Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Killzone 2

Killzone 2

Efter fyra år och fyra månaders ivrig väntan fortsätter kriget mot Helghast. Redaktionens meste actiongalning har spenderat över två månader tillsammans med Guerrillas hett efterlängtade epos och berättar nu exakt vad han tycker...


Facebook
TwitterReddit

Jag har stirrat in i döende kamraters hopplösa ögon. Jag har sett krig i alla dess former. Jag har krigat överallt. På Jorden, i rymden, på havets botten och i främmande galaxer. Världen är ett bättre ställe tack vare mig. Jag har slagits för freden, för friheten och för människans överlevnad så många gånger att jag inte längre ifrågasätter min vilja att döda. Det sker automatiskt. De där hemma kommer aldrig att förstå.

Jag trodde att jag hade sett allt. Slagits mot alla typer av motstånd, på alla olika former av slagfält. Men jag hade fel. Vrålande Combine, arga Covenant eller skjutglada Chimera hade aldrig kunnat förbereda mig på vad som väntade på Helghan. En övermäktig fiende med oändliga mängder resurser, med konstanta förstärkningar och en överlägsen vapenkraft vi aldrig hade förväntat oss. Kriget på Helghan rasar, och jag slåss för mitt liv. För ditt liv. För vår överlevnad.

Killzone 2 är snart här. Fyra års ivrig väntan är över. 400 miljoner av Sonys pengar har spenderats. Det är vinna eller försvinna för holländska Guerrilla Games nu. Och jag är övertygad om att de kommer att smaka segerns sötma de kommande månaderna. Detta är nämligen ett mästerverk. Ett actionspel proppat av oförglömliga kvaliteter, som ingen Playstation 3-ägare får missa.

För fyra år sedan slogs jag på hemplaneten Vekta, mot de muterade supermänniskorna från Helghan. Efter ett århundrade av fred och fridlyst vädjan om genomtänkt politik och medmänskligt agerande uppstod osämja bland rymdkolonierna på Vekta. Många bröt sig fria från de stränga bestämmelserna på planeten och flydde till Helghan, smutsig industriplanet med usla levnadsförhållanden.

40 år senare kom invasionen. Vekta hotades. Helghans soldater var snabbare, starkare och hårt drillade i högeffektiv krigsföring, starkt inspirerad av Nazitysklands Blitzkrieg. Jag slogs för Vekta. För ISA. Och vi stred till sista bloddroppen där för lite drygt fem år sedan.

Nu har vi omgrupperat, laddat om, förstärkt, omstrukturerat hela infanteriet och precis landat på Helghan, fyra kilometer utanför huvudstaden Pyrrhus. Vårt uppdrag är att tillfångata Helghast-kejsaren och Helghans överhuvud Visari, och därmed förhoppningsvis sätta stopp för kriget snabbare än väntat.

Killzone 2 är en perfekt uppföljare. Det vårdar ömt de bästa delarna från föregångaren, och passar samtidigt på att förbättra precis varenda liten beståndsdel. Kvar är den tunga och militärstrategiskt realistiska känslan av trovärdig framryckning under eldunderstöd. Borta är den ryckiga skärmuppdateringen och aningen svårbemästrade spelkontrollen. Detta är fantastiskt, majestätiskt mästerligt och helt... helt underbart. Killzone 2 är ett av de bästa actionspelen på flera år.

Som du vet hade jag hoppas på så mycket. Mina förväntningar var allt annat än realistiska. Jag har väntat i fyra år och fem månader, för att få återuppta kampen mot spelvärldens grymmaste fiender. Den där legendariska E3-trailern från 2005 har snurrat i mitt huvud tusentals gånger de senaste åren. Förhoppningarna hade hunnit växa till ett monster, redo att förstöra den spelupplevelse som jag slutligen fick uppleva i slutet på förra året.

Förväntningar kan förstöra mycket. På många sätt är de en spelkritikers värsta fiende. Man är själv med och bygger upp dem, hos läsarna, hos kollegorna och givetvis hos en själv. Ibland tar hypen överhanden. Men bränner på för mycket. Tar i för hårt. Och lurar sig själv på köpet. Jag var rädd för att jag hade gjort det med Killzone 2. För egentligen hade jag varit nöjd med ett stabilt actionspel toppat med tät atmosfär och cool design. Ja, precis som i föregångaren. Det jag fick, i slutändan, var dock något större, bättre och mer ambitiöst än så.

I en genre där klara riktmärken konstant uppdateras och där eliten utgörs av spel som Half-Life 2, Halo och Call of Duty 4: Modern Warfare. I den mixen, bland alla dessa förväntningar, är det oerhört skönt att se en utvecklare som Guerrilla, så orutinerade som de egentligen är (inte minst i jämförelse med genre-kollegor som Bungie, Valve och Id Software) gå sin egen väg. Helt och hållet.

Killzone lånar inte särskilt mycket från andra spel. Visst finns här små, små nyanser som doftar härligt av Gordons Freemans tuffa äventyr, och jag tycker mig även kunna skönja en och annan Ghost Recon 2-referens. Men i stort är Killzone 2 något unikt. En värld så trovärdigt äkta och så oerhört väl uppbyggd att man omedelbart slits med, slits in - och sedan liksom fastnar där. Helghan är på riktigt. Där inne, i spelet. Atmosfären vilar som en tät dimma över varje liten avfyrad kula, över varje liten sotsvart bakgata och över varje liten del av Helghan.

Det var över fyra år sedan jag slogs mot Helghast senast. Att få göra det igen gör mig upprymd. Nästan lyrisk. Jag älskar dessa ondskefulla supermänniskor.

Storyn i Killzone 2 är ganska sparsmakad. Men det som är, är av mycket god kvalitet. Temat är hämnd och i denna soppa av missriktad avsky, hat och politisk härdsmälta berör Guerrilla även ämnen som fascism, militär aggression och narcissism.

Helghan som planet bjuder på en helt annan typ av miljöer än kriget på den prunkande planeten Vekta från det första spelet. Borta är de lummiga trädgårdarna och välpolerade stadskvarteren. I Killzone 2 slåss man istället i sotiga, lortiga, ondskefulla industrimiljöer där arkitekturen har mer gemensamt med Albert Speers praktfulla modernism än låt säga Halo-universumets ultratypiska science fiction-klyschor.

Från första stund, där på stranden utanför huvudstaden, till slutsekunderna inuti Visaris storslagna palats, är Killzone 2 ondska i spelform. Marken är grå, eller brun. Täckt av torkat blod, svart grus eller sot. Byggnaderna är raka, starka, stora och estetiken på Helghan kommunicerar styrka och bestämdhet.

Visaris förberedelser inför ISA-truppernas anfall har varit noggranna och hans styrkor är betydligt starkare än väntar. Staden Pyrrhus och alla de slagfält som man under Killzone 2 får uppleva skiljer sig väldigt mycket från Vekta, och Helghanerna slåss hela tiden intelligent och ytterst genomtänkt i förhållande till terrängen.

Efter att ha kämpat längs stranden efter landstigningen i spelets början skickas man tillsammans med kollegan Garza in för att avaktivera stadens försvarsmurar och bereda plats för ISA-artilleriet som planeras rulla in senare under dagen. Vägen dit går igenom övergivna industriområden och överallt ligger pricksäkra Helghast-soldater på vakt. Deras ögon lyser. Den där mörkorangea tonen. Jag ryser i hela kroppen. När de sedan kommunicerar med varandra på raspig, hes, brittisk engelska, ryser jag ännu mer. Detta är actiongenrens läbbigaste fiendesoldater. Sanna mina ord.

Efter en timmes krigande i trånga kontrollrum, sotsvarta källare, kloaksystem och svårlästa bakgårdar, kommer man fram till The Salamun District där man efter att ha skjutit ihjäl tre vaktande Helghast-poster blickar ut över ett enormt slagfält, där ISA precis sprungit in i ett välarrangerat Helghast-bakhåll och pressats tillbaka till områdets bakkant, mot Corinth River. Det gäller att slå sig fram och ta ut stationerade kulspruteskyttar, raketgevärs-poster och slutligen hoppa ned i en pansarvagn och möta upp Helghanernas artelleri med salvor av ruskiga super-missiler.

Hela det här kapitlet, hela denna inledande timme, är så oerhört representativt för resten av Killzone 2 som efter Corith River och Salamun bara fortsätter att accelerera. Försvarandet av Visari Square, de täta eldstriderna i Shanti Village och sniper-utmaningen i The Wastelands är alla delar av det här spelet som jag kommer att bära med mig för evigt. För att inte tala om slutfighten som andas Metal Gear Solid och doftar ljuvligt av fiffig speldesign.

Till skillnad från det första spelet (och PSP-fiaskot Killzone: Liberation) styr man i Killzone 2 inte Jan Templar utan den nye karaktären löjtnant Sevchenko (Sev). En av de häftigaste delarna av Killzone var att man kunde välja vilken karaktär man ville spela som vid starten på varje bana.

Templar var den typiske allround-killen medan Hakha var en Helghast-major som bytt sida, Rico Velasquez den stereotype kulsprutekungen och Shadow Marshal Luger en kvinnlig ISA-spion med stealth-doftande färdigheter. I Killzone finns ingen av dessa karaktärer med förutom uppkäftige Rico. Eller jo, Jan Templar finns med i två av mellansekvenserna som en av ISA-arméns nya befälhavare. Han är dock inte spelbar, och man får aldrig chans att kontrollera Rico som dyker upp med jämna mellanrum.

Spelkontrollen i Killzone 2 snudd på perfekt. Guerrilla har förvaltat den där lite långsamma känslan av rörelse från det första spelet väl, och sedan tillfört tyngd, rekyl och respons. Det känns absolut som att man väger 100 kg i Killzone 2, att stridspackningen sitter där den ska och att stövlarna som löjtnant Sevchenko bär inte är fjäderlätta badsandaler.

Spelbalansen, upplägget och tempot för tankarna till Ghost Recon 2, fast på ett mer klaustrofobiskt sätt som passar utmärkt ihop med atmosfären i Killzone 2. Här går det helt enkelt inte att rusha som i Halo 3, eller tok-avancera för att kryssa av nödvändiga avancemang-checkpoints som i Call of Duty 4: Modern Warfare. Nej. Killzone 2 vilar stadigt på grunderna i militär krigsföring i tätbebyggt område. Utan att för den skull bli varken för realistiskt eller simulationstrist.

Det gäller att tänka som en sann militär. Skjuta tre, fyra kulor åt gången och inte ödsla ammunition på svårträffad automatled med onödigt stor spridning. Det gäller att skjuta från skyddad position och att lägga nedtryckande eld åt framryckande kamrater. Att flankera Helghanerna är lika viktigt som resten av grundstrategin, inte minst om man väljer att spela Killzone 2 på svårighetsgraden Hard.

Jag hade länge ganska roligt åt Jonas Mäkis försök att tvinga Killzone 2 att anpassa sig efter hans oföränderliga spelstil. Mäki är en hårt drillad Halo-spelare. Halo är hans favorit-actionspel och det han spelat allra mest räknat i antal aktiva timmar. När han spelar andra spel nyttjar han alltid exakt samma taktik som han gör i Halo 3, exempelvis. Vilket säkert många kommer att göra. Men i Killzone 2, precis som i exempelvis Rainbow Six 3 eller Ghost Recon 2, straffar det sig ganska snart.

Jag vet faktiskt inte hur många försök Jonas gjort då han rusat med all kraft mot Helghast-soldaterna som från skyddad position skjutit ihjäl honom snabbare än han hunnit skrika "för Vekta!". På svårighetsgraden Easy går det såklart enklare att rusa fram och forcera det annars rätt låga speltempo som Killzone 2 innehåller, men precis som i det första spelet är Killzone 2 mer grundstrategiskt krävande än de flesta andra sci-fi-spel i actiongenren.

En annan del av det spelmässiga i Kilzone 2 som gör att det skiljer sig mycket från genre-kollegor som Half-Life 2, F.E.A.R. 2: Project Origin, Halo 3 och Crysis - är hur svårt det är att träffa det man skjuter på. Fienden gömmer sig alltid. Snabbt. De är rysligt smarta och kommunicerar väl med varandra under varje eldstrid. Vapnen man nyttjar är ofta grovkalibriga och svårskjutna och det är därmed viktigt att skjuta från stillasittande position och bara (som jag nämnde ovan) bara skjuta några skott åt gången.

Enklast att träffa med och enklast att använda är ISA-truppernas standardgevär. Samma puffra med samma ljusgröna siktesfönster som i det första Killzone. Det här geväret är dock både fjösigt och segt att ladda om vilket gör att jag alltid byter bort det mot Helghanernas råare och starkare maskingevär. Vapnet saknar siktet, men istället skjuter det snabbare och använder grövre ammunition.

I multiplayer blir vapenvalet livsviktigt, och precis som i de bästa multiplayer-spelen (Halo 3, Call of Duty 4: Modern Warfare) är det lika viktigt att välja rätt vapen, som att lära sig banorna. Multiplayer-delen i Killzone 2 är klassbaserad och det finns 16 olika klasser att välja mellan. Det är viktigt att hitta en klass som passar ens egen spelstil väl, och sedan att träna i just den klassen. Varje gång man dör har man visserligen möjlighet att byta klass, men av mina erfarenheter gör man självklart rätt i att hålla sig till ett förval och försöka förbättra sin egen förmåga i den klassen så gott det bara går.

Att njuta av dödsmatcher i Killzone 2 är en ljuvlig, beroendeframkallande upplevelse som för min egen del inget annat actionspel just nu kan konkurrera med. Jag älskar de olika spelsätten som finns, klasserna känns diversifierade och balanserade och banorna är smart uppbyggda och perfekta i storlek. Visst, Halo 3 är fortfarande ett briljant multiplayer-spel men jag ogillar banorna till viss del, och jag föredrar den hårda, råa och lite Counter-Strike-doftande spelkänslan i Killzone 2 mer än den gravitationsfattiga leksaks-känslan i Bungies trea.

Rent spelmässigt finns det framförallt en stor nyhet i det spelmekaniska som inte fanns med i det första spelet. Guerrilla har låtit sig inspireras en aning av skyddsmekaniken i Gears of War och man kan i Killzone 2 trycka kroppen mot en tunna, vägg eller mur, för att sedan från skyddad position sticka fram geväret och skjuta. Detta fungerar ohyggligt smidigt och blir mot slutet av spelet ett absolut villkor för att man ska kunna avancera i en god takt och inte slippa se sina kamrater förvandlas till blodsplatter.

Kamraterna i Killzone 2 är ibland många, och ibland endast en. Under de första timmarna har löjtnant Sevchenko endast sällskap av polaren Garza som med sin tuffa attityd och rutinerade träffsäkerhet fungerar som en perfekt sidekick. Garza är självgående, kontrolleras av spelets artificiella intelligens och fungerar mycket väl förutom vid ett par tillfällen. Vid vissa slag som slutscenariot vid Corinth River eller slagit vid Visari Square teamar man upp med upp till 14 andra medsoldater och det gäller då att hålla kollen på mannarna och vara snabb att återuppliva dem om de faller.

Varje gång en medsoldat i specialtruppen The Legion faller till marken av ettrig Helghast-eldgivning ploppar det upp ett litet semi-transparent kors ovanför hans huvud, vilket indikerar att han är skadad och behöver din akuta hjälp. Det gäller då att rusa fram till, trycka på cirkel-knappen och genom en liten chockpistol återuppliva eller läka den skadade soldatens sår så att an kan fortsätta fighten. Den här delen hade fungerat perfekt om det funnits ett större strategiskt djup bakom hela biten med medsoldater, och om animationen då Sev skjuter en helande blixt ur sin fiffiga first aid-pistol. Som det fungerar nu är det mest ett störande moment, även om det är skönt (såklart) att se att ens medsoldater inte är immuna mot fiendens kulregn.

Mycket av förhandssnacket rörande Killzone 2 har handlat om den grafiska biten. Efter den där fejkade trailern på E3 2005 har alla frågat sig samma sak: kommer Guerrilla att kunna leva upp till grafiken i den filmsnutten? Svaret är ja. Ett stort, fläskigt, svulstigt och rungande ja. Killzone 2 är inte bara snyggare än Call of Duty 4 eller Gears of War 2. Det är snyggare än allt till Playstation 3 och allt till Xbox 360. Med tydlig marginal. Det är världens just nu snyggaste konsolspel och får egentligen bara stryk av ett enda spel - alla plattformar och kategorier - och det spelet heter Crysis.

Designen är till att börja med helt fantastisk. För trots att Helghan går i färgerna grått, brunt, svart och... grönt, är detta ändå några av de mest inbjudande spelmiljöerna någonsin. Modelleringen är detaljerad, avancerad och ombytlig. Miljöerna är stora, laddningstiderna korta och framförallt ruskigt få, och skärmuppdateringen helt perfekt.

Tillkommer gör ett texturarbete som inte lämnar något att önska. Alls. De sotiga husfasaderna, den spruckna marken man går på eller de sotsvarta inomhusmiljöerna skapar en känsla av otäck realism, trots att Helghan är en ytterst fantasifull, fiktiv skapelse så långt från verkligheten som vi kan komma.

Andra delar av detta grafiska mästerverk som imponerar stort är såklart animationerna och de animationsmönster som Guerrilla arbetat hårt med de senaste fyra åren. Helghanerna reagerar mer verklighetstroget och detaljerat när de blir träffade av mina kulor än någon annan fiende i något annat spel. Någonsin. Skjuter man dem i bröstet slungas de bakåt mellan armarna pendlar på sidan av torson, de släpper sitt vapen, de trillar ned på knä innan de faller till marken. Ibland träffar man deras rustningar, och de kan sakta men säkert resa sig efter en salva, då omtöcknade och ofta utan hjälm.

Skjuter man dem i benen faller de snabbt till marken, försöker stoppa blödningen med händerna och väser samtidigt ut det mest hiskeligt otrevliga dödsvrål man kan tänka sig. Animationerna i Killzone 2 är helt sanslösa.

En beskrivning som givetvis även passar utmärkt då man pratar om ljussättningen i spelet. Guerrilla har själva flera gånger sagt att deras system för ljus och skuggor är det som gör att Killzone 2 ser så makalöst snyggt ut. Jag tvivlar inte. Varje gång man kliver ut i månskenet i Suljeva District och låter det ljusblå ljuset falla mot geväret glimmar Killzone 2 till och klargör tydligt hur mycket snyggare det är än allt annat till Playstation 3.

Varje gång man öppnar eld i en trång och kolsvart källare och låter mynningselden lysa upp såväl fiender som spruckna betongväggar händer samma sak. Färger används sparsamt, dystopin som är Helghan målas upp av det mörkröda, nästan svarta blod som rinner ur de döda Helghanernas kroppar. Det är en mörk och ogästvänlig tavla Guerrilla målar, i direkt kontrast till den städat snygga och välmående illusion av välfärd som det första spelet bjöd på.

Det enda egentliga minuset som jag överhuvudtaget kan finna i Killzone 2 (som är värt att nämna) är det faktum att ljudmixen inte lever upp till samma skyhöga standard som det grafiska. Rent kvalitetsmässigt är ljudet briljant, vapenljuden underbart tunga och rassliga, musiken passar perfekt och miljöljuden känns perfekt anpassade till den övergripande estetiken.

Det som Guerrilla slarvat med är istället surround-mixen som under vissa moment under vissa kapitel i spelet känns mer än lovligt märklig. Ibland kan men till exempel höra fiendens gevär mer tydligt i centerkanalen än ens eget gevär. Trots att fiendesoldaten i fråga står 20 meter bort medan det egna geväret befinner sig cirka 60 cm från det digitala örat. Ibland kan även kanal-mixen byta plats, så att vänster bakkanals surround-spår hamnar i höger högtalare, och så vidare. Varför detta uppstår vet jag inte, men det gör i alla fall att ljudbetyget dras ned till en svag åtta.

Trots en ibland märklig 5.1-mix råder det ingen tvekan om följande; Killzone 2 är Sonys bästa spel på många år. Detta är precis så monumentalt mäktigt, så omvälvande vackert och så överdrivet supercoolt att allt annat än Gamereactors mastiga maxbetyg vore en skymf. Köp det. Spela det. Och bli förtrollad av det tyngsta och mest ondskefulla kriget i TV-spelshistorien.

Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
Killzone 2
10 Gamereactor Sverige
10 / 10
+
Underbar design, fantastisk ljussättning, briljant spelkontroll, genial multiplayerdel, bra animationer, supertät atmosfär, härligt tempo
-
Ojämn ljudmix, vissa tillfällen då fiendeintelligensen ballar ur
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jonas Mäki
Det första Killzone står stadigt än idag som ett av de mest förbisedda actionspelen någonsin. Det var härligt designat och väldigt svårt. Att uppföljaren skulle visa sig vara en kraftig förbättring vad gäller varje liten beståndsdel rådde det aldrig några tvivel om. När nu Killzone 2 äntligen är här är det därmed svårt att inte låta sig själv förtrollas av den digitala magi som holländska Guerrilla här bjuder på. Även om jag är obegripligt dålig och fortfarande inte nått slutet är detta en milstolpe för Sony och en livsviktig titel för dig som äger en Playstation 3. 9/10

Medlemsrecensioner

  • kingdom heart
    Killzone 2 Efter att ha spelat igenom Killzone 1 förra sommaren så kände jag sug efter att spela 2an. Nu ett år senare så är det gjort men... 5/10
  • ola96
    Efter ett antal genomspelningar har jag kommit fram till följande, Guerilla games hör till dom 5 bästa spelutvecklarna i världen. Anledningen... 9/10
  • jojje68
    Killzone 2 är ett av dom fantastiska action spelen genom tiderna.Första gången jag såg trailern blev jag chockad inte ens cod eller nåt annat... 10/10
  • GameBoyReactor
    Episk, blodig och brutal! Jag brukade inte köra firstperson shooter spel, men den har spelet är sinnessjukt bra. Sony Computer Entertainment och... 10/10
  • Gamerguy
    Helghast förstör, dödar och inkräktar på alla rättigheter en människa har och tvingar de hårt sargade att gå till motattack till inte mindre... 10/10
  • felixen
    Du är Tomas Sevshencko, din militär grupp heter alpha och så krigar du mot helghast igen. Men den här gången på deras planet, där kejsaren... 9/10
  • smiley117
    När ni hör killzone då tänker ni säkert åh menar du killzone när man skjuter ner helgast på en frodig planet WRONG. Då snackar ni om... 10/10