Uncharted 2: Among Thieves

Om Steven Spielberg skulle spela Uncharted 2: Among Thieves skulle han bli grön av avund. Steven skulle spotta, fräsa, svettas och kanske även gråta en gnutta. Uncharted 2: Among Thieves är vad den senaste Indiana Jones-filmen aldrig blev. Det är ett fantastiskt snyggt berättat och spännande matiné-äventyr med produktionskvaliteter som fullkomligen skriker blockbuster lång väg. Det är spelet som Lara Croft, Indiana Jones och mumie-dräparen Rick' O'Connell alla önskar att de inkluderats i. Det är höstens häftigaste actionäventyr.

Uncharted: Drake's Fortune var ett bra spel. Det var dock inte briljant och jag var en av dem som inte tog plats i den hyllningskör som snabbt bildades efter releasen. Drake's Fortune var oerhört snyggt, härligt presenterat och häftigt berättat, men det var även bitvis korkat designat, saknade visuell variation och innehöll stundtals lite för enfaldiga eldstrider. Att många av spelets Tomb Raider-doftande pusselmoment också skedde lite väl automatiskt gjorde inte saken bättre. I min värld var det förra spelet värt en stark sjua i betyg. Kvalitativt på många sätt, men ändå långt ifrån problemfritt.

Över 200 personer har jobbat stenhårt i nästan två år på att förbättra varje liten del av vad som gjorde Nathan Drakes äventyrliga värld så lockande i det första spelet. Dryga 400 miljoner kronor senare står Drake där igen, mitt i skiten, omgiven av purkna bovar villiga att skjuta den hunkige hjälten vid minsta lilla rörelse.

När Uncharted 2: Among Thieves börjar sitter en utvilad Nathan vid en bardisk någonstans i Söderhavet. Solen gassar och bortsett från att han bär trumpetjeans istället för moderiktigt knäkorta badbyxor är livet precis så problemfritt som det kan tänkas bli. Den soldränkta semester-idyllen byts dock snabbt ut mot ett riskfyllt uppdrag att stjäla en oljelampa i ett ovanligt hårt bevakat museum, den första ledtråden i den 800 år gamla gåtan kring Marco Polos försvunna flotta.

Ganska snart upptäcker Nathan ledtrådar som avslöjar att Marco Polo, under sin legendariska resa till Kina 1292, faktiskt arbetade under uppdrag av den kinesiska kejsaren för att finna den förlorade staden Shangri-La. Nathans nyfikenhet ledar honom närmare och närmare fler ledtrådar om den exakta, geografiska platsen för denna stad och vägen dit kantas (givetvis) av mängder av mordlystna skurkar, skjutglada militärer, omfattande pussel och en hel del ljuvligt utforskande.

En del av min kritik mot Uncharted: Drake's Fortune var att spelet innehöll för mycket, och ofta spastiskt, skjutande och för lite kniviga pussel. Skolad i subgenren av en viss Miss Croft saknade jag de där riktigt kluriga pusslen som tog timmar att fundera ut, och de där enorma miljöerna som bara skrek efter att bli noggrant utforskade av en bystig britt i latex-top.

I Uncharted 2: Among Thieves har Naughty Dog förbättrat så gott som alla enskilda beståndsdelar som gjorde det första spelet bra, men valt att behålla balansen mellan pussel och eldstrid. Jag skulle i runda slängar (högst ovetenskapligt) tippa på att man skjuter ungefär 90% av tiden i Uncharted 2, och löser pussel eller utforskar miljöer i ungefär 10% av tiden. Precis som i fallet Drake's Fortune hade jag mycket hellre sett en 50/50-fördelning av spelets olika moment med mer fokus på omfattande pussel och grott-granskning. Därmed inte sagt att skjutandet inte förbättrats på flertalet punkter.

Eldstriderna i Drake's Fortune var bitvis riktigt roliga, men även frustrerande enformiga. Allt för ofta slängde Naughty Dog bara in en massa klonade fiender på en utvald gräsplätt och lät dem attackera Nathan, som uppmanades att söka skydd bakom strategiskt utplacerade stenar och stockar. Saknades gjorde dynamiken i eldstriderna från spel som Gears of War och Metal Gear Solid 4 där man med hjälp av olika nivåer, smartare fiender och fler strategiska valmöjligheter kunde avancera på flera olika sätt, och blanda användningen av vapen och taktiskt tänk mer.

Detta har Naughty Dog begripit, och att slåss mot vilt skjutande lejda hejdukar i Uncharted 2 är hela tiden mer belönande, varierat och framförallt underhållande än i det första spelet. Vid nästan alla sammandrabbningar finns det flera olika höjdmässiga nivåer att tillgå vilket gör att man kan välja huruvida man vill slåss på marken eller klättra upp en våning för att bombardera fienderna med granater. Miljödesignen är mycket bättre lämpad för action den här gången och tillsammans med en lite tyngre och mer responsiv känsla i vapnen gör det skjutandet i Uncharted 2 till en fröjd.

Det finns dock fortfarande en del detaljer rörande eldstriderna som inte är lika briljanta som den övergripande dynamiken. Till att börja med känns fienderna inte fullt så smarta som jag hade önskat. Den artificiella intelligensen är identisk från föregångaren och även om den absolut inte är lika rutten som i exempelvis Kane & Lynch lämnar fiendesoldaternas förmåga att tänka individuellt i Uncharted 2 - fortfarande en del att önska.

Vissa fiender söker skydd, vissa slänger även granater (och det med enorm pricksäkerhet) men i samma veva märker de sällan när deras polare blir skjuten i skallen, eller bryr sig om att omgruppera trots att man sprängt alla andra fiender på skärmen med att par välriktade raketer.

En stor nyhet i Among Thieves är möjligheten att använda stealth istället för råkraft i sin jakt på nyckeln till den Shangri-La. Det går, till skillnad från det första spelet, alldeles utmärkt att likt självaste Sam Fisher smyga sig på sina fiender och förpassa dem till dödsriket med hjälp av ett par ljudlösa ninja-slag eller ett vågat judo-kast.

I början av Uncharted 2, när detta nya spelmoment introduceras, smyger man genom det där välbevakade museet iklädd sotsvart tjuv-dräkt och med mjuka ninja-tofflor på fötterna. Det gäller här att snabbt försöka se var man ska, klättra, krypa, smyga och tassa sig fram mellan mustaschprydda vakter.

Här, redan här, visar en del av problematiken i Uncharted 2 sin fula nuna då en rätt rejäl mängd trial-and-error drar ned det i övrigt så häftiga tempot och tvingar mig att göra om vissa moment mängder av gånger utan att berätta exakt vilket misstag som begåtts. Senare i spelet, fast i Himalaya och på jakt efter den sista ledtråden, händer samma sak. Jag blir dödad 100 gånger av samma osynliga bazooka-skurk och slängs raskt tillbaka på samma plats på grund av lite väl frekvent auto-spar-system.

Ett tredje exempel är en särskild fälla inuti en isgrotta där man ombeds klättra längs en mekanisk staty som åker ut och sedan in efter det att Nathan börjat klänga på den. I toppen av statyn är det tänkt att jag ska grabba tag i kanten strax ovanför och inte följa med stenröset ned och dö en smärtsam död 400 meter längre ned i den djupa avgrunden. En korkat designad avsats och en virrig kamera gör det här momentet onödigt svårt, trots sin banala enkelhet (egentligen), och irritation uppstår givetvis så snart man dött 21 gånger på exakt samma ställe. Om inte tidigare.

Det här händer en handfull gånger under Uncharted 2 och irriterar något alldeles fantastiskt mycket, men i övrigt är hela upplevelsen ruskigt smidig. Dock med kanske lite väl enkla pussel. Som jag tidigare redan påpekat är pusslen för få i Uncharted 2 och jag hade velat ha ett par med lite högre svårighetsgrad. Vid ett par tillfällen löser man snillrikt utformade pussel med hjälp av Nathans egen anteckningsbok, men i slutändan är de flesta av dem för simpla.

När det gäller utforskandet och uppbyggnaden av den där storslagna känslan av att faktiskt vara en riktig äventyrare är även dessa moment för korta, och på tok för få. Mot slutet av spelet kastar man sin hunkiga lekamen mellan olika enorma kugghjul och utforskar en enorm hall formgiven som ett 1000 år gammalt urverk. Detta är en av de bästa bitarna ur Uncharted 2 och den delen som påminner mig mest om hur bra Tomb Raider faktiskt var, något som jag hade hoppats att Naughty Dog skulle bjuda på mer av.

När man på bana fem kastar sig från risiga gatulyktor till rassliga gatskyltar för att klättra upp över rostiga balkonger och in i söndersrpängda lägenheter är Uncharted 2 också helt genialiskt. Världen känns levande, illusionen om att staden är fylld av vägar och inte bara den som jag valde, är perfekt illustrerad och dynamiken i det spelmekaniska äger i princip allt som finns till Playstation 3, oavsett genre.

Ibland är Uncharted 2 verkligen så olidligt briljant. Ibland är det så bra att jag svettas, skrattar och skriker. När allting stämmer för Naughty Dog och de mixar utforskande med smarta pussel för att sedan kasta fram ett knippe fiender som man med hjälp av mäktiga maskingevär effektivt förgör - är det något av det bästa jag spelat.

Att vandra genom en liten pittoresk alpby i Kathmandu och se hur utvecklarna flirtat med Shenmue gör mig nästan knäsvag. Att klättra på en liten bräcklig stång 200 meter ovan marken och titta ned på hur en buss krockar med ett pansarfordon och sprängs till brinnande småbitar är också så häftigt att man knappt förstår det. Uncharted 2 innehåller en hel del av dessa fantastiska spelögonblick.

För till en början är det lätt att ryckas med och helt enkelt bländas över hur makalöst häftigt presenterat det här spelet verkligen är. För även om story-elementen i föregångaren var toppenbra är berättandet i Uncharted 2 flera gånger vassare. Storyn är extrem-typiskt matiné-aktig och förhållandevis förutsägbar med en obligatorisk mängd twistar och överraskningar.

Det som gör storyn så okristligt intressant är sättet som Naughty Dog valt att berätta den på. Mellansekvenserna är oerhört välgjorda med sinnessjukt välspelad dialog, perfekta röster, naturligt och trovärdigt kroppspråk och grymt bra animationsarbete. Alla spelets filmsekvenser har regisserats med enorm fingertoppskänsla och medan Nathan, Chloe, Elena och Sully pratar skiftas vinklar, klipp och tempo i dessa snuttar lika snyggt som i den dyraste av Hollywood-blockbusters.

För trots att Nathan Drake egentligen, på papperet, är en ihåligt stereotyp matiné-hunk med Nich Lachey-frisyr och onödigt lättsamt humör, är han i Uncharted 2 mer av en riktig person än han någonsin var i det första spelet. Man blir snabbt känslomässigt engagerad i Nathans öde tack vare det briljanta berättandet och det blir svårt att slita sig från Uncharted 2 mycket tack vare detta.

En annan del i det här spelet som vida överträffar Drake's Fortune är miljövariationen. Till skillnad från i föregångaren är Nathan inte fast på en specifik ö utan reser i Uncharted 2 jorden runt i jakt på fler värdefulla ledtrådar. Detta gör att tempot är högre den här gången, man åker mellan länder och städer och byter vinterskrud och isklättring mot soliga stadsgator och hisnande kapplöpningar på varma tågtak. Uncharted 2 är verkligen ett färgsprakande och högst ombytligt matiné-äventyr.

Dessutom nästintill onaturligt snyggt.

Uncharted: Drake's Fortune var vackert så in i bomben, och är det fortfarande. Uncharted 2: Among Thieves är ganska mycket snyggare och det råder inte längre någon tvekan om vilket som är världens just nu snyggaste konsolspel. Naughty Dogs begåvade team av grafiker och programmerare har likt Guerrilla Games lyckas optimera sin egenbyggda grafikteknologi avsevärt sedan sist och använder nu samtliga av maskinens sex hjälpprocessorer. Tack vare detta kan Playstation 3:s huvudprocessor nu användas enbart åt att räkna ut de mer krävande algoritmerna.

Detta har gjort att Uncharted 2 innehåller de mest högupplösta, detaljerade och minst komprimerade texturerna jag sett i ett konsolspel, och att Naughty Dog nu kunnat stoppa in betydligt fler polygoner i varje bildruta jämfört med föregångaren. Tillkommer gör den bästa ljussättningen i ett actionspel sedan Killzone 2 samt underbart vackra partikeleffekter för rök och dimma. Explosionerna går inte av för hackor de heller och skärmuppdateringen flyter sammetslent igenom hela äventyret.

Graduerade skuggor, high dynamic range-ljussättning som får 99% av alla andra konsolspel att skämmas samt ett briljant system för rörelseoskärpa och skärpedjup skapar en helhet som imponerar något alldeles enormt. Sägas ska dock att Uncharted 2 av någon outgrundlig anledning inte trivs med att bli uppskalat från native-upplösningen 720p till maskinens maxkapacitet 1080p. Bilden blir lite kantig och ibland även suddig och därav bör du, även om du äger en 1080p-skärm, ställa in din PS3:a så att den skickar ut 720p-bild och inget annat då du spelar det här spelet.

Jag var aldrig en av dem som saknade en multiplayer-komponent i Drake's Fortune. Jag är rent allmänt emot hela grejen med att alla actionspel alltid måste innehålla en multiplayer-del, då det som i fallet Uncharted 2 mest känns... forcerat. Naughty Dog lyssnade till de mest högljudda fansen i alla fall och har nu stoppat in en traditionell och typisk multiplayer-del där man kan spela alla de vanligaste speltyperna.

Att spela dödsmatch i Uncharted 2 fungerar helt okej, spelet känns balanserat och vapnen är skapligt roliga liksom banorna som inspirerats kraftigt av själva singleplayer-delen. Varför jag skulle vilja välja detta tillsammans med polarna istället för Gears of War 2, Red Faction: Guerrilla eller Halo 3: ODST förstår jag dock inte. För trots kvaliteter har Naughty Dog inte en suck mot genrens multiplayer-giganter.

Uncharted 2 innehåller inte bara multiplayer såsom i det sedvanliga slaktandet av närmaste soffkompis, utan även co-op. Man kan dock inte spela själva äventyret tillsammans med en kompis utan enbart specifika småuppdrag som kretsar kring att döda en viss mängd fiender, pussla fram ett antal ledtrådar eller att lägga vantarna snabbt på en svåråtkomlig skatt. Tre stycken kan hjälpas åt i detta spelläget och man väljer då om man vill spela som Nathan, Scully eller Chloe. Varje gång en kompis dör måste man hjälpa denne, varje gång en kompis fångas av en vakt måste man frita honom/henne. Ett ganska roligt system som trots en konstant ytlighet skapar en del mervärde.

Spelläget Gold Rush är även det ett samarbetsläge där tre spelare jagar en skatt tillsammans, en skatt som poppar upp på olika ställen på banan varje gång. För varje gång man lyckas rusa till skatten utan att dö blir fienderna svårare och svårare. Tyvärr går det dock inte att spela Uncharted 2 i multiplayer på en och samma konsol eftersom Naughty Dog inte velat tumma på den grafiska kvaliteten.

Sammanfattningsvis är det svårt att inte bli upprymd då man pratar om Uncharted 2. Även om jag gärna hade sett fler pussel och lite mer utforskande går det liksom inte att komma ifrån att actionmomenten den här gången är strålande och att den polering som det här spelet innehåller faktiskt överträffar i princip allting annat som släppts till Playstation 3.

De som ofta och gärna pratar om hur "spelbranschen har en bra bit kvar till de når Hollywood-kvalitet" skulle behöva spela igenom Uncharted 2 för att sedan radikalt ändra åsikt. Steven Spielberg också. Detta är en nio timmar lång resa genom en väldigt väl tillagad anrättning bestående av superbt berättande, härliga karaktärer och underhållande utmaning.