Trash Panic

Papperskorgen är blå och stor. Så stor. Till en början är den helt tom, som en målarbok för fantasin, färdig att färglägga med livets palett. Men till slut finns ju inget kvar att färglägga. Paniken börja krypa närmare, svetten börjar rinna i pannan, och dom där små svarta geléklumparna som tar mina finaste kulörer från min palett, ja dom hånar mig natten lång. Paletten kallas skräp, spelet kallas Trash Panic, intrycket är lite samma som en febrig dröm.

Egentligen är inte Trash Panic så fruktansvärt invecklat som mitt ovanstående svammel ger intryck av. Det är i grund och botten ett Tetris-inspirerat pusselspel med modern touch. För vad är modernare, hetare och mer inne just nu än skräphantering? Att japanerna brukar kunna hosta ur sig ett och annat märkligt spel om året är inget nytt, i alla fall inte för alla bekanta med Katamari Damacy eller för att ta ett nutida exempel, Noby Noby Boy.

Skillnaden i Trash Panic är att det här är mer av ett beprövat koncept, ett fysikbaserat pusselspel som kryddats med lite japansk galenskap bara för den goda smakens skull. Det går helt enkelt ut på att krossa och förpacka skräp i en papperskorg så bra som möjligt, tills dess att du gjort det tillräckligt väl för att klara banan. Det hela tar sin början med en helt vanlig kontorstunna, där allt från saxar, suddgummin, pennor och kaffemuggar ska beblandas med hamburgare, hantlar och misstänkt mycket sill...

Medan du trycker ner allt detta i din fina blåa tunna gäller det att ha kolla på varje enskild "artikels" fysik, för att veta hur du ska placera den i tunna, åt vilket håll och på vilka andra saker, allt för att optimera ditt skräppackande. Det handlar nämligen inte bara om att lägga saker åt rätt håll, utan även förstöra dom med hjälp av tyngd, eller varför inte eld? Beroende på hur du förstör saker och ting, tickar poängen in. För att bäst samla poäng fixar du combos, som till exempel att stapla prylar på varandra och sen krossa hela rasket på en gång.

Tre artiklar utanför papperskorgen innebär att spelet är slut, och tro mig, det här kommer du uppleva vid flera tillfällen. Papperskorgen byts ut mot allt redigare doningar ju längre in i spelet du kommer. Snart kommer du, i stort sett bokstavligen, förpacka hela världen i din blåa låda i jakten på den perfekta skräphanteringen. Under tiden kommer du dessutom stöta på skräp-bossar, som kräver omedelbar uppmärksamhet av dina skärpkrossarfingrar om du inte ska gå ett hemskt öde till mötes.

Det gäller dessutom att hålla utkik efter de finare atteraljer som ibland dyker upp i nedkastningsordningen, såsom en ring eller liknande. Dessa kallas "mottainai" och du bör vara försiktig och lägga ner dom varsamt. Lyckas du kommer de svarta geléklumparna som nämndes i början att bli glada och bära iväg på sina juveler. Går det åt skogen blir dom svinförbannade och kastar massor av onödiga och skrymmande grejer mot dig som snabbt och lätt fyller upp minst halva papperskorgen.

Du ges poäng efter två olika nivåer, hur "ego" du har varit eller hur "eco" du har varit. Detta baseras på hur du till exempel använder dig av de brännbara föremål som jag nämnde ovan. Du kommer nämligen få möjlighet att förstöra föremålen i lådan på något roligare vis än bara att krossa allt.

Du kan bränna ner det med eld (om du väljer att slänga tändstickan på saker som är brännbara), du kan använda olja och du kan använda vatten (i kombination med en finfin bakterieodling) för att få till lite härlig förruttnelse. Men gör du något av detta på fel sätt, bränner upp fel grejer och så vidare, får du miljöstraff bestående av en vrålsur Al Gore som kommer hem och pryglar till dig lydnad med Blu-ray-utgåvan av An Inconvenient Truth.

Det där sista var en lögn, det gör han ju inte alls det. Men han kunde lika väl ha gjort det, för du kan förvänta dig nästan lite av varje i Trash Panic. Vad du däremot inte kan förvänta dig är nåd. Det finns inte i denna värld, då Trash Panic är erbarmligt svårt. Detta av två anledningar. För det första gäller det att packa sjujäkla väl redan från början, och planera från första till sista pryl (oavsett om det är ett knippe pommes till ett stort fartyg). Olika prylar har olika krosstålighet och beter sig på olika sätt, så du kan inte bara hysta ner allt i papperskorgen och hoppas på det bästa. Istället gäller det att blanda och ge mellan finurligt pusslande och sinnessjukt nedtryckande.

Den andra saken som gör Trash Panic till en hårslitare av stora mått, är fysikmotorn själv. Den bygger på den välbekanta Havok-teknologin, men tyvärr utnyttjar inte SCEJ den på ett särskilt bra sätt. Om det är buggar eller helt enkelt SCEJ:s sätt att göra spelet svårare, ja det vet jag inte, men klart är i alla fall att prylarna du slänger kan bete sig på de mest märkliga sätt. Du kan av någon anledning krossa handtaget på en hantel med en kniv, men i nästa moment misslyckas med att förstöra en liten glödlampa.

Dessutom händer det att artiklar beter sig väldigt märkligt. En penna som hamnat lite snett kan helt plötsligt stå emot de hårdaste smällar från de tyngsta artiklarna, och helt täta igen en annars öppen staplingslucka för dig. Här kan du ibland komma undan genom att skaka på din handkontroll. DualShock-lyckan blir total när du då kan lyckas skaka papperskorgen tillräckligt för att flytta undan de blockerande föremålen, men det kan lika gärna visa sig helt effektlöst.

Trash Panic bör i presentationspärmen sorteras in under S som i Smaklöst. Musiken är verkligen sjukt enerverande och bör stängas av per omgående om du ska kunna koncentrera dig på bästa sätt. Dessutom är grafiken dassig, med fula texturer som riktigt blöder kantutjämningsproblem. Att man dessutom gjort det så förvirrande som möjligt för spelaren genom att skapa kanske spelvärldens mest röriga meny gör inte direkt att jag slänger mig efter handkontrollen för att få sortera mer skräp.

Det är saker som detta som gör att Trash Panic går mer åt det frustrerande hållet än det revolutionerande. Idén är ju faktiskt ganska grym och ligger onekligen helt rätt i tiden, men utförandet är lite för ogenomtänkt, lite för buggigt, lite för svårt och helt enkelt lite för jäkla fult. Jag ska erkänna att jag hade hyfsat skoj ibland, speciellt i väntan på vilka märkliga saker som ska förpackas härnäst. Dessutom är de svarta geléklumparna rätt gulliga i sin fulhet.

Men det räcker inte. Surnar du till över den omänskliga svårighetsgraden finns inte mycket mer att hitta i Trash Panic än ett en-mot-en-läge och ett "mission-mode", och går du inte igång på det heller har du inte mycket att hämta här. Trash Panic är inte skräp att slänga i den digitala papperskorgen. Men det är heller ingenting du dammar av på en daglig basis för att visa upp när svärmor kommer på besök.