Another Code R: A Journey into Lost Memories

Två år efter de sällsamma händelserna i 2005 års bästa äventyrsspel, Another Code: Two Memories, är det återigen dags att stifta bekantskap med Ashley Mizuki Robbins som hunnit bli två år äldre. Hon är på väg för att hälsa på farsgubben när hon under mystiska omständigheter blir av med en väska och börjar plågas av märkliga minnen som tycks ha med hennes mamma att göra. Här skulle väl antagligen du och jag valt att gå till polisen respektive psykologen, men det hade blivit ett sjukt trist spel så Ashley tar saken i egna äventyrslystna händer.

Another Code R är i grund och botten ett äventyrsspel som till stor del påminner om Another Code: Two Memories. Med den lilla skillnaden att formatet är ett annat. Därför har den tryckkänsliga skärmen på Nintendo DS bytts ut mot Wii-fjärren för nya typen av pussellösning. Något som redan tidigt visar sig vara ett av spelets största tillkortakommanden.

Another Code R är i allt väsentligt ett klassiskt peka/klicka-spel där man går fram och klickar på allting för att plocka upp föremål som sedan ska användas med ett annat föremål för att man ska kunna ta sig igenom en passage för att hitta ytterligare ett föremål. Sådär håller det på, fyllt med fiffiga pussel och liknande. Och Cing och Nintendo har sin vana trogen jobbat hårt med interaktiviteten.

Det har resulterat i ett smidigt system som kommer att tilltala både fans vana vid genren och nya actionskadade spelare. Allt är intuitivt och glasklart. Problemet är bara att man har förenklat lite för hårt i sin iver att göra allt enkelt. Ashley plockar bara upp saker hon verkligen behöver, och någon packning att bära med sig i finns inte. Därför får man märkligt ofta springa fram och tillbaka för att hämta föremål man kunde, men inte fick, ta redan första gången.

Det leder till en hel del frustration som dels sänker speltempot rejält men också gör att jag hinner tröttna på de stundtals rent förtrollande vackra omgivningarna. För Another Code R är bitvis riktigt snyggt, både tekniskt och designmässigt med oerhört detaljerade miljöer. Även ljudet är mysigt, även om Nintendo i vanlig ordning snålat med rösterna, vilket innebär att man får läsa all text som sägs.

Och det är en hel del. Vet du med dig att du brukar dampa ur vid alldeles för långa mellansekvenser ska du till varje pris undvika Another Code R som är bland det söligaste jag någonsin spelat. Vi snackar sida upp och sida ner med dialog där bara en liten klick faktiskt är nödvändig.

Allt är dessutom ganska infantilt skrivet (om än charmigt) och för tankarna till Enid Blytons klassiska Fem-böcker, något som jag aldrig upplevde med föregångaren. Inte blir det bättre av att Ashley själv minsann tycks ha blivit en riktig emo-tonåring med gott om världsliga problem som hon envisas med att informera mig om. Kul för den som själv är i Ashleys ålder (eller gärna strax under), trist för oss andra.

Ett annat problem med Another Code R är som jag nämnde att det till stor del förlitar sig på rörelsekänsliga pussel med Wii-fjärren. Exakt hur Cing tänkt sig vet jag inte, men genom att göra som jag ska misslyckas jag med de flesta klurigare pussel, medan frenetiskt viftande ofta leder till framgång i slutändan i moment där kirurgisk precision egentligen är vad som behövts. Kanske hade Another Code R mått bra av att vänta på Wii Motion Plus för att dra nytta av mer exakthet för att slippa göra det svårt att utföra så enkla saker som att skaka ett provrör.

Men nu har jag varit väldigt kritisk, inser jag. Faktum kvarstår att det här är ett runt 20 timmar långt och bitvis välskrivet äventyr av den gamla skolan. Det är vackert, välljudande och överraskande och bjuder på flera spelmässiga överraskningar längs vägen. Vore det inte för alla felprioriteringar i spelkontrollen och det stundtals nästan sövande låga tempot hade det varit minst två pinnar upp.

Nu kan jag bara rekommendera Another Code R till verkliga äventyrsfantaster, medan ni övriga som ändå är småsugna på speltypen istället bör skaffa Tales of Monkey Island till Wiiware. Ja, eller varför inte originalet eller Hotel Dusk: Room 215 till Nintendo DS, alternativt Professor Layton and the Curious Village. För bara för att vi numera är ganska svältfödda på klassiska äventyrsspel så behöver vi ju inte nöja oss med de mediokra.