NHL 10

Upplägget i menyerna är densamma. Hårdrock spelar i bakgrunden. Att starta NHL 10 är lite som att stiga in i ett testosteronstint omklädningsrum, minus alla bättre begagnade suspensoarer och svettlukten. Och som i vilket omklädningsrum som helst inför en ny säsong, så har det varit ruljans bland spelalternativen. Grundstommen är kvar, men något gammalt är kasserat, och något nytt är tillagt.

Dynasty Mode från förra året fick inget nytt kontrakt. Istället har GM Mode självsäkert tagit plats. GM Mode kan allra enklast beskrivas som en smälltjock uppgradering av Dynasty Mode. Handla spelare, scouta, hyr personal, utför hundratals specifika ägarmål och samla på erfarenhetspoäng. Allt i rollen som general manager för din favoritklubb i NHL. Även om jag själv lätt blir uttråkad av denna sorts byråkrati-lite, stinn på siffror och statistik, så vet jag att många manager-wannabes kommer att göra i brallan av lycka över detta. Om man är lagd åt det hållet, så är GM Mode ett mastigt läge att spendera timmar, dagar och veckor i.

Det kan man för all del göra i säsongsläget också, där den stora nyheten är att du kan ta dig ann vilken liga du vill. AHL, Elitserien, SM-Liiga och en handfull till. Inte bara NHL. Vill en kompis vara med och leka med ett eget lag under samma säsong, så går det alldeles utmärkt.

Battle for the Cup-läget är en annan nykomling. Där sugs jag rakt in i ett stekhett Stanley Cup-slutspel med tillhörande inramning och atmosfär. Man kan ta sig genom en hel matchserie i kampen om den eftertraktade bucklan, eller hoppa rätt in i den avgörande bataljen. Allt utan att behöva ta sig igenom föregående säsongslunk. Publiken är vild, viftar med den tryckta klubbloggan och skriker ut i extas.

Överlag har publiken fått sig en omfattande make-over. De enskilda åskådarna är mer detaljerade. Fansen ser i mindre grad än förut ut som identiska drönare som klappar händerna i en loopad animation. Man märker det som mest under slutspelen, men även under vanliga matcher där fansen kommer att resa sig upp och dunka vilt på plexit vid tuffa sargdueller. Och har jag slevat upp en köttig tackling på hemmalagets stjärnspelare, kan jag kallt räkna med att bli utbuad under resten av matchen.

De är överraskande långsinta, också. Burop och stående ovationer följer med till nästkommande matcher. På samma sätt fungerar det med skador. Låt oss säga att en av dina spelare drar på sig en lättare axelskada. Beslutet ligger då hos dig. Låt spelaren fortsätta på halvfart och märk av konsekvenserna nästa match, eller skicka in honom till omklädningsrummet för thaimassage och tigerbalsam. Varje säsong och slutspel får lite av sin unika story beroende på ditt omdöme.

Men i sammanhanget är detta enbart detaljer i kontexten. För det som gör att jag fullständigt och ohjälpligt faller för NHL 10, är alla finjusteringar och förbättringar som skett i spelets kärna; det som sker ute på isen, inom sargernas gränser.

Under varje match upptäcker jag något nytt. Jag kan inte hjälpa att tjuta till av barnslig upprymdhet varje gång. Spelare tar emot missriktade passningar med skridskorna och genom att sträcka på sig - både på längden och höjden. Är gummitrissan luftburen kan en spelare helt sonika plocka ner den med handen. En tänkt flipp-dump från motståndarlaget kan alltså snabbt tas ner av min back, och plötsligt har jag möjligheten att blixtsnabbt vända på spelet. Mer underhållande Hawaii-hockey åt folket.

Men det är inte bara lyror som kan påverka trissans färdriktning i luften. Både målvakter och utespelare kan nu vispa iväg pucken med ett volleyskott, både för desperata rensningar och spektakulära mål. Även dropp-passets och skottfintens ädla konst har hedrats med egna knappar. Många av de tillkortakommanden jag och många andra listat från NHL 09 är justerade. Det märks att EA Sports har lyssnat och tagit till sig.

Redan nu bör ni förstå att detta inte bara är en marginell uppdatering av ett redan kungligt sportspel som EA Sports har gjort. Vid första anblick kanske det ser ut så. Grafiken är snygg, men känns aningen för återanvänd - den har inte begåvats med nämnvärt större polygonantal eller nya, fläskiga effekter sen senast. Men när man väl har spelat några matcher, lagt märke till alla nyheter och gått igenom sin beskärda del extatiska fnissattacker, så förstår man. NHL 10 är digital ishockey på nästa nivå.

Och det slutar inte där. Ett av de största tillskotten i årets upplaga är spelet längs med sargerna. Med ett enkelt knapptryck kan man smaska upp puckförande motståndare tätt mot sargen, för att därifrån försöka stjäla pucken. Dina lagkamrater kommer att ge dig understöd, samtidigt som motspelaren försöker täcka gummitrissan med skridskorna, samt omsider sparkpassa sig ur situationen. Här måste det fore-checkande laget avväga noggrant för att inte gå bort sig. Allt sker naturligt och sömlöst. Tempot växlar utan att dra ner på den härliga intensiteten sporten står för.

Passningarna sitter nu i större grad där jag siktar. Vilket gör att jag med större precision kan valla pucken mot sargen och spela in den i en tom yta, där en medspelare kan störta in. Ett friare, mindre automatiserat system som i början resulterar i många felpass från min sida. Men när det väl börjar sätta sig i ryggmärgen märker jag hur min kreativitet uppmuntras, och vilka möjligheter som öppnas upp.

Tufft sargkramande och passningar i trehundrasextio grader. Två spelmoment som, tillsammans med detaljerna, bidrar till ett oöverträffat djup i helheten.

Självklart återkommer det väldigt populära Be a Pro-läget från förra året. Be a Pro tillåter dig att sadla om till fullblodat hockeyproffs, där du styr enbart en spelare ute på isen. Med ditt namn på ryggen, så klart. Du börjar som en nobody i farmarligan AHL. Gör bra ifrån dig, och få chansen bland de stora i NHL. Nytt för årets upplaga är att du kan välja att spela en kandidatmatch innan NHL-draften, för att höja din status bland klubbarna och bli plockad av de bästa.

Tyvärr har jag av naturliga skäl inte haft möjlighet att testa alla onlinelägen spelet har att bjuda på. Men den delen är i stort oförandrad från förra året. Sex-mot-sex, en-mot-en, straffläggning - det vanliga - samt omfattande, månadsbaserade onlineligor. På tal om straffläggning är målvakterna mycket roligare och smidigare att styra nu. Nya räddningar har lagts till, jag kan täcka vinklarna bättre och besitter i allmänhet en finkänsligare kontroll över spelplanens i många fall viktigaste pjäs.

Som om inte det vore nog, så har tiden efter avblåsningarna aldrig varit roligare än nu. Reta upp dina motståndare genom att peta på deras målvakt, genomför sena tacklingar eller mucka bara lite gräl. Har du tur så slutar det hela i ett fullfjädrat rallarslagsmål. Lägg en ny fightingmotor där du kan klappa käft i förstaperson på det, och saken är biff.

Man ska inte laga något som inte är trasigt. Men görs justeringarna på rätt ställe, kan något som redan är utmärkt bli fullkomligt briljant. Det här är ett sådant fall. En väldigt underhållande tolkning av världens tuffaste sport proppat till bristningsgränsen med innehåll. Vad mer kan jag säga? Jag är nere i träsket. I år igen.