Sam & Max: Season One

Vännerna Sam och Max är två frilansande poliser som utreder diverse brott på ett så omständigt sätt som möjligt. Den lugna och metodiska hunden Sam kontrasteras mot den psykotiska mördarkaninen Max på ett träffsäkert sätt. Karaktärerna är baserade på en serietidning från sent åttiotal men många minns dem främst från det lysande spelet Sam & Max Hit the Road från 1993. Eftersom jag tokälskade originalet så har jag svårt att inte förvandla denna recension till en tårdrypande hyllning till detta fantastiska äventyrsspel. Faktum är att jag fick rensa bort allt nostalgisvammel från recensionen för att kunna fokusera texten på denna inkarnation av världens bästa privatdeckar-djur.

Sam & Max Season One är en samling episodbaserade spel som tidigare släppts till PC. Episoderna utgavs med en månads mellanrum i form av korta nedladdningsbara munsbitar. Nu är alla sex episoder som utgör första säsongen samlade till Wii. Ni som suttit hemma och surat över brist på plast och papper kan nöjt gå ut och inhandla ett traditionellt förpackat spel.

Egentligen tror jag att spelet bör njutas som de från början utformades: sex sammankopplade men ändå fristående nedladdningsbara episoder. Att spela alla direkt efter varandra tenderar att bli lite repetitivt. Samtidigt finns det en poäng att upprepa sig med viss variation. I varje ny episod går jag direkt och ser vad den paranoida supermarket-killen valt att klä ut sig till samt hur löjligt mycket pengar han vill ha för sin senaste mojäng. Det finns många återkopplingar mellan episoderna och har man väl gett sig in på att spela en bör man uppleva alla.

Varje episod börjar med att introducera ett fall, men egentligen är aldrig mysteriet i centrum. Deckartemat är bara en förevändning för att få presentera bisarra karaktärer, galna omgivningar, huvudpersonernas fyndiga dialog och diverse iakttagelser om världen vi lever i. Sam och Max driver med populärkulturella fenomen, politik, media och Internet på ett sätt som känns ovanligt smart i spelsammanhang. Roligast blir det när de till och med refererar till "peka och klicka"-spel i allmänhet och deras eget spel i synnerhet.

Jag imponeras lätt av manuset, men ibland får jag känslan av att jag lurar mig att Sam & Max är lite smartare än vad det egentligen är. Jag vill så gärna att de populärkulturella referenserna ska vara intelligenta. Jag vill verkligen bli bländad av insiktsfull humor om vår moderna värld, media och Internetfenomen. Om parodierna presenterats i annan form hade jag troligen inte blivit lika tagen. Jag inser lite motvilligt att det bara är när jag jämför med manus från andra spel som jag imponeras.

Spelets största styrkor är det otroligt välskriva manuset och den underfundiga dialogen. Det finns så mycket lysande dialog att man vill memorera delar av den för att dela med sig till ointresserade personer i ens omgivning. Det är svårt att inte förvandlas till en sådan där person som kan hela sketcher från Monty Python utantill och som kan dra en Hassan-busringning medan åhörare lyssnar under obekväm tystnad.

Mycket av humorn uppstår när man planlöst letar efter en lösning. Alla som spelat "peka och klicka"- spel vet att det ibland handlar om att tröstlöst slentrianchansa, peka på slumpmässiga föremål och hoppas att man springer på ett oväntat framsteg. Några musikalnummer och trevliga låtar lyser upp ett redan bra spel. Jag skulle gärna få en repris av några av sångnumren, kanske upplåsta som filmer i det magra extramaterialet.

De tre sista episoderna är klart bättre än de tre första. Farten höjs, skämten är fyndigare och satiren vassare. Det är som om Telltale hittar formen mot slutet. Den direkta konsekvensen blir naturligtvis att jag blir otroligt sugen på att spela en andra säsong.

Ett bra spel kan få mig att överse med vissa tekniska brister. I Sam and Max är bristerna för många, jag kan inte ignorera dem. Tyvärr fungerar Wiimoten ganska dåligt som ersättning för datorns mus. Att peka och klicka är inte lika lätt som framför en datorskärm. Jag blir trött i handen vid längre sessioner. Grafiken är väldigt primitiv genom hela spelet. Ibland vägs det upp av charmig design, men oftast ser det helt enkelt ganska tråkigt ut. Polygonräknare gör er redo att skrocka föraktfullt. Kvalitén på texturerna är dessutom löjligt låg. Om man nu bestämt sig för att det ska vara en affisch på en vägg så måste den vara högupplöst nog att kunna ses av spelaren. Jag behöver ofta kisa för att försöka förstå vad saker och ting föreställer. Så ska det inte behöva vara.
Men inte nog med att grafiken i sig lämnar mycket övrigt att önska. Den är dessutom oerhört ryckig. Sam hackar fram på skärmen på ett mycket otrevligt sätt och saker och ting flyter inte alls som de ska. Det ger ett billigt och slarvigt helhetsintryck. Dessa brister påverkar min helhetsupplevelse och i slutändan mitt betyg.

Trots brister är Sam & Max Episode One ett spel som är lätt att rekommendera, men kanske inte till alla spelare. Betyget är i högre grad än vanligt väldigt subjektivt. Spelets långsamma tempo och plågsamt kluriga pussel kommer inte att falla alla på läppen. Tekniska brister uppvägs i slutändan av ett briljant manus och underbar dialog. "Peka och klicka"-genren må vara död, men dess dödsryck underhåller fortfarande.