Leisure Suit Larry: Box Office Bust

Jag kommer ihåg när jag som liten sjuårig tjej satt och spelade framför min pappas bärbara Toshiba, som på den tiden måste ha kostat multum och ett halvt. Systematiskt betade jag av spel han köpt eller fått av arbetskamrater, samtidigt som jag tålmodigt bytte floppys och tragglande med den engelska dialogen.

Det är väl egentligen inte riktigt politiskt korrekt av en pappa att låta sin lilla spelintresserade dotter få fri lejd till alla dataspel. Speciellt inte när en stor snackis i skolan på den tiden var Leisure Suit Larry: In the Land of the Lounge Lizards. Hos de få ungar med tillgång till datorer var detta Spelet. Självklart hade jag frågat min superpappa om vad det var för spel både en och två gånger. När superpappan svarat, mitt i en harkling, att det var snusk blev det ju självklart mer intressant. Jag ville se vad som framkallade fniss hos superpappan, jag ville se vad vuxenvärlden spelade för spel, för själv satt jag mest med Tetris.

Många år har gått sedan dess. Den smått patetiske, och tillika gubbsjuke, ungkarlen Larry Laffer har äventyrat vidare i en del uppföljare, där många har varit mycket bra. Något hände dock för Vivendi lade vantarna på Sierra, äventyrsspelens heliga graal till studio, och lade ned den. När de själva tvingades skapa det Larry-spel som var på gång, blev det så fel det kunde bli.

Felen var helt enkelt ödesdigra för Leisure Suit Larry som varumärke. Med titeln Magna Cum Laude slopades Larrys pappa och skapare, Al Lowe, och med ens försvann all potential till succé. Inte nog med det lades ikonen Larry Laffer åt sidan, och hans vidriga brorson Larry Lovage fick ta all uppmärksamhet. Spelet var faktiskt riktigt dåligt, och jag kan förstå Al Lowes frustration att inte kunna göra något åt eländet.

I Leisure Suit Larry: Box Office Bust fortsätter tråkigheterna på exakt samma premisser som förut. Chockerande nog lyckas Box Office Bust med något som känns svårt att åstadkomma, nämligen att vara sämre än Magna Cum Laude. Al Lowe är nog ganska nöjd, för visst måste det finnas en enorm portion tillfredsställelse i att gotta sig åt att man i ärlighetens namn gjort bättre med mindre medel?

I Leisure Suit Larry: Box Office Bust är det brorsons-Larry som är huvudperson. Han lejs av sin farbror som nu är ägare till en filmstudio som fokuserar på kalkonporr (det vill säga riktigt dålig porr, inga djur är inblandade... tror jag). Tydligen är det någon som vill sabotera för Larry den äldre, och brorsons-Larry sätts på jobbet som undercover-agent. Du får lotsa brorsons-Larry kring Larry den äldres imperium, Tinselwood, och försöka komma tillrätta med sabotören.

Något som jag gillade med de tidigare Larry-spelen var deras peka-klicka-upplägg. Leisure Suit Larry: Box Office Bust är dock ett uppdragsbaserat äventyrsspel, vilket innebär att du ränner omkring på din farbrors gigantiska filmimperium för att lämna, hämta, ragga och så vidare. Visst, nog är de flesta äventyrs- och rollspel upplagda så nu för tiden, men i Leisure Suit Larry: Box Office Bust är det ganska tradigt. På ett Grand Theft Auto-inspirerat sätt stryker du omkring och letar efter saker att göra genom att begrunda din minikarta - den där tankeverksamheten som de äldre spelen inbjöd till är som bortblåst.

Larry-spelen har alltid haft ett gäng tjejer som den tragiska polyesterklädde charmören har försökt lägra. Tjejerna har alltid varit skarpa, vetat vad de velat ha, samt varit ganska krävande. Skrattretande är det att tjejerna i Leisure Suit Larry: Box Office Bust är långt ifrån de klassiska Larry-brudarna. Alla ser i princip likadana ut med larviga proportioner, och nöjer sig med de mest banala grejer innan de släpper till. Att jaga tjejer i Leisure Suit Larry: Box Office Bust är ett stående inslag i spelet som dessutom sker ganska lättvindligt, så om du nu mot förmodan vill dra någon av filmproduktionens hårt arbetande kvinnfolk till din sunkiga husvagn krävs det knappt någon ansträngning.

Leisure Suit Larry: Box Office Bust är som sagt ett äventyrsspel med en hel del plattformsinslag som kräver finlir och bra kontroll. Synd är väl det att spelet inte erbjuder detta. Att göra saker på tid kan man lätt bli frustrerad av, eftersom brorsons-Larry sällan gör vad han blir tillsagd att göra och när han gör det utförs det riktigt dåligt. Ett uppdrag består av att du ska smygfota två tjejer som har visat lesbiska tendenser, och för att lyckas krävs det en hel del hoppande och balanserande. Något som på förhand känns helt utdömt för den otroligt tröge brorsonen.

Varför göra ett äventyrsspel med en värdelös spelkontroll? Det har jag undrat många gånger, och frågan aktualiseras på nytt i Leisure Suit Larry: Box Office Bust. En stor del av Leisure Suit Larry: Box Office Bust består i att brorsons-Larry drömmer sig bort in i de många filmproduktionerna som är på gång under Larry den äldres baner. Han drömmer sig bort som cowboy i Beefcake Mountain, som di Caprio-kopia i Bytanic och som Michael Jackson-pastisch i Horror Coffin. När Larry drömmer sig bort i filmens värld får han göra allt från att galoppera ikapp tåg, spela shuffleboard och slåss, men med den värdelösa spelkontrollen finns det inget nöje i någon av uppgifterna. Att kameran dessutom får frispel av väggar gör det hela mycket värre. Så mycket värre.

Det hjälper inte att Carmen Electra gör rösten till brorson-Larrys huvudsakliga raggobjekt, för dialogen är något som bara testosteronstinna tonårskillar kan finna underhållande. Dialogen i Leisure Suit Larry: Box Office Bust har helt tappat Al Lowes smarta och snärtiga mönster och är helt enkelt utan finlir. Det är plumpt, utan någon som helst humor som kännetecknade de tidigare spelen - en kalkon helt enkelt.

Nä, du gör dig själv en tjänst om du skiter i Leisure Suit Larry: Box Office Bust. Spelet är dåligt på alla fronter. Det är nästan så att jag skäms när jag spelar det, men samtidigt är jag också fruktansvärt arg. Varför besudla Al Lowes skapelse på de mest hemska sätt? Nej, undvik Leisure Suit Larry: Box Office Bust till varje pris. Ni kommer att tacka mig. Eller, för att citera Al Lowe själv när han läst spelpressens recensioner av denna kalkon; Tack för att ni hindrade mig från att vara delaktig i denna katastrof.