alyx om han vill).

Jag står i en illgrön korsning mellan ett modernt museum och ett kontorslandskap. "Där är hon" skriker någon och skotten börjar vissla runt öronen, så jag kastar mig framåt, över ett räcke, sidsteppar ett displayskåp, rusar ner förbi de stora glasfönstren som vetter ut mot staden, som jag inte ens ser i farten.

Jag vänder runt ett hörn och möts av mer gevärseld, och häcklöper över ett par lägre glasskåp, tar en plantering och en trappavsats i ett enda kliv, tar mig upp på nästa våning, runt ännu ett hörn, in på ett kontor där jag flyger över skrivbordet och tar ännu en trappa. Upp på avsatsen ovanför, kort ansats, in i ett oanvänt område med lite växter, hoppar ner i rummet bredvid. Springer upp på väggen, vänder i farten, tar mig upp på en takbalk, hoppar över till nästa och krånglar mig in i ventilationstrumman.

Jag kryper genom de kalla metallpassagerna och hör polisen gorma utanför medan enstaka skott ekar i schaktet. Jag kommer ut i ett nytt rum, som är tomt. Jag springer genom en kort korridor och boxar upp dörren, bara för att bländas i solljuset. En helikopter hörs i närheten så jag springer vidare längs avsatsen, och hoppar över räcket lagom för att höra polisen slå upp dörren jag just passerade. Jag hoppar ner ännu en avsats och glider sedan nerför det sluttande glastaket nedanför, för att hamna på en gångbro över vägen där polisen närmar sig från båda hållen. Bara tunnelbanan kvar...

Med Mirror's Edge har Digital Illusions tänkt revolutionera hela förstapersonsgenren. Det är långt från ett traditionellt actionspel, även om man då och då lägger vantarna på ett vapen och snabbt sänker ett gäng motståndare. Faith är en Runner, en övermänskligt smidig kurir, och har mer gemensamt med Neo än med Marcus Fenix. Hennes hemvist är taken och där utspelar sig också stora delar av spelet. När Faiths syster, som är polis, blir ditsatt för ett mord, måste Faith sätta sina färdigheter på prov för att själv undfly den fascistiska varianten av rättvisa och hitta den ansvarige.

Vägen går alltså över taken, genom kontor, ner i kloaker och tunnlar, genom köpcentrum, ja överallt där man kan springa fort som fasen och hålla sig undan. Under stora delar kommer du att ha fiender som skjuter vilt efter dig och en evigt surrande helikopter, bara för att hålla adrenalinet på topp. Förutom begränsade valmöjligheter är Mirror's Edge väldigt linjärt. För att snabbt hitta rätt kan du hålla utkik efter rödmarkerade föremål som visar vägen, men du kan också trycka på en knapp för att Faith automatiskt ska titta åt rätt håll. Den här inbyggda "intuitionen" är ofta nödvändig för att hinna fatta ett beslut.

Alla fiender går att springa förbi, i teorin, men ibland måste man avväpna en motståndare och röja ner resten för att kunna precisionshoppa utan att bli pepprad i ryggen. Vapnen fungerar som tillfälliga powerups och har bara ett magasin så det blir aldrig ett riktigt skjutaspel som sådant. I många sekvenser får jag samma sorts panikkänsla som i Half-Life 2, där man helt enkelt måste trycka ner impulsen att försöka slå tillbaka och helt enkelt bara lägga benen på ryggen. Mestadels är Mirror's Edge ett plattformsspel, eller snarare ett plattformsäventyr med drag av sadism, som Flashback eller Heart of Darkness.

En sak har Digital Illusions lyckats med perfekt: när jag spelar så ÄR jag Faith. Jag ser mina armar pendla längs sidorna eller gripa tag i takkanten ovanför, jag ser ner på mina ninjasockiplast, jag hör mina andetag i stereo. Jag bländas av ljuset när jag kämpat mig igenom ett kontorskomplex och tumlat ut genom en nödutgång, och avlägsna fiender suddas ut när jag fokuserar på något i närheten. Ljud och bild samspelar för att göra illusionen perfekt.

Desto jobbigare är det att hela tiden, gång på gång, uppleva Faiths död i förstapersonsperspektiv. Det är som när man drömmer att man ramlar ner från en hög höjd, slår i marken med ett smask... och vaknar upp igen, levande i sin säng (eller i det här fallet vid en checkpoint lite tidigare). Mirror's Edge är svårt, supersvårt. Hade det inte varit för att Capcom hade klämt ur sig Mega Man 9 skulle det lätt vara årets svåraste spel 2008. Delvis ingår det förstås i konceptet. Faith sysslar med vansinnigt farliga saker på heltid och med en mer automatiserad spelupplevelse hade man inte känt sig så fantastiskt cool (och lättad) när man äntligen lyckas.

Mirror's Edge är egentligen ett NES-spel i förklädnad, på ett bra och dåligt sätt. Istället för ett enormt äventyr där man bara flyter genom hela spelet, är det kort och intensivt. Första varvet får man slita som ett djur för att komma vidare, men det blir sedan lättare och roligare ju mer man memorerar och tränar varje detalj. Och ja, du kommer att spela ett andra varv, och kanske ett tredje. Time trial-läget med onlinetopplistor skapar ett väldigt sug att förbättra sina resultat och skala av tiondelar genom att ta bättre ansats, dra upp fötterna när man voltar över rör och vägghoppa genom passager istället för att stanna, hoppa jämfota och draaaaaaaa sig uppåt. På så sätt blir det nästan ett racingspel, till fots.

Därmed inte sagt att det inte är frustrerande svårt ibland. Så svårt att du vill kasta handkontrollen in i väggen, så svårt att "Mirror's Edge" skulle kunna syfta på spillrorna av den sönderbrutna spelskivan, så svårt att Petter har demolerat spelrummet. Men jag vägrar se det som en nackdel, åtminstone inte enbart, när jag så ofta klagat på att spel har blivit för lätta. Istället applåderar jag Digital Illusions som vågat göra ett spel som verkligen utmanar.

En anledning till att det är lätt att förlåta är förstås grafiken, eller snarare designen. Minsta lilla lagerrum, kontor eller ventilationsanordning är knivskarpt designad i kritvitt och urstarka grundfärger. Det är framtiden, formgiven av Apple eller Ikea, hypermodern design som får både Petter och mig, trots att vi har helt olika smak, att hyperventilera kraftigt varje gång. Att det sedan blir aningen enformigt och att samma briljanta arkitekt verkar ha lyckats bygga precis allt i hela stan, det får man ha överseende med.

Det är svårt att tänka sig något snyggare spel, designmässigt. Spelet bygger på Unreal Engine 3 men är så långt från de typiska över-normal-mappade gråbruna spektaklen som hittills dominerat genren som man kan komma. Det ser ut som en blandning mellan tandkrämsreklam och en iskall vinterdag på en frusen sjö. Fullständigt makalöst alltså. Förutom enskilda sjaskiga texturer (som blir extra tydliga då man ser dem på tio centimeters avstånd hängandes från samma vägg) och det faktum att alla fiender i grunden är likadana, så är det bland de snyggaste spelen jag någonsin har spelat.

Det gör det så förbluffande att man har valt en helt annan stil för mellansekvenserna. Visst, jag förstår tänket. Ingame = förstaperson, mellansekvens = tredjeperson, och en rejäl grafisk skillnad för att göra det ännu mer tydligt. Men de skakiga Flash-animerade sekvenserna ser bara ut som halvpåkostade Newgrounds-filmer, ungefär som mellansekvenserna i Another World fast utan nyhetens behag, och gör dessutom Faith till en bister, kantig donna. Sorgligt när hon är så fantastiskt söt de få gångerna hon faktiskt syns till i tredjeperson.

Mirror's Edge är, spelmässigt, helt bakvänt. När hela spelvärlden premierar en smidig, bekväm resa med sjyssta mellanlandningar fyllda med action, är Faiths resa spretig, oförutsägbar och inte alltid helt färdigslipad. Det är nästan oförskämt kort (det tog mig drygt fem timmar första varvet), och dessutom innehåller det inget som helst onlineläge förutom möjligheten att kolla in andra spelares rutter genom de särskilda time trial-banorna. Fans av Prince of Persia, N+ och speedruns i allmänhet kommer att älska att kolla in hur proffsen krossar det här spelet och sedan försöka göra likadant i timme efter timme, och jag tillhör den gruppen. Där ligger omspelningsvärdet, även om få kommer att bry sig.

Det finns dock potential för framtida tillägg, även om trevligt mums som en baneditor ska dyka upp först i uppföljaren. Digital Illusions utlovade tidigare exklusivt extramaterial till Playstation 3-versionen. I slutändan är spelet nästan hundra procent identiskt på båda formaten (PC-spelet kommer att dyka upp först senare så det har vi inte testat), med aningen jämnare polygonkanter på Xbox 360 men snäppet bättre texturer på Playstation 3. Båda spelen har exakt samma troféer/achievements och funktioner i övrigt, förutom då alltså eventuellt lite kommande material, så oavsett vilket format du äger behöver du inte känna dig lurad.

Som sagt, en oerhört modig produkt och ett viktigt spel som säkert kommer att inspirera andra till mer avancerad akrobatik för att fräscha upp stela actionspel. Men det är lika makabert svårt som det är makabert snyggt och det kommer helt klart att bli ett spel man antingen älskar eller hatar. Och jag älskar det... samtidigt som jag ibland hatar det och helst skulle vilja låta Faith ligga kvar på asfalten med 206 brutna ben.

Samtliga av bilderna är tagna av Petter Hegevall och Jonas Mäki och härstammar från Xbox 360-versionen.

Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
Mirror's Edge
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Ofattbart snygg design, underbart koncept, cool story, smart spelmekanik, läcker grafik, utmanande
-
Väldigt kort, bitvis frustrerande svårt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall
Det krävs skinn på näsan för att som spelutvecklare våga vara annorlunda idag. Det krävs solida finanser, mod och en riktigt bra idé. Många utvecklare tänker aldrig förbi de genrekonventioner som existerar, andra gör samma spel om och om igen. För i slutändan handlar det om pengar. Och unika spel baserade på unika spelkoncept, blir det allt färre av. Det är därför som svenska Digital Illusions initiativ måste applåderas.

Visst. Mirror's Edge må låna av Prince of Persia och The Chronicles of Riddick, men det är i väldigt små doser. Grunden utgörs av en väl utvecklad och unik spelmekanik som låter oss ta kontroll över Faith och genom hennes ögon bevittna en värld olik allt annat jag sett. Faith är något så annorlunda som ett actionspel sett ur förstapersonsperspektiv, utan egentlig action.

Men medan konceptet, storyn, designen, musiken och atmosfären är briljant, är det frustrationen över att hela tiden känna sig otillräcklig, som utgör spelets största svaghet. Faith springer, missar hoppet, trillar ned och dör. Faith hoppar, tar tag i kanten, men missar med en millimeter - och trillar ned och dör. Jag har, utan överdrifter, dött över 300 gånger under mina sex timmar tillsammans med Faith och under ett par tillfällen var jag så arg, irriterad och frustrerad att jag flera gånger gett upp.

Idén är briljant, konceptet likaså och designen är den vackraste och bäst sammanhållna jag sett i ett spel i hela mitt liv. Jag älskar att titta på Mirror's Edge, jag älskar också att tänka på Mirror's Edge... men jag älskar inte att spela det. 6/10

Medlemsrecensioner

  • Hulken
    Under den första genomspelningen är Mirror's Edge bra, men inte mycket mer än så. Att bli beskjuten från alla håll och kanter samtidigt som man... 8/10
  • jaghobi
    I Steam rean hittar man alltid något man alltid velat ha. Jag minns blott när jag var ca 13 år, Mirror's Edge hade just släppts och ett demo... 5/10
  • putterman
    Mirror's Edge, ett FPS nästan helt utan S:et. Det är svårt att definiera Mirror's Edge inom en särskild genre, det är alldeles för unikt. Det... 8/10
  • BenneDoTb
    Det kommer snart att ha gått fyra år sedan Dice bestämde sig för att göra någonting väldigt annorlunda, något som skulle vara spelvärt,... 9/10
  • Grafisk
    Världens vackraste spel. Världens mest underbara story. Superb känsla. För kort. Men det är fortfarande värt en... 10/10
  • önska99
    Jag är Faith, en orädd "runner" med staden som min lekpark. Polisen är min fiende. Jag springer längs väggar, hoppar mellan tak och... 9/10
  • mamz
    Jag blir jagad av poliser med maskingevär, kulorna viner genom luften. Jag lyckas med nöd och näppe fly från poliserna med skinnet i behåll.... 8/10