Brütal Legend

Det är ett Tim Schafer-ögonblick. Inget annat. Jag blir skjutsad av (Lemmy) Kill Master på en absurt prålig motorcykel och vallar in metal-baggar till rockerbrudarna Razor Girls, som slaktar dem, drar ut deras metalliska innanmäten och omvandlar dem till vapen. Ur stålhojens högtalare dånar Mötley Crües "Kickstart My Heart" och i bakgrunden tornar sig enorma rock-landmärken i granit upp mot den lila skivomslagshimmeln. Jag, eller snarare roddaren Eddie Riggs, har påbörjat en revolution. Vårt vapen är rocken.

Och Tim Schafer-ögonblick blir det fler av. Men de sker på ny mark, då Brütal Legend rör sig i genrer äventyrsmästaren tidigare ej rört sig i. Men ser man tillbaka på Schafers CV är utvecklingen på något sätt ändå naturlig. Killen har fått använda sin livliga fantasi i tvådimensionell peka-och-klicka (Monkey Island, Full Throttle) o äventyret Grim Fandango, i plattformar-äventyret Psychonauts och slutligen i denna titel, som blandar äventyr, action och faktiskt realtidsstrategi (mer om det senare). Hursomhelst lär fans av den skäggige spelmakaren känna igen sig; Brütal Legend skiner av sann Schafer-galenskap och genialitet, från det unika live action-introt till slutscenerna.

Rökande, svärande allt-i-allon Eddie Riggs, spelad av och utformad efter Jack Black, befinner sig i Brütal Legends början i den vanliga världen där han jobbar som skicklig men uttråkad roddare till mesiga "rockband". Bandet kör med honom, och Eddie filosoferar med sina kollegor om att han kanske är född för sent. Tänk att ha få jobbat i en annan tid. "The seventies?" undrar kollegan. Tidigare, tycker Eddie. "Like the early seventies." Drömmen uppfylls på sätt och vis efter en scenolycka vilket får Eddie att spilla blod på sitt bältesspänne, vilket väcker upp en rockgud som transporterar roddaren till ett urtida Heavy Metal-land. Detta är ett land i nöd. Mänskligheten blivit förslavad av demonkungen Doviculus. Headbangare trälar i grottorna och hackar granit med sina huvuden (nackarna har blivit jättestora). Alla coola rockerbrudar har tagits till ett harem. Här finns bara en liten motståndsrörelse som behöver en... tja, inte en ledare. Men en fixare. En roadie.

Så tar äventyret fart och en enorm spelvärld öppnar upp sig. Eddie bygger en bil av material lämnat av metal-gudarna och börjar flörta med nya bekantskapen Ophelia, en rocktjej med ett mystiskt förflutet. Här finns en hel del att göra och du kan antingen gå lös på huvuduppdragets actionmoment eller bara bränna runt i bilen och leta sidouppdrag, som att kappköra eller befria stendrakar som fjättrats med kedjor och S&M-bollar i munnen (jäpp). Friheten är förtrollande och att bara ta en sightseeing-tur med licensierad hårdrock på bilstereon är underhållande i bästa Grand Theft Auto-anda, utan hemsk rapmusik förstås. Jag kan nog inte minnas senast jag hade så här roligt bara av att göra ingenting i ett spel.

Mycket av utforskarglädjen beror på den grafiska designen, tveklöst spelårets mest fantasifulla hittills. Hur absurd den urtida metal-världen än är känns allting ändå fullt logiskt. Här genomsyrar rockmusiken och hela dess kultur inte bara invånarna utan själva naturen. Öl växer på träd, fans kommer från gröna gejsrar, här finns en enorm klippvägg av förstärkare och Kill Masters bas-strängar tillverkas av nät från jättespindlar (som Eddie förstås måste fixa i en riktigt creepy spindelgrotta). Bara den omsorg som lagts ned på spelets huvudmeny, ett riktigt vinylalbum med tummat konvolut, säger mycket om ambitionerna. Brütal Legend kommer få dig att vilja leta upp dina gamla vinyl-metalplattor från vinden igen.

Eddie köttar fiender med hjälp av The Separator och Clementine, sin yxa respektive sin gitarr, och fightingen är både snygg och rolig. Fiendefloran är dessutom strålande och är lika varierad som utflippad. Här finns små- och storvilt som piggsvin, demon-rådjur och björnmonster med sylvassa tänder. Här finns demoner, nunnor, gothiga "grave diggers" med randiga tröjor, barnvagnar(!), liemän till häst, fantastiska onda motorhojen Tick Chopper med förare, orgelfordonet Organist som sprider skräck med musik... Och så vidare. "Livlig fantasi" är en underdrift när man talar om det här spelet.

För fans av musikgenren är Brütal Legend rena rama julafton. Först och främst tack vare soundtracket som är lika hårt som klassiskt. En mängd originalmusik från diverse stora artister utgör Brütal Legends soundtrack, som du spelar i The Deuces stereo, Mouth of Metal. Här kan du göra en egen playlist och sortera musiken efter otaliga metal-subgenrer som thrash, symphonic, power, shred metal Vad sägs exempelvis om Black Sabbath, Judas Priest, Motörhead, Mötley Crüe, Kiss, In Flames, Enslaved, Slayer, Def Leppard, Marilyn Manson och Whitesnake? Här finns inte en popdänga eller hiphop-låt i sikte och Brütal Legend är nästan värt att införskaffa enbart för ett så stenhårt soundtrack. Talande är att jag faktiskt startat spelet bara för att låta musiken stå på, vilket är väldigt smidigt då sorterings- och shufflefunktioner finns i bilstereon.

Rockfans lär också uppskatta de olika rocklegendernas medverkan. I stället för att som i Guitar Hero eller Rock Band bara få se kändisarna stå på scen medans vi stirrar på färgglada notprickar har de faktiskt här en roll att spela. Ozzy Osbourne dyker exempelvis upp som The Guardian Of Metal, en skön försäljartyp du bör besöka regelbundet för att pimpa din bil, yxa eller gitarr. Lemmy Kilmeister spelar en slags shamantyp och även Rob Halford gör ett framträdande. Och så Jack Black då, vars hängivenhet till rollen måste beundras. Varje ord om att vara "trogen rocken" klingar av ärlighet.

Trots alla influenser, kändisar och redan existerande musik står dock Brütal Legend stadigt på egna ben. Storyn kring de olika falangerna som krigar, ödet för människornas ledare och triangeldramat mellan Eddie, Ophelia och Lita, är faktiskt engagerande på samma sätt som i tidigare Schafer-spel. Historien tar en del vändningar hela tiden och det är spännande hela vägen mot slutet. Förebered dig också på en av de charmigaste spelkyssarna på lång tid...

Som om inte enspelarhistorien vore nog har man även slängt in ett flerspelarläge där realtidsstrategi och Battlefield-liknande spring på slagfält står på menyn. Här ansluter du dig till en falang, rockarna Ironheade, demonerna Tainted Coil eller gotharna Drowning Doom. Du rustar alltså upp en armé, ger order om att träna upp enheter som headbangers eller bouncers, försvarar dina fan-gejsers och tar dig an de anstormande motståndarstyrkorna. Resurser fås genom lite gitarrsolande vid de grönskimrande fan-gejsrarna, vilket bygger upp "merch booths", försäljningsstånd med T-shirts och prylar för fansen. Antingen är du nere på marken själv och hjälper till i fighten eller så använder du dina nya demonvingar för att nå ett fågelperspektiv. Dessa slagfältsmoment (som även ingår i kampanjen) är förvånansvärt djupa och ett oväntat inslag för speltypen. Eddies glatt kaxiga reaktion när han får dessa vingar är för övrigt obetalbar. Silence, ground walker!

Det måste dock tilläggas att så fort dessa moment dyker upp ökar svårighetsgraden ganska rejält. Betydligt fler knappar måste hållas reda på och de som inte är vana med stressen av att få sin bas (scen) attackerad, samtidigt som nya enheter ska tränas upp och ledas till olika mål, kommer förmodligen att tycka att Brütal Legend spårar ur i spelets andra halva. Själv gillar jag genren, och jag uppskattar dessutom modet att blanda genrer så fritt i ett spel. Brütal Legend är som en bra rocklåt med ständigt skiftande moment (jag tänker mig The Necromancer av Rush) som stundtals kräver lite av sin lyssnare/spelare.

Ska något negativt nämnas så kan det vara att sidouppdragen är lite för lika varandra och att sagan är relativt snabbt avklarad, om man bara spelar storyns huvuduppdrag. Men det är att missa poängen med Brütal Legend. Allra roligast har jag när jag utforskar världen, lyssnar på metal i fläskhög volym, letar nya solon, kör över demon-igelkottar med min trogna The Deuce och framförallt när jag kappkör med den märkliga, irländska demonslusken som har motordelar som tänder. Han blir surare och surare för varje gång jag besegrar honom. Vilket gör mig glad.

Hatten av alltså till kreative Tim Schafer, vars unika charm genomsyrar varje karaktär och grönskande, läskig och stenhård plats i Brütal Legend. Humor och originalitet i spel är svårt, men inte för den här mannen. Njöt du av Psychonauts och Grim Fandango kommer du njuta även här, ofta när du bara vandrar omkring och småpratar med bifigurerna. Schafer säger sig för övrigt ha haft idén för Brütal Legend i huvudet i många år. Det märks. Den här fantasin har velat komma ut länge, för den mängd kreativa idéer och den självklarhet äventyret har fullkomligen väller fram när man spelar. Därmed inte sagt att det är en stressad produkt; tvärtom har den lagrats väl och fått en nyanserad smak. Så, Brütal Legend förtjänar två tummar upp. Men självklart ger vi det pek- och lillfingret.