TMNT: Turtles in Time Re-Shelled

Teenage Mutant Ninja Turtles: Turtles in Time utnämnde jag nyligen till det bästa Turtles-spelet av alla i min blogg och när Ubisoft lät meddela att man hade på gång en remake av den gamla klassikern blev jag såklart eld och lågor. Inte blir det sämre av att spelet fortfarande är helt tvådimensionellt men nu uppbyggt av polygoner, en teknik som gett oss klassiker som New Super Mario Bros. och Street Fighter IV.

Det enda frågetecknet för min egen del var spelkontrollen som ursprungligen verkligen var perfekt. Möjligen lite åldrad som en följd av det begränsade rörelseschemat, men så bra den kunde bli på de enkla premisserna som Super Nintendo hade att erbjuda. Så hur bra blev det då? Jo, väldigt bra faktiskt, har jag glatt äran att låta meddela, och sköldpaddorna har förmodligen aldrig haft äran att vara bättre än såhär i digital form.

Allt börjar med ett retrodesignat intro där snyggot April O'Neil rapporterar från Frihetsgudinnan i New York som stjäls i realtid framför de rullande kamerorna. Illa, frågan är bara vem som kan göra något åt saken. Amerikanska armén? Som om de är vana att bekämpa jättehjärnor som Krang. He-man? Knappast, han bor ju på planeten Eternia. Ghostbusters? Nope, fel spel och fel problem.

Svaret är förstås de fyra pizzasmaskande sköldpaddorna Leonardo, Donatello, Michelangelo, och Raphael. Och den här gången är de verkligen fyra, för Ubisoft har lagt till möjligheten att spela igenom äventyret tillsammans med tre andra polare, både lokalt och via Xbox Live. Något som visserligen gör skärmen helt fantastisk rörig av allt som händer, men i slutändan faktiskt tillför en hel del till ett redan grymt äventyr.

Teenage Mutant Ninja Turtles: Turtles in Time Re-Shelled är så grundläggande som ett spel överhuvudtaget kan vara, vilket också är grunden att det är så pass roligt som det faktiskt är. Man går från vänster till höger, undviker uppenbart farliga hinder som enorma rivningsklot, minor eller laserstrålar och dänger exakt allt som dyker upp på skärmen.

De fyra sköldpaddorna har alla olika styrkor och svagheter, vilket dock i praktiken inte betyder så mycket, mer än lite nostalgi över att se att exempelvis min favoritsköldpadda Donatello både har räckvidden och slagstyrkan på sin sida. För oavsett vilken man väljer är den snarlika tekniker man får tillämpa om man vill ta sig igenom Teenage Mutant Ninja Turtles: Turtles in Time Re-Shelled på någon av de högre svårighetsgraderna, vilket rekommenderas att man ger sig på redan från start.

Det är ju trots allt ett arkadspel från början och denna version bygger dessutom på arkadspelet och inte Super Nintendo-diton, även om de i grunden är ganska lika. Det betyder att det är ett väldigt kort spel som är över på halvtimmen om man inte är villig att ta sig an lite utmaning. Och det vore inte att göra ett roligt spel rättvisa och inte får man några achievements på lättaste nivån att tala om heller.

Efter att ha slagit sig fram någon bana dyker ett Shredder-hologram upp där han förklarar att hans tålamod håller på att ta slut och skickar tillbaka sköldpaddorna i tiden. Vilket givetvis också är det som gett spelet dess namn, och blir startskottet på ett äventyr som sträcker sig från dinosauriernas tid till sjörövare, vildsinta tågjakter i vilda västern till ett framtidsscenario lagt till avlägsna 2020 dör vi tydligen ta oss fram på svävarbanor högt ovanför marken. En relativt trolig teori för 30 år sedan kanske, som känns mest charmig idag med bara drygt tio år kvar.

Alla banorna är läckert designade och Ubisoft har gjort det bästa av tekniken. Det är verkligen samma sköna extrema färgglada omgivningar som i originalet och att gå omkring på det superkulörta piratskeppet eller slåss på ett framrusande tåg medan fotsoldater till häst kommer och anfaller är bara för skönt. Designen är över lag helt ljuvlig och som för att göra den tekniska aspekten ännu bättre har musiken skrivits om och känns skönt retro-medryckande.

Även om själva slagsmålen i sig saknar mycket speldjup, har Ubisoft gjort små enkla justeringar för att fräscha upp spelet. Bland annat kan man nu även slåss både diagonalt och lodrätt, medan man i originalet bara slogs vågrätt. Något som möjligen kommer störa puritaner, men som faktiskt förhöjer upplevelsen och som gör att de som inte var med när det begav sig för länge sedan också kommer kunna ha riktigt kul med att svinga fotsoldater ut ur skärmen, anfalla dem med vägkoner och spätta fram på surfingbräda i äckliga kloaker (bara för att möta den lätt schizofrena Baxter Stockman i slutet).

Avsaknaden av djup i stridssystemet gör dock att bossfighterna inte blir så underhållande som jag skulle önska. Även om de är coola, handlar det mest om att hoppa in och ut från motståndaren och ge honom några tjuvnyp i den del av hans animation där han är försvarslös. Inget jättelikt minus men gör ändå att det avslutande fightingen mot Shredder inte blir den episka upplevelse det borde vara.

Men oavsett allt sådant är Teenage Mutant Ninja Turtles: Turtles in Time Re-Shelled en ljuvlig remake som bevarat retro-känslan och kryddat med precis lagom mycket nytt för att ge det fräschör. Ninjasköldpaddorna regerar hårdare än någonsin och om ni ursäktar ska jag återgå till mina tappra försök att frita Frihetsgudinnan på svåraste svårighetsgraden medan jag mumsar pepperonipizza. Cowabunga på er alla.