Patapon 2

Det första Patapon är en bärbar fest och jag står idag för det höga betyg jag delade ut för ett år sedan. Jag spelade så mycket att trumslagen fortfarande ekar i mitt huvud trots att jag inte rört spelet på ett halvår. Ändå har jag aldrig känt ett sug efter en uppföljare. Det finns spel som inte behöver en fortsättning.
Jag tror det har att göra med den underbara känslan av att spela något unikt.

När ett spel som Patapon, Katamari Damacy, Shadow of the Colossus, Rez eller Braid släpps så ligger mycket av spelglädjen i att jag aldrig provat något liknande. Uppföljare tillintetgör eller åtminstone förminskar denna känsla. Vem bryr sig om ett nytt Katamari-spel idag?

Så det är utan större entusiasm jag sätter igång Patapon 2. Det som slår mig direkt är hur mycket som är återanvänt från första spelet. Grafiken ser exakt likadan ut. Men det känns naturligt. Jag älskar den grafiska biten och hade nog saknat originalets stil om den bytts ut. Det finns andra återupprepningar som känns tjatiga. Att tvingas trumma fram exakt samma Pon Pon Pata Pon som jag gjorde i första spelet är faktiskt lite långtråkigt. Men ett bra koncept är ett bra koncept och jag trummar mig vidare.

Inledningsvis springer jag runt med bara några få soldater. Min första prioritet blir därför att samla ihop resurser till att föda upp nya. Soldaterna har olika grupperingar med olika styrkor och svagheter. Pilbågsskyttarna har lång räckvidd men är usla i närstrid. Hästarna är få men bra på att kasta tillbaka fienden. Det finns många olika grupperingar, men det går bara att ha med sig tre grupper i varje uppdrag. Det gäller att välja taktiskt.

När jag fött upp lite nya stridskåta tomtar så har uppbyggnaden egentligen bara börjat. Då är det dags att börja levla upp befintliga Patapons, eller lägga krutet på att utveckla dem till nya arter. Ett nytt spännande utvecklingschema finns att utforska. Valen är många och svåröverskådliga, men de ger mig en känsla av upptäckarlusta. Det är helt enkelt riktigt kul att pilla runt för att försöka skapa den perfekta armén. Det får mig dessutom att girigt sukta efter att samla ihop fler resurser genom krigsföring. Det jag samlar på slagfältet används nämligen för att utveckla min armé.

När jag valt vilka kämpar jag vill ha med mig och utrustat dem till tänderna är det dags att kasta sig in i strid. Mina soldater följer lydigt minsta vink. Genom att trumma olika kombinationer i rätt takt ger jag armén olika kommandon. Cirkel, fyrkant, triangel och kryss representerar fyra olika trummor. Genom att lära sig olika sekvenser kan du ge soldaterna order om att röra sig framåt, attackera, försvara sig och dra sig tillbaka. Dessa fyra grundkommandon bör verkligen sitta i ryggmärgen. För när pilar haglar, virvelvindar blåser och yxor klyver gäller det att kunna hålla takten.

En nyhet är flerspelarläget. Du väljer en hjälte och kan tillsammans med andra spelare gå ut och slakta monster för att samla tillgångar. Saknaden över att inte få springa runt med hela min armé är dock ständigt närvarande och jag lade inte mycket tid på detta spelläge. Hjälten har en nyckelroll även i huvudäventyret. Han är en viktig del av din armé och kanske den största nyheten i Patapon 2. Hjälten gör varken till eller från om du inte är skicklig på att hålla takten. Men när trumslagen sitter med riktigt bra precision går han in i trans och kan dela ut bra med skada.

Patapon 2 är en ulv i fårakläder. Spelets myspysiga grafik kan lura en att tro att spelet är ganska lättsmält och enkelt. Det är väldigt långt ifrån sanningen. Patapon 2 kräver mycket av spelaren, både när det gäller rytmkänsla och strategisk skicklighet. Det finns massor att finjustera och mixtra med för dig som verkligen vill få ut allt av spelet. Dessutom är utbudet av olika utmaningar stort.

När min speedade lilleputt-armé jobbar tillsammans i skön rytm känner jag mig som en lycklig Gulliver. Då är det lätt att förlåta en uppföljare med för låga ambitioner. Och även om vissa rena samlingsuppdrag ibland känns som rutin så blir belöningen ändå stor nog att jag fortsätter kämpa. Uppgraderingar och nya vapen kan jag aldrig förvägra mina älskade små krigsmyror. Ändå finns det en känsla som dröjer sig kvar. Patapon var en juvel, men den tappade i värde så fort den klonades.