Svenska
Gamereactor
recensioner
Transistor

Transistor

Transistor kan utan tvekan vara ett av de vackraste spel som Björken lagt sina ögon på. Men allt som glimmar är inte guld. Eller?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

"Vi kommer inte komma undan med det här, eller hur?".

Vi står framför en till synes död man. Ett stort svärd, som minner lite om ett USB-minne, har genomborrat den okände mannen. Repliken här ovanför tycks komma från svärdet. Det talar till oss, i vår roll som den tyste Red. Denna inledande fras spökar i huvudet och hänger sig kvar ända till slutet av Transistor, ett spel som är en fröjd för både ögon och öron. Däremot så kanske Supergiant Games råkat måla detta vackra äventyr på en alldeles för liten kanvas med en på tok för stor pensel.

Transistor
Det är en ynnest att styra Red och hennes svärd genom Cloudbanks ensliga salar.

Det är svårt att ge ut allt för mycket information om handlingen i Transistor då den kommer löpande under spelets gång, och det är först under spelets sista skälvande minuter man har en aning om hur allt hänger ihop. Du iklär dig i varje fall rollen som den mystiska sångaren Red, en kvinna som förlorat sin röst, och hennes kamp mot en grupp kallad The Camerata och dess robotarmé The Process i staden Cloudbank. Med sig på färden har vi ett enormt svärdliknande objekt (hädanefter kallat svärdet för enkelhetens skull) som skulle få Cloud Strife att flina som en vilde. Detta svärd har en röst och talar med Red som om vi träffats förut. Som att vi var något mer. Tillsammans ska denna duo återta Cloudbank.

Detta är en annons:

Jag väljer att stanna här men jag försäkrar dig om att det är en djup historia med flera lager. Möjligen att den är lite för djup och har lite för mycket lager i förhållande till sin storlek till och med. För det känns som att Supergiant Games faktiskt vill berätta en stor historia här. Förlust, kärlek, hopp, makt, skuld... det är en hel drös med känslor som slåss om plats och uppmärksamhet i denna tre till fyra timmar långa upplevelse och på grund av denna rätt så korta speltid känns väldigt mycket inpressat och ofrånkomligt forcerat i handlingen. Du kan läsa på om flertalet olika karaktärer i spelets meny på eget bevåg, du kan interagera med flertalet nyhetscentraler som har både viktig och onödig information och du kan under vissa stunder komma in på platser där du får en liten inblick i Reds liv innan allt det här. Allt detta gör att jag mer än gärna hade dykt djupare ned i Cloudbank och dess öde tillsammans med Red, men som det är nu så känns det mest som vi får uppleva skrapandet på ytan. Det finns kort sagt inget som är mer irriterande än vetskapen om att något bra kunde ha blivit bättre.

Utseendemässigt däremot. Det är inget mindre än en solklar seger på alla fronter. Ni som spelat Supergiant Games tidigare lir Bastion kommer känna igen er i Transistor och dess isometriska perspektiv alá Diablo och Baldur's Gate. Men till skillnad från Bastion, som hade en mer tecknad ton, så är designen i Transistor klart mer vuxen med sin mix mellan saga, cyberspace och 1800-tals burlesk. Och det är så otroligt vackert. Varje liten bild skulle kunna vara en tavla och jag önskar att det gick att skriva ut de få mellansekvenser som finns i spelet så att jag kunde få ha dem som en fondvägg. I kombination med ett soundtrack så bra att mina tårar får tårar så är Transistor utan tvekan ett av den nya generationens mest fenomenala verk för just ögon och öron. En triumf. På det rent spelmässiga planet finns det däremot både toppar och dalar.

Transistor
Helt klart det nya motivet på väggen i sovrummet.

Under spelets gång samlar man på sig olika krafter till svärdet som man kan mixa och matcha bäst man vill. Hårda slag i kombination med ett "dubbelgångar"-attribut kan göra underverk på slagfältet och man kan även frammana en cyborg-hund vid namn Luna som kommer ut och hjälper till i de mest underlägsna situationer. Bland annat. Det är riktigt kul att pröva sig fram och se vad som funkar i de olika striderna under spelet, även fast det många gånger räcker gott och väl med typ tre olika förmågor för att vinna en strid.

Detta är en annons:

Just fajterna är uppbyggda som så att du går in i en "ring" där du möter en mängd fiender du måste besegra för att gå vidare. Varje vunnen strid hjälper dig upp i rang så du kan låsa upp nya förmågor till svärdet. Väl inne i ringen så är det fullt ös med fiender som skjuter snabbt och direkt. Inget turbaserat tjafs här inte. Däremot rekommenderas det att du går in ett "planerings-läge" där du kan koordinera dina attacker och träffa så många fiender så hårt som möjligt. Under dessa lägen har du en mätare som visar hur mycket de olika valen tar och hur mycket du har att tillgå. Förslagsvis ska du se till att vara i rätt position när du startar detta läge så du kan dela ut maximalt med smärta på robotarna. När man väl får in den där perfekta planeringen är man mer än nöjd.

Striderna är därför rätt så roliga, men det mesta tacket för detta ska möjligheten att experimentera på egen hand med huvudattacker och dess attribut ha. För att endast gå in i ring på ring och slåss mot samma fiender blir snabbt långtråkigt och den enda skillnaden mot slutet är mängden fiender man möter (bortsett från den slutgiltiga striden som jag inte ska spoila här). Spelets korta längd må ha satt käppar i hjulet för handlingen men i fallet med spelmekaniken så är det faktiskt i Transistors favör då man inte hinner bli alltför enerverad på upprepningen. Lite större variation hade varit att föredra.

Transistor
Att få till den där perfekta planeringen är helt klart tillfredsställande.

Men Transistor har ändå tillräckligt i sig så att man ska vilja omfamna det. Det finns två knappar på spelkontrollen som gör det där lilla extra för just mig i varje fall. Det som bevisar för mig att Transistor är ett spel som vill vara lite mer än just ett spel. Den ena knappen får Red att kasta svärdet och göra ett litet lufthopp. Bara sådär. Den andra knappen får Red att stanna upp, och med en ljusstrimma i ansiktet hålla svärdet hårt mot sig för att sedan börja nynna på den vackraste av melodier. Så länge som du håller knappen intryckt det vill säga. Och det är oerhört svårt att släppa den när man väl börjat.

Och exakt det här är anledning nog att inhandla Transistor. För vad spelet saknar i vissa aspekter tar det igen genom att vara en sådan atmosfärisk fullträff. Och ibland är det helt enkelt fullt tillräckligt.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Gudomlig atmosfär, fenomenalt soundtrack, ljuvlig grafik, spännande krafter och attribut
-
tröttsam spelkontroll, för stor handling till för litet spel, spellängden
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

TransistorScore

Transistor

RECENSION. Skrivet av Jonathan Björklund

Transistor kan utan tvekan vara ett av de vackraste spel som Björken lagt sina ögon på. Men allt som glimmar är inte guld. Eller?

2
Transistor-soundtracket finns nu på vinyl

Transistor-soundtracket finns nu på vinyl

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Supergiant Games mysiga actionrollspel Transistor är inte bara en riktig höjdare, det har även ett suveränt soundtrack. Det har vi kunnat avnjuta genom de flesta sätt man...

3
GR Live: Vi spelar Transistor

GR Live: Vi spelar Transistor

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Gamereactor Live rivstartar veckan med att spela Transistor, det senaste spelet från Bastion-skaparna Supergiant Games. Kolla in kalaset på denna länk när Nick och Magnus...

0
GRTV: En intervju om spelet Transistor

GRTV: En intervju om spelet Transistor

NYHET. Skrivet av Jonas Elfving

Gamereactors Bengt Lemne har hittat Supergiant Games Greg Kasavin på PAX East och lärt sig mer om Transistor, som kan ses som den andliga uppföljaren till Bastion



Loading next content