World of Warcraft: Wrath of the Lich King

Det hade varit så enkelt att bara häva ur sig en expansion till på samma spår. Slänga ihop lite zoner, hålla samma generellt höga standard som Burning Crusade, och tjäna miljarder på sina tio miljoner användare i två år till. Men inte då. Blizzard envisas med att polera allt till förbannelse...

Nu när Illidan är död och hotet från Outland åtminstone tillfälligt är stoppat vänds alla blickar mot det hot som växt uppe i Northrend där häxkungen Arthas håller på att förbereda sin invasion av resten av världen. Efter ett samordnat anfall mot både Orgrimmar och Stormwind inser båda sidorna att de har ignorerat Arthas för länge och beger sig iväg på en ny kampanj. Eller, ja, det vet ni ju själva. Wrath of the Lich King tjuvstartade redan för några veckor sedan med en riktigt maffig invasion och har sedan konstant bjudit på intressanta grejer.

Men rent historiemässigt har det också hänt en del. Kung Varian Wrynn har återvänt till Stormwind och dessutom passat på att bygga en ny hamn. Med Onyxia död och prinsen i tryggt förvar har Bolvar Fordragon kunnat vända blicken norrut, och givit sig iväg för att leda attacken mot Arthas. På andra sidan malströmmen, i Ogrimmar, samlar Thrall sina underhuggare. Både Saurfang den äldre och Saurfang den yngre beger sig till Northrend, tillsammans med Garrosh Hellscream, Groms son som vi mötte i Nagrand. Även de sista spillorna av Scarlet Crusade under General Abbendis och Argent Dawn, nu ledda av Tirion Fordring, gör sina sista korståg mot norr.

Ja, det saknas knappast gamla bekanta, men fler ska det bli. Om någon oroade sig för att Blizzard hade tagit ihjäl alla gamla Warcraft 3-hjältar vid det här laget så är det ingen fara. Historien går vidare och folk som Gryan Stoutmantle (ni minns, han från Westfall) har klivit upp som nya viktiga karaktärer. World of Warcrafts egen mytologi börjar minst sagt vara genomarbetad och det blir bara bättre.

För en enda människa med 24 timmar på dygnet är det förstås omöjligt att bilda sig en uppfattning om spelets alla uppdrag, men av allt jag har upplevt hittills att döma är det bättre än någonsin. Som veteran från de tidigare krigen börjar man mer och mer känna sig som en superhjälte. Jag blir till exempel flugen upp till en bosättning som tillhör jättefolket vrykul, och hoppar av med fallskärm.

Efter några vanliga dödaruppdrag får jag först använda deras harpunkanoner mot deras egna byggnader, för att sedan elegant hoppa på den sista och harpunsurfa ner till basen igen. Lite senare in i spelet väntar först en stor kampanj för att undsätta en stad som anfalls av Naxxramas, för att sedan hjälpa drakaspekterna att skydda sina gravplatser och slutligen bli involverad i ett oerhört storytungt avsnitt där många av spelets viktigaste karaktärer är inblandade (och dör).

Alla spelare som nått nivå 55, vilket borde innebära de allra flesta numera, får möjlighet att skapa sig en helt ny karaktär med klassen Death Knight. Till skillnad från vanliga karaktärer börjar alla dödsriddare i en ny zon där de under Arthas ledning får slåss mot Scarlet Crusade. De här tre-fyra timmarna innan man släpps ut i världen bjuder på fantastiskt coola och varierade uppdrag, mäktiga strider och en grundkurs i att vara Death Knight. Som klass fungerar de ungefär som krigare, men gjorda för att slåss mot magianvändare.

Men därmed inte sagt att allt krut har blåsts på dödsriddarna. Det visar sig bara vara ett smakprov på en rad nya spelmekaniska detaljer. Att man kan använda fordon, kanonen och riddjur med olika egenskaper innebär en massa omväxlande uppdrag som att köra ett gäng soldater genom en Scourge-infesterad stad, att meja ner horder av zombier med kulspruta, att bomba ett dagbrott fyllt med jättar från ryggen på en drake eller att få evakuera bönder med hjälp av en grip.

En annan stor nyhet är fastekniken som innebär att du ibland hamnar i din egna lilla värld och kan vara med om maffiga händelser utan att alla andra som är i närheten behöver se samma sak (se: den episka striden mot Onyxia i Stormwind som inträffade femtio gånger om dagen). Det ger också Blizzard möjlighet att göra en del permanenta ändringar i spelvärlden och plocka bort gamla förlegade karaktärer för att driva handlingen vidare.

Hela tiden känns Arthas närvarande, vilket är smart gjort även om han känns liiiite överrepresenterad. Karln verkar inte göra annat än teleportera dit jag är och ställa till ofog. Men det är, för berättelsens skull, långt bättre än Illidan som tittade förbi en kvart i slutet av Black Temple och har setts av två procent av alla spelarna.

Arthas må ha ganska rejäla drag av Darth Vader i största allmänhet, med garderobtips från Sauron, men han är en klockren onding och ett givet fokus för hela expansionen, istället för den handfull av skurkar (Vashj, Kael'thas, Magtheridon, Kil'jaeden, ja, ni ser) som fanns i Burning Crusade. Överlag är berättandet och flödet mellan uppdragen och zonerna det bästa som jag har sett i serien. Om du har klickat förbi varenda uppdragstext och sedan följt en pil mot rätt koordinater i Quest Helper hittills... sluta med det! Du missar en riktigt maffig berättelse.

Man skulle kunna tro att iskalla Northrend skulle vara enformigt, men då har man förstås underskattat Blizzards designers. Det är minst lika läckert och varierat som Outland, men mer trovärdigt, genomarbetat och storslaget. Är det inte det magnifika fjordområdet runt Utgarde Keep så är det de fantastiska självlysande träden i Crystalsong eller den sköna, lummiga skogen i Grizzly Hills. Zul'Drak är en enorm megastad, som ett gigantiskt Zul'Gurub fast i ett höstlikt norr istället för tropisk sommar. Första visiten där sprang jag rakt in i en trettiometers frankenstein som gjorde processen tre sekunder kort med mig. Resten av zonen är indelad i terrasser, var och en med nya överraskningar... som jag inte tänker avslöja nu.

Vidare norrut, till Storm Peaks, som är magnifikt med sina snötäckta toppar och titanernas befästningar. Dels får vi träffa våra gamla asagudar i Blizzard-tappning och dels hitta en del mäktiga scener som ett fruset slagfält. Arthas hemvistelse Icecrown, slutligen, är förstås en enda stor orgie i svart gjutjärn och taggiga klippor.

Shattrath fyllde en viktig funktion i Burning Crusade, som samlingspunkt för båda sidorna. Det låg hyfsat centralt och hade kontaktpunkter till hela världen. I Lich King är det magikernas stad Dalaran som har samma funktion. Den har hela tiden varit under konstruktion under en lila kupol i Hillsbrad, men är nu fullt funktionsduglig och fullständigt obrydd om gravitation och sånt tjafs.

Där den svävar ovanför Crystalsong, precis på gränsen till Icecrown, är den ganska precis i centrum för hela kontinenten. Trots att staden är betydligt mindre än Shattrath är den också mer komprimerad och innehåller allt man kan behöva utan att behöva rota runt i den sönderbrutna Lower City. Om du gillar det sorgligt underanvända Silvermoon kommer du att känna dig som hemma där.

Här är det läge att snacka om flygande riddjur och ekonomi. Det flygande riddjur du köpte på nivå 70 kan inte längre flyga i Northrend, till en början. Syftet är, förstås, att du inte ska flyga kors och tvärs utan att du faktiskt ska utforska och uppleva hela stället. Det är inte förrän nivå 77 som du kan lära dig att använda ditt riddjur igen. Problemet är att det kostar ytterligare 1000 guld, plus det du köpte det för på nivå 70 till att börja med, plus 5000 för att det ska gå i någotsånär vettig hastighet i de enorma zonerna i slutet. Och stora delar av både Storm Peaks och Icecrown kan du helt enkelt inte nå utan att flyga.

Det här är inga problem för den som spelat konstant genom hela Burning Crusade och kört dagliga uppdrag i över ett år, är god för tusentals guld och redan har flygdjur på alla sina alts. För någon som har spelat sig fram i lagom takt och åker raka vägen till Northrend på 70 (eller 68) kan det bli betydligt svårare att ha råd med allt.

Och visst, du kan levla vidare i Zul'Drak och nå 80 vad det lider, men det är två hela zoner som du helt enkelt inte kommer att nå förrän du langar fram stålarna. Det här är en stor miss enligt min åsikt. Nu lär det säkert förändras när tillräckligt många kör fast och klagar (till skillnad från betatestarna som allihop var fullastade med cash och gäspade fram en tusing), men störande är det för halvseriösa spelare som undertecknad.

Flygande är också ett krav för att komma åt den helt nya PVP-zonen Wintergrasp. Det är som ett Alterac Valley, fast mitt i Northrend. Här får man full användning av alla de nya krigsfordonen, vilket gör att spelare med olämplig spec fortfarande kan fylla en funktion som piloter istället för att vimsa runt med en mesig sköld och bli ägd av arga odöda magiker (bara som ett exempel taget rakt ur luften, jag lovar...).

Det här är det närmaste World of Warcraft har kommit de gamla strategispelen och kommer att innebära en del riktigt mäktiga strider. För att göra det hela ännu lite mer motiverat kan du få särskilda föremål i spelets alla instancer om din fraktion för tillfället har kontroll över Wintergrasp. Men skulle du ändå hellre söka din PVP-lycka på annat håll finns det nya arenor och en ny Battleground att leka på.

Att säga att World of Warcraft är tekniskt avancerat vore väl att ljuga, men Blizzard har spenderat sin snåla polygonbudget på ett strålande sätt, med skön keltisk och fornnordisk arkitektur och utrustning, och massvis av små detaljer som vajande flaggor och snyggare eld. Världen blir därmed ännu lite mer levande.

Det finns också förbättrade möjligheter för spelare med tyngre datorer att dra på ännu lite extra sikt eller använda de nya skuggeffekterna, som ger ljussättningen ett mycket behövligt djup. Även spelets musik förtjänar ett extra omnämnande. De keltiska flöjterna i Howling Fjord är enastående och de iskalla pianotonerna i Dragonblight förstärker känslan av ensamhet. Jag har alltid gillat World of Warcrafts musik men här är den något utöver det vanliga. Överhuvudtaget är det mer omväxlande och en skön blandning av stämningsfull bakgrundsmusik och mäktiga höjdpunkter.

Den stora frågan som alla undrar över är förstås: hur förändras min karaktär? Kommer jag att fortsätta spela på precis samma sätt som jag alltid har gjort, eller blir det helt nytt? Svaret är mycket enkelt och en fråga i sig: hur har du spelat de senaste veckorna? Praktiskt taget alla nyheter är redan släppta i liveversionen och många har redan experimenterat sig fram till ett bra resultat.

Men för att inte framstå som världens lataste recensent måste jag väl ändå kommentera nyheterna längre fram i spelet, för nog finns det sådana. Som krigare finns en del stora förändringar, som allihop är tänkta att göra alla tre stancerna lika användbara. De tre nya maxfärdigheterna, Bladestorm, Shockwave och Titan's Grip, är allihop trevliga, men själv kan jag inte riktigt välja mellan den första och den sista.

Valet hade varit enkelt om den ytterst användbara Heroic Leap hade fått vara kvar tillsammans med Titan's Grip, men så kul fick vi inte ha. På lite högre nivå tillkommer också Enraged Regeneration, som äntligen ger krigare ett effektivt sätt att fylla på sin energi i stressade situationer, och jag kan berätta att den gör livet mycket, mycket lättare.

I jämförelse känns jägare numera lite trista. Den stora nyheten är att djuren numera har sin egen lista med talents, beroende på vilken ras de tillhör. Därmed kan du specialisera dig ytterligare och verkligen ha tre olika djur beroende på behov. Det har blivit lättare att träna upp dem från låg nivå och du behöver inte längre tänka på träningspoäng. Men. Jag gillade det där extra besväret man var tvungen till. Att jaga rätt på ovanliga fiender för att lära sig nya färdigheter som man i sin tur kunde lära sitt eget djur. Nu har det blivit lite för strömlinjeformat, och om man faktiskt vill behålla sitt gamla lejon istället för att skaffa en ny och trendig devilsaur, ullhårig noshörning eller demonhund så känns det inte som att nyheterna är så många.

På det stora hela är det alltså inte så värst stora skillnader mot förut, även om alla kommer att få tänka över sina val ett extra varv och kanske blanda in ytterligare en knapp i stridsplanen. Det mesta krutet har förstås hamnat på Death Knights. Och jo, de känns riktigt fräscha. De har en hel rad färdigheter för att skapa och sprida sjukdomar, som sen snabbt drar musten ur fienden.

Därefter, när fienden är en livlös hög på marken, kan de väcka den till liv som zombie. Det gäller även andra spelare, som på så sätt får en extra chans att hämnas innan de oundvikligen måste springa från kyrkogården. Och så gillar jag verkligen Death Grip, som drar till sig fiender. Det känns helt rätt, som högdragen och ond riddare, att slita till sig folk istället för att själva pallra sig över dit. "GET OVER HERE", skriker jag som Scorpion och fryser sedan fast dem för att vara riktigt jobbig.

Ännu fler nyheter inkluderar yrket Inscription, som låter oss modifiera våra olika specialförmågor på olika sätt. Det kan handla om allt från att göra laddningstiden 0.1 sekunder kortare på en färdighet till extremt användbara saker som att göra Slow Fall gratis så man slipper hålla med en uppsättning fjädrar (min magiker tackar och bockar). Att kunna byta frisyr, skägg och/eller diverse bendelar i ansiktet samt en förbättrad interaktion med husdjuren ger fler rollspelarmöjligheter för den som är lagd åt det hållet.

En annan stor nyhet som också den släppts i förtid är ett ordentligt statistik- och historieverktyg som håller koll på allt vi har gjort genom tiderna. Att kunna jaga specifika "achievements" på samma sätt som på Xbox 360 eller Playstation 3 gör spelet, om möjligt, ännu mer beroendeframkallande. Gå och lägga sig... eller ta en extra ridtur runt Dragonblight så man hittar den där sista zonen och får tio poäng för utforskning? Tyvärr sängen, du förlorar i den prioriteringen. Det är bara lite synd att poängen just nu inte gör särskilt mycket, men ändå... en till siffra att sakta se växa sig större.

Hur ska man då sammanfatta en sån här expansion, som är större än de flesta av årets storspel tillsammans och kommer att ge dig en helt annan upplevelse än den jag har haft (och helt annan än den jag kommer att ha när jag själv spelar igenom det igen). Som vanligt går det inte att uttala sig om balansen i spelets senare skeden förrän något halvår efter att spelet har släppts. Det är ju inga omvälvande förändringar utan små justeringar på de olika klasserna.

Däremot har nivån höjts på allt från design och zonlayout till uppdragsvariation och konsekvent utrustning. Wrath of the Lich King känns generellt som en bättre expansion än Burning Crusade, såhär i efterhand, även om dödsriddarna inte riktigt erbjuder lika mycket nytt material som två helt nya raser. Men den självsäkerhet, detaljrikedom och ren jäkla kvalitet som det här spelet sjuder av tyder på att alla World of Warcraft-spelare kommer att fortsätta spela i två år till, minst.

Och så en titt på World of Warcraft: Wrath of the Lich King - Collector's Edition...

Inget World of Warcraft vore helt komplett utan en maffig Collector's Edition-låda och nu har jag ställt den tredje massiva kartongen i hyllan. Den är, förstås, precis lika stor som de båda tidigare. Tittar man inuti ser man också att innehållet är ganska precis detsamma.

Först hittar vi en rejäl artbook fylld med designbilder och annat tjusigt från spelet. Av förklarliga skäl handlar det väldigt mycket om Arthas, odöda, dödsriddare och stora snövidder. Vrykul och tuskarr avklaras på några sidor medan många av de andra nya raserna som gorlocs och taunka inte syns till. Det är snarare slutet av boken, med material från de stora Burning Crusade-uppdateringarna, som imponerar mest.

Givetvis får man också en trevlig musmatta med en karta över Northrend, för den som vill ha omväxling på skrivbordet. Själv använder jag aldrig musmatta och kartan kan jag rätt bra utantill, så det är överflödigt i mitt fall. De två kortlekarna från kortspelet får också ligga kvar eftersom jag inte spelar kortspelet, men det är värt att nämna att jag fick ett specialkort som ger mig prylar i spelet som gör mina husdjur större. Kanske något för Hsienko att plocka på sig.

Nästa stora bonusgrej är The Making Of-DVD:n. Här finns främst spelets intro, som även har en egen avdelning med kommentarer och lite bakom scenerna-material. Det som annars är mest intressant är en hyfsat matig genomgång av själva spelet och designtankarna bakom Death Knights, de nya zonerna och expansionen i allmänhet. Här hade jag förstås gärna sett flera timmar av material men istället är det kanske en timme sammanlagt, dock väl värt att titta på. Slutligen finns en samling av trailers från Burning Crusade-uppdateringarna, där särskilt sektionen om Black Temple och den om Sylvanas är väldigt intressanta.

Men det är nog soundtracket som är det bästa med samlarutgåvan. Wrath of the Lich King har den bästa musiken i serien hittills. Visst, musiken finns lagrad som MP3 i själva spelet och det är fritt fram att plocka ut den, men här är den bättre arrangerad och fungerar bättre som hela stycken, istället för lösryckta delar. Förutom de mäktiga orkesterarrangemangen i huvudtemat och i introt är jag extremt förtjust i "Dragon's Rest", "Path of Tears", "The Culling", "Howling Fjord", och framför allt de fantastiska fiolerna i "Totems of the Grizzlemaw". Mycket Sagan om Ringen-inspirerat med inslag av Braveheart. Produktionen är överlag ännu pampigare än Burning Crusade med ännu mer körer och pojktenorer, vilket förstås ökar Midgård-känslan ytterligare. Och det är på något sätt lämpligt med ett verk som precis som Tolkien drar mycket inspiration från fornnordiska teman...

Till sist får man ett exklusivt husdjur, Frosty, som är en gulligare miniatyrvariant av den där värstingdraken som terroriserar startskärmen. Inte riktigt min stil men det kan nog glädja någon.

På det hela taget då, är det värt att betala mer än det dubbla priset för en samlarutgåva? Nja, jag är inte helt övertygad. Jag är förstås glad att kunna ha alla tre lådorna stående i hyllan, men förutom soundtracket lär jag inte använda innehållet särskilt många gånger framöver. Men, nog är det ändå betydligt mäktigare än majoriteten av de mesiga samlarutgåvor som släpps idag.