Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Wolfenstein: The New Order

Wolfenstein: The New Order

Vi har återigen attackerat spelvärldens värsta patrask med maskingeväret i högsta hugg. Såhär bra är svenska Machine Games nya Wolfenstein-spel...

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Det är ingen munter värld svenska Machine Games bjuder på i deras Wolfenstein: The New Order. Nassarna vann kriget, de atombomade USA till underkastelse och tog ett fast grepp om världen. Och stjärthakan Blazkowicz förvandlades till grönsak under kriget och kan bara stillasittande se på från sin rullstol när förfallet sker.

Där tvingas han bevittna hur nassar med ojämna mellanrum, i vad som känns som en bisarr version av King of the Hill-introt, hämtar mentalpatienter för övergrepp vi inte ens vill tänka på. Lyckligtvis kommer han till sina sinnens fulla bruk i samband med att nassarna attackerar och ska lägga ner det mentalsjukhus han sitter på. En kniv senare är han återigen beväpnad och kan göra proceduren snabb (och blodig) med första bästa kräk innan hämnden och uppbyggnaden av en ny motståndsrörelse kan ta fart.

Wolfenstein: The New Order
Wolfenstein: The New Order är direkt skoningslöst våldsamt och blodeffekterna är riktigt välgjorda.

Wolfenstein: The New Order inleds som spel oftast gör idag med en kort tutorial ombord på ett plan där vi förväntas släcka bränder, bekanta oss med minispel, skjuta, assistera andra, lära oss rörelseschemat och kolla efter saker i omgivningarna. Själva äventyret tar fart när planet väl tar mark och en Rädda menige Ryan-inspirerad sekvens tar vid där jag får kriga mig fram till fiendens nästen. En till synes halvt omöjlig uppgift där kulorna viner runt öronen hela tiden.

Till skillnad från andra stora actiontitlar från de senaste tio åren så får man inte tillbaka allt sitt liv genom att ligga i skydd några sekunder i Wolfenstein: The New Order, utan måste konstant leta efter mer hälsa att fylla mätaren med. Det är såklart helt i Wolfensteins anda och fungerar faktiskt kalasbra. Det tillför något till striderna där man faktiskt inte bara kan springa och skjuta utan måste tänka till ibland för att inte komma därifrån i så risigt skick att resten blir halvt omöjligt.

Wolfenstein: The New Order
Steampunk-nassarna för ofta tankarna till Helghast och är perfekt kanonmat.

Redan tidigt i spelet slår det mig att dock Machine Games bara delvis lyckats förstå vad som gör Wolfenstein till just Wolfenstein. Precis som med ovan nämnda livmätare måste man nämligen också plocka ammunition. Varje fiende bär normalt med sig runt fem-tio kulor man kan plocka på sig, men det görs inte automatiskt utan jag måste hela tiden trycka X (har i huvudsak spelat Xbox One-versionen) för att göra detta. Jag förstår såklart att man velat komma närmare de klassiska delarna i serien, men det fungerar inte riktigt och blir ett frustrerande inslag där jag pepprar på X hela tiden när jag går förbi kroppar för att plocka upp den livsviktiga ammunitionen. Det här hade precis lika gärna kunnat göras per automatik och tillför verkligen inget.

Vad än värre är, är att jag under hela spelets gång aldrig lyckas bli kompis med vapenväljaren. Det kan låta som en trivial sak, men faktum är att jag flera gånger strukit med och fått starta om på grund av att jag fått fram fel vapen eller att spelet har försett mig med en bössa automatiskt som jag absolut inte vill ha. Det här är helt obegripligt att Machine Games missat, och nästan skamset frågade jag mina internationella kollegor och Petter om de haft samt problem - och jodå. Även de har fått bita i gräset mer än en gång av detta.

Wolfenstein: The New Order
Det ges goda möjligheter att tackla utmaningarna som man önskar och undan för undan får man perks anpassade till ens spelsätt.

Till skillnad från exempelvis Call of Duty så finns det betydligt mer finess inbyggt i Wolfenstein: The New Order, och det är den enskilda aspekt jag gillar mest med äventyret. Här finns verkligen möjlighet att spela på distinkt olika sätt. Istället för att servera stealth-banan och den taktiska banan som i andra spel, får jag här hela tiden möjlighet att lösa saker på mitt vis. Ibland smyger jag runt för att knivmörda brunskjortor på löpande band och mellan varven är det istället rykande puffror som gäller.

Genom att spela på ett visst sätt låser man även upp perks, så man uppmuntras därigenom att variera sin spelstil. Satsar du mycket på headshot och använder mindre vapen kan du exempelvis få snabbare omladdningar och större magasin, medan den som släpar omkring på stativmonterade kanoner istället kommer få möjlighet att röra sig allt snabbare medan man släpar på dessa bjässar till vapen. En rad achievements är dessutom knutna till detta, så för dem som samlar poäng finns ytterligare orsaker att prova olika varianter, och det går hela tiden att lätt se hur man ligger till med upplåsandet i menyerna.

Wolfenstein: The New Order
För fans av Wolfenstein 3D finns det gott om fanservice, inte minst möjligheten att spela en variant av originalet för den som letar lite.

Ett bra exempel på när det är viktigt att smyga är när nasseledare finns i närheten. Får de syn på dig kallar de nämligen kontinuerligt in förstärkningar tills du tar dem av daga. Att då ta det lite piano och se till att ledaren dör först är en fiffig väg att sedan få skjuta ner resten i fred. Tyvärr är fiendernas artificiella intelligens inte riktigt vad jag hade hoppats och varje litet rum tycks utgöra en egen värld på ett sätt som ofta påminner mig om att det här är ett spel. Att jag står och brassar stativmonterad kulspruta så öronen blöder, betyder inte att de som står i korridoren bredvid nödvändigtvis hör vad som händer.

Öronen blöder, är dock mest ett uttryck denna gång och ska inte tas bokstavligt. För öronen blöder nämligen inte alls i Wolfenstein: The New Order. Tvärtom. Det är klent tryck i ljudet som låter fjösigt rakt igenom. Ljudmixen är inte heller den bästa och gör det svårt mellan varven att höra vad som sägs och inte heller tycker jag surround-kanalerna nyttjas särskilt bra. Min sambo sade sig vara tacksam för att Wolfenstein: The New Order inte väsnas på samma sätt som andra krigsspel jag brukar spela, och det är såklart kul för henne, men jag vill gärna att mina krigsspel ska mullra ordentligt.

Wolfenstein: The New Order
Miljövariationen är god i Wolfenstein: The New Order och det ges möjlighet att besöka väldigt skilda områden innan den slutgiltiga uppgörelsen.

Den här slappheten kring det tekniska tycker jag även går igen i det grafiska. Wolfenstein: The New Order släpps som bekant även till Playstation 3 och Xbox 360 - och det märks. Ofta tycker jag det här mer påminner om ett spel ur förra generationen snarare än något värdigt de nya konsolerna. Texturerna är fattiga, effekterna är inget extra och världen har en blockig känsla som vi torde ha lämnat bakom oss vid det här laget.

Det som ändå är bra när vi snackar grafik är designen. Nasse-estetiken är ofta tacksam att ge sig på och här har Machine Games lyckats med fiender som ser brutalt elaka ut, stenhårda och steampunk-doftande omgivningar samt riktigt vidrigt designade nasseofficerare. Det känns ofta som en blandning av tidiga Call of Duty, Resistance: Fall of Man och Killzone - och sämre inspirationskällor än så kan man definitivt ha. Dessutom är miljövariationen bra, faktiskt rent av så pass bra att jag medvetet väljer att inte säga mer än så då det bjuds på några ganska hisnande grejer.

Wolfenstein: The New Order
Machine Games är till stor del grundat av Starbreeze-utvecklarna som en gång i tiden skämde bort oss med Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay.

För att på något sätt summera intrycken så har jag absolut haft roligt tillsammans med Blazkowicz. Det är ett stabilt actionspel Machine Games levererar, men det har liksom inte de där inslagen som får det att stå ut från mängden. Dessutom kan jag inte skaka av mig känslan av att det inte riktigt är helt färdigt, inte så att det är buggigt, utan mer att det finns irriterande småsaker som en större testpublik hade kunnat peka ut och fått åtgärdade.

Nu ska man nästan vara Wolfenstein-fantast, ha en extra stor fäbless för att skjuta nassar eller bara vara extremt utsvulten på spel till de nya konsolerna för att det här ska vara intressant. Wolfenstein: The New Order, är helt enkelt inte den storslagna comeback jag hade hoppats på, inte på långa vägar.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Wolfenstein: The New Order
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Bra design, följsam bilduppdatering, trivsam musik, ruskiga fiender, fiffigt perk-system
-
Gammal grafik, fjösigt ljud, klumpig ammuntionsshantering, korkade fiender
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall
Det börjar verkligen inte särskilt bra. Jag får svåra Call of Duty-vibbar av den slarviga startsekvensen och landstigningen i Tyskland doftar sju år gammalt hafsverk. De följande fyra timmarna är ultralinjära, slentrianmässigt förutsägbara och inte alls spännande. Men sen tar det sig. Nazisterna bjuder på en hel drös personlighet, BJ porträtteras som en riktig människa för första gången och de olika spelmomenten varvas snyggt för att i slutändan erbjuda ytterst välavvägd tempobalans. Att grafiken känns gammal och ljudbilden låter tunt och fjösigt gör inte så jättemycket när det andra klaffar. Betyget stannar på en sjua dock. Jag hade verkligen hoppats på mer. 7/10

Medlemsrecensioner

  • Lunac124
    En av Machinegames bästa spel! The New Order lyckas med så mycket. Spelet bygger upp det alternativa universumet då nazisterna van WW:2 med en... 8/10

Relaterade texter

Wolfenstein: The New OrderScore

Wolfenstein: The New Order

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Vi har återigen attackerat spelvärldens värsta patrask med maskingeväret i högsta hugg. Såhär bra är svenska Machine Games nya Wolfenstein-spel...



Loading next content