Project Eden

I Eden stiftar man raskt bekantskap med en närliggande, dyster framtid och en samlad trupp poliser i en privatstyrd polisfirma. När vi först kommer till Eden står det omedelbart klart vilken vedervärdigt hemsk samtid framtiden är och vilken lönlös uppgift det är att försöka motvärka brott i detta helvete. På grund av kopiös överbefolkning har städerna växt på höjden och lager av enorma byggnader reser sig mot himlen. På botten, djupt ned på botten lever världens avskum och här nere letar sig aldrig solens strålar, hit ska du.

Du intar rollen som en fyra man stark specialgrupp som i början av spelet skickas ned till det nedersta skiktet i staden för att undersöka försvinnandet av flera. Det mest originella med hela spelet är just att du som spelare hela tiden har fyra olika karaktärer till ditt förfogande, alla med olika färdigheter och specialiteter. Detta leder naturligtvis till ett samarbete av högsta klass, ett samarbete som är ett måste om du ska överleva o Cores mardrömslika spelvärld. Truppen består av fyra tillika lojala och begåvade individer men alla med olika kunskapsområden. Gruppens ledare heter Carter och styr uppdragen som delas ut av högkvarteret. Vid sin sida har han Andrée, Minoko och roboten Amber. Andrée är ingenjör och står för gruppens reparationer av mekaniska och elektriska system. Minoko är gruppens datorkompetens och arbetar i första hand med allehanda datorer och mer komplicerade manicker. Amber är gruppens murbräcka, en 600Kg tung jätterobot som alltid ser till gruppens bästa. Med dessa fyra relativt färgstarka individer gäller det nu för spelaren att undersöka den underjordiska fabriken, lokalisera de försvunna ingenjörerna för att sedan möta nästa utmaning i det dagliga polisarbetet.

Spelmässigt är Eden ett till viss del ganska traditionellt spel men tack vare de fyra karaktärerna ett ganska annorlunda sådant. De problem och pussel som gruppen ställs emot löses alltid genom samarbete och i strid med fiender klarar man sig bäst med lite smart strategi mellan de olika. Eden spelas ur antingen ett tredjepersonsperspektiv likt de i Tomb Raider eller ett mer inlevelserikt förstapersonsperspektiv. En enkel knapptryckning på det digitala styrkrysset låter en byta mellan de fyra olika karaktärerna i gruppen och den vänstra, nedre axelknappen ger de andra i gruppen diverse direktiv. Pusslen är väldigt genomtänkta, ofta näst intill genialiska och bjuder alltid på stor utmaning. Däremot är striderna inte alls lika roande då den något aviga spelkontrollen och den våldsamt undermåliga artificiella intelligensen omedelbart sätter käppar i hjulen.

Spelkontrollen tar ett tag att vänja sig vid men är långt ifrån hopplös. Detta är en pc-konvertering och med det i åtanke blir tålamodet automatiskt lite större. Jag finner mig själv helt till freds med den omfattande och kanske lite konstigt placerade knapplayouten efter ungefär 30 minuter. Till en början är det dock både ologiskt och rörigt hur Core valt att konvertera kontrollsystemet och flera gånger råkar jag aktivera spelets menyer istället för att avlossa mitt vapen.
Att utkämpa spelets fiender är dock, trots att kontrollen blir bättre ju längre jag spelar, aldrig speciellt trevligt i Eden. Det känns hela tiden känns både inexakt och lite bångstyrigt, tyvärr.

Varje gång en fiende hoppar fram är det smart att ha Ambers tunga artilleri framme. De allra flesta odjur och missanpassade brottslingar som rör sig i den undre världen dör ganska snabbt och striderna blir sällan speciellt långa. Fienderna är dock lite väl dumma, lite för ofta och jag är i slutändan glad för att Project Eden inte innehåller mer fiender. Det snåla antalet, ganska tråkiga fiender är ju i slutändan inte speciellt annorlunda än i Tomb Raider där några enstaka vargar och björnar utgjorde grundhotet de första tio timmarna. Kvaliteten på pusslen, själva hjärtat i Eden är väldigt bra. De blir aldrig för svåra och aldrig tråkigt ologiska utan håller en jämn och imponerande kvalitet. Det krävs en del av spelaren för att klara det här spelet, helt klart. Detta är inget som man klarar på ett par kvällar, snarare ett par veckor.

Audiovisuellt är Eden bra men långt ifrån strålande. Grafiken påminner ingenting om Cores tidigare spel utan för omedelbart tankarna till mer dunkla, misärpräglade framtidsepos som Blade Runner, Unreal och Quake. Spelet innehåller enorma miljöer som sträcker sig över massor av spelbar mark och ger en härlig känsla av närvaro och frihet. Miljömodelleringen och dess design är uteslutande god och många av de djävulska hålor som ditt team besöker känns avskyvärt äckliga och fyllda av allehanda smuts. Färgerna är bruna och grå i ganska stor utsträckning utan att någonsin bli enahanda eller variationsfattiga.
Däremot är huvudkaraktärerna, de fyra hjältarna inte fullt lika välgjorda, inte alls trist nog. Carter och de andra har för det första för små huvuden och för stora kroppar. För det andra är de ganska sparsamt och tråkigt animerade. Och för det tredje är de i sitt utseende väldigt anonyma och intetsägande. Tillkommer gör godkänd ljussättning och hyfsade ljuseffekter. Sen över till ljudet.

På samma sätt som med grafiken är inte Eden kanske det starkaste kortet till  Playstation 2 rent ljudmässigt. Ljudeffekter, röstskådespel och musik är godkänt men ger inga rysningar efter ryggen och skapar inte den där lilla extra stämningen som musiken gjorde i exempelvis Tomb Raider. Jag finner ljudet väldigt anonymt i det här spelet, något som irriterar mig lite då detta hade kunnat bli mycket mer spännande om äventyret understötts av en superb ljudbild.

Trots diverse klagomål på grafik, bångstyrig kontroll och blek ljudbild är Eden ett bra spel. Jag har inte spelat ett enda Playstation2-spel som innehåller pussel, problem och äventyrliga gåtor av den här kvaliteten och det säger en hel del. Core bevisade en gång med Tomb Raider att de var snillen på just ämnet äventyrande och pusselproblem. Även fast Eden inte alls är i samma klass som bystdrottningens premiärspel så är detta en lyckad konvertering och ett bra spel som räcker länge.