Detta var grejen med stort G på 70-talet. En perfekt inomhusleksak för barnen, när föräldrarna var trötta på pangade fönsterrutor. Ingen skada kunde ske, och junior var sysselsatt och belåten. Vi hoppar raskt fram till 90-talet. Konceptet Nerf har nu vidareutvecklades till något annat. Som ammunition till neonfärgade lufttryckspickadoller har materialet hittat sin plats. För vad är häftigare än grunkor som skjuter, enligt ett barn? Just det, ingenting.

I Amerika är Nerf-blasters skiten. Nerf är ruskigt populärt där borta. Har nästan lite kultstatus. Det ser man inte minst i olika ställen här på nätet, där de finns brett representerade i både seriestrippar och filmklipp. Och ta bara spelhuset 2K Games, till exempel. De har en hel arsenal av Nerf-vapen på kontoret. Inte nog med att de utvecklar ett av årets mest spännande projekt, Bioshock 2. Att bryta av med skumpilskrig i spelutvecklandet är dessutom en mänsklig rättighet på deras jobb.

När Mäki ringde mig förra veckan och sa att det fanns ett spel att plocka upp för recension, så visste jag inte vad som väntade mig. Inte var det Nerf N-Strike till Wii jag hade i åtanke, det är en sak som är säker. Men det var det. Ett spel licenserat på varumärket och leksaken Nerf. Här börjar det genast att vibrera Littlest Pet Shop i bakhuvudet.

Så jag kommer hem. Öppnar förpackningen med extremt låga förväntningar. En gulorange plasttingest uppenbarar sig. Det här är Switch Shot EX-3 Blaster, Nerfs variant av Wii Zappern, och den kommer jag att spendera mina närmaste timmar med.

Nerf N-Strike är ett ljuspistolspel, för barn. Ett House of the Dead: Overkill fast utan zombies, blod och en svärande detektiv Washington. Deras plats tar istället pastellfärgade robotar och skrikande 12-åringar. Ärligt, jag vet inte vad som är mer skrämmande än det andra.

Detta är en annons:

Spelet börjar som en on-railshooter. Med Wiimoten intryckt i min Switch Shot EX-3 Blaster förgör jag robot efter robot. Helt plötsligt förlorar (att säga "dör" känns som att ta i lite väl i detta sammanhang, när det är skumgummi istället för metall som träffar min torso) jag. Slängs ut i en tecknad filmsekvens. "Wow, det där var sjukt!". "Du krossade det gamla high-scoret!" säger min snoriga kompis som kollat mig över axeln, när jag just spelat ett spel i spelet. Hängde ni med där?

Sekvensen fortsätter med att min karaktär tar sig hem från arkadhallen, går in till sitt pojkrum, släcker lampan och lägger sig. Plötsligt blir han väckt mitt i natten av en svävande robot. En robot som vill rekrytera honom till Nerfs testcenter för nya blasters. Så pass imponerande var uppvisningen i arkadhallen. Yeah.

Väl framme vid testcentrat börjar det. Ett ovalt rum agerar utgångspunkt till de utmaningar du kan ta dig an. Inför varje nivå får du välja bland en hel hög av Nerf-blasters. Däribland finns både maskingevärsvarianter och granatkastare som snarare skjuter skumgummicylindrar än pilar. En del utmaningar påminner om småtrevliga Boom Blox, där du ska skjuta bort fyrkantiga block från en plattform. En del återgår till hederligt on-railande i fabrikens lokaler. Men de flesta är varianter på stillastående skjutbaneskytte. Och Gud, det är så tråkigt.

Spelet lider av en genomgående svintråkig design och mina öron gör ont av det pre-pubertala pojkgnabbet. Pistolerna låter "fjomp, fjomp, fjomp!", när jag maler igenom det ena oinspirerade uppdraget efter det andra. Det är bara att plocka fram stora sågen. För det här är inte okej. Inte i ens närheten.

Detta är en annons:

Jag vill bryta skivan i två delar. Sen vill kräkas upp min kebablunch på halvorna och spola ner resultatet i toaletten. Så pass dåligt är Nerf N-Strike. Tänk dig Duck Hunt i modern tappning. Med pastellfärgade robotar, gälla tonårsstämmor och en jättegul plastpistol i handen. Tänk dig det. Känns det kul? Känns det bra? Va, va?

Men det är klart. Nerf N-Strike är riktat till barn. Och vore jag sju blygsamma somrar och fick detta i födelsedagspresent, då skulle jag antagligen ha varit överlycklig. Mest för den medföljande pistolens skull. Förutom ljuspistol är den även en vanlig Nerf-blaster. Den heter Switch Shot av en anledning. Det går utmärkt att ta loss Wiimoten när du inte spelar, och sätta in en medföljande mantel som istället skjuter, just det, skumgummipilar. Pistolen har dessutom hyfsat tryck bakom skotten. Awesome! Nu börjar det likna något.

Tre pilar medföljer, och jag har redan räknat ut vad jag ska göra med var och en av dem. En ska jag skjuta av brillorna från Jonas Mäkis ansikte med. De andra sparar jag till tillfället då någon under hot tvingar mig att spela mer N-Strike. För då skjuter jag mig själv i ögonen med de två resterande.