Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
recensioner
Lords of the Fallen

Lords of the Fallen

Är det endast en blek Dark Souls-kopia eller är Lords of the Fallen faktiskt en värdig utmanare? Jerry har piskat sig igenom horder av svårslagna bossar...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här - Få information om julkalendern

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Harkyn heter han och han är en syndare i klass med Kratos från God of War. Riktigt ruskprick, med andra ord. Antihjältarnas antihjälte. Ansiktet är fyllt till bredden av tatuerad runskrift, där varje tatuering representerar de snedsteg han tagit tidigare i livet. Trots (eller kanske tack vare) hans ruttna, brutala förflutna, är det ändå Harkyn som får i uppdrag att rädda mänskligheten genom att resa till en annan dimension. Väl där luspassar en hel armé av onda demoner kända som Rhogars. Bäddat för bråk, med andra ord.

Detta är grundpremissen i Lords of the Fallen, ett rollspels-äventyr signerat utvecklarna CI Games och Deck 13, vilka har kikat både en och två gånger på From Softwares stilbildade Souls-serie under skapandet av spelet. Men när jag åsidosätter den identiska spelkontrollen och den höga svårighetsgraden, märker jag faktiskt en hel drös smärre skillnader som separerar Lords of the Fallen från Souls-spelen.

Den första skillnaden visar sig redan innan äventyret ens tar sin början, då jag blir ombedd att välja mellan tre förutbestämda magi-klasser: "Brawling" för att kunna kasta magier med effekten "maximal skada", "Deception" för att kunna lura mina fiender i döden eller slutligen "Solace" för att kunna rädda mitt eget skinn när nöden tränger sig på. Därefter är det dags att utrusta Harkyn med antingen en tålig men tung Warrior-mundering, ett smidigt Rogue-set där skölden är bortprioriterad i förmån för två snabba knivar, eller slutligen den mångsidige Cleric-utstyrseln där mobilitet och styrka är i balans med varandra.

Det fåtal klasser som man kan välja mellan och antihjälten Harkyns redan från början befintliga stryktålighet (åtminstone mot de allra första fienderna), är alltså en fundamental skillnad mot Souls-serien där man skapar sin spelkaraktär från grunden och i spelets början mest känner sig svag som den mest avslagna av läskeblask.

Detta är en annons:

När valet är gjort och Harkyn är en tung men effektiv krigare med "Brawling" som magi-klass, följer en rysligt läcker, förrenderad introscen proppad med lökigt röstskådespeleri och filmisk ultrasvulstighet. En svulstighet som snart är utbytt mot en mer lågmäld ton, när Harkyn äntrar ett mystiskt kloster tillsammans med sin färdkamrat Kaslo.

Lords of the Fallen
Ljuseffekterna är utomjordiskt snygga och detaljrikedomen på framför allt rustningar och sköldar är helt sanslös.

Det märks på en gång att Lords of the Fallen är ett spel som är utvecklat exklusivt för den nya generationens konsoler (och PC). Omgivningarna är vackert designade och ljuseffekterna är mästerliga. Jag blir genast förälskad i den fenomenala grafiken, som helt enkelt inte är möjlig på den förra generationens konsoler och som piskar mattan med Dark Souls.

Spelkontrollen behöver jag däremot inte bli förälskad i, eftersom den sedan mina dagar med From Softwares Souls-spel redan har en speciell plats i mitt hjärta. För ja, Lords of the Fallen har snott spelbarheten rakt av från Dark Souls-spelen. Det är dock inget negativt, då den realistiska, bastanta spelkänslan fungerar utmärkt.

Detta är en annons:

Likheterna varvas med olikheter, och den första spelmekaniska sådana visar sig i och med det första fiendemötet. Istället för att naivt och högmodigt gå fram och bli ihjälslagen på direkten (vilket hände mig i Dark Souls), pausas spelet just som jag gör mig redo att ta mig an fienden. En tipsruta dyker upp och ett leende på mina läppar likaså.

För den initierade Dark/Demon Souls-spelaren kan man med ett enkelt knapptryck välja att skippa grundläggande speltips av detta slag, medan man som nybörjare säkert kommer att dra nytta av dem allihopa. R3 för att låsa siktet på fienden, L1 för att hålla upp skölden (vänster pekfinger är fortfarande alldeles ömt efter Dark Souls) och L2 för att parera, R1 för att hugga snabbt och R2 för en mer förödande attack, som dock är långsammare och roffar åt sig mer av min energi. Och så rulla åt sidan förstås, detta underbara knep som kommer att rädda en från döden sisådär trettioelva tusen gånger under bossfighterna. Men mer om dem senare...

Lords of the Fallen
Grundmekaniken kan antingen förklaras eller skippas. Ett suveränt sätt att bjuda in både nybörjaren och den rutinerade Souls-spelaren!

Lättillgängligheten som visat sig i det enkla utformandet av spelkaraktären och med den första tips-rutan kring spelmekaniken, kommer även att prägla resten av spelet: Lords of the Fallen är noga med att ge spelaren instruktioner för hur spelet fungerar inför varje nytt inslag som dyker upp, vilket Souls-purister kanske kan komma att fnysa befängt åt medan andra tvärtom uppskattar det. Jag tillhör den senare skaran, eftersom jag kunde bli alldeles frustrerad av alla ödesdigra felsteg jag omedvetet tog i Dark Souls på grund av bristen på vägledning.

Detta är en annons:

Lords of the Fallen är kort sagt mer lättbegripligt, vilket enligt mig har varit helt rätt väg att gå för utvecklarna CI Games och Deck 13 i utformandet av spelet. Genom att dessutom ge spelaren valmöjligheten att antingen ta del av tipsen eller helt enkelt klicka bort dem, inkluderar Lords of the Fallen alla spelare - nybörjare som Souls-veteraner.

Lords of the Fallen är dock allt annat än ett lätt spel, trots all hjälp man får på traven. Det finns endast en svårighetsgrad och även om man tål en del stryk från vanliga fiender, krävs fortfarande ett rejält fokus från spelaren om man vill hålla sig vid liv. Timing är avgörande och att bara hacka på utan minsta tanke på sköld eller strategisk kullerbytta, leder snabbt till döden.

Som tur är finns det sparpunkter på en hel del platser, framför allt innan och efter bossfighter, så att dö känns aldrig frustrerande. Istället blir jag bara peppad på att ta mig an passagen jag nyss dött på ännu en gång, med en ny och (förhoppningsvis) förbättrad strategi i högsta hugg!

Lords of the Fallen
Sparpunkterna fungerar dessutom som bensinmack för Harkyns livmätare. Vid dessa röda kristaller är det också möjligt att på ett intuitivt sätt spendera sina erfarenhetspoäng på olika färdigheter. Levelsystemet är helt underbart i Lords of the Fallen.

När man dör - vilket man gör - förlorar man alla sina ihopsamlade erfarenhetspoäng på den plats man kolavippade. De kan återfås ifall man tar sig till dödsplatsen och plockar upp dem. Låter det bekant? Det är vid en första anblick identiskt med hur det fungerar i Souls-spelen, men skillnaden är att i Lords of the Fallen så har man bara en viss tid på sig att hämta upp sina förlorade poäng innan de försvinner för gott. Att det inte är särskilt långt mellan sparpunkterna, leder emellertid till att jag aldrig känner mig speciellt stressad över att plocka upp mina tappade poäng, även om jag gillar att det faktiskt skiljer sig från hur det fungerar i Dark Souls.

På tal om döden: Bossfighterna mot de stryktåliga Lords som spelet titulerar sig efter, är brutalt utmanande. När man kliver in i ett boss-område, gäller det att först och främst räkna ut hur bossens första strategi ser ut, och därefter anpassa sin egen spelstil efter den. Jag säger första, eftersom slutbosskampen är uppdelad i olika faser. Dessa visar sig som vita streck i bossens livmätare, och när jag inflikat tillräckligt med skada för att passera ett streck så förändras bossens spelstil; oturligt nog till en mer aggressiv sådan.

Man tvingas därmed förändra sin egen strategi, för att kunna överleva motståndets nya attackmönster. Detta är ett innovativt sätt att förhindra de ofta långdragna bosstriderna från att stagnera och kännas enformiga, och att möta en boss vars taktik är i ständig förändring är såväl uppfriskande som utmanande. Bossfighterna är långdragna utan att bli långtråkiga, och när jag efter många försök väl lyckas ta kål på en Lord, känns det som en riktig dunder-bedrift.

Lords of the Fallen
Delfaserna i en bossfight kräver nya strategier från spelaren, men fiffigt nog avslöjar bossarnas uppdelade livmätare när nästa förändring kommer att ske.

Att det tar många försök att döda en boss, är inte alltid negativt. Ibland kan det rentav vara nödvändigt att dö när man möter en Lord, eftersom de erfarenhetspoäng man samlat på sig hamnar i boss-området när Lorden ifråga har dräpt mig. Jag nämnde tidigare att det inte känns stressigt att plocka upp tappade erfarenhetspoäng, eftersom sparpunkterna dyker upp relativt tätt inpå varandra och man alltid tycks ha god tid på sig innan poängen försvinner för gott.

Under bossbataljerna är jag emellertid mån om att inte ha alltför bråttom med mitt upplockande, då tappade erfarenhetspoäng ger mig en extra boost i energimätaren som plötsligt fylls på med raketfart. Även min livmätare tickar stadigt uppåt, om än i snigelhastighet. Allt detta är alltså tack vare mina markliggande erfarenhetspoäng, vilka jag låter ligga orörda för att få en någorlunda lättare (läs: mindre svår) fight mot bossen. Det är dock lätt hänt att jag blir så uppslukad i dödsdansen mot Lorden, att jag helt glömmer bort att plocka upp mina erfarenhetspoäng innan tiden för dem går ut. Då försvinner de för alltid och plötsligt är jag lika svag som tidigare, med en energimätare som återhämtas långsamt och en livmätare som inte återhämtas alls.

Ljudbilden i Lords of the Fallen är subtil på ett passande sätt, där musik ofta är utbytt mot ekande fotsteg, väsnande monster och Harkyns frustande andhämtning. Under bosstriderna drar däremot pampig orkestermusik igång och att tampas med en Lord känns alltid lite extra episkt tack vare de pompösa toner som dundrar ut ur högtalarna. Musikstyckena är inte lika genomgående mästerliga som de i exempelvis Shadow of the Colossus eller God of War, men på det stora hela gillar mina öron vad Lords of the Fallen har att erbjuda i ljudväg.

Vanligtvis när jag tar mig an ett rollspel, lägger jag all min fokus på att göra min spelkaraktär så övermäktigt ultra-biffig som möjligt. Närstrid har alltid varit min melodi, och till en början försöker jag med detta även i Lords of the Fallen. Jag märker dock snabbt att magin som finns att tillgå faktiskt är både nödvändig och kul att använda, vilket är en smärre sensation med tanke på vilken magi-skeptiker jag är.

Utöver Brawling-färdigheterna som jag gärna lägger mina erfarenhetspoäng på, får Harkyn tidigt i spelet nämligen tag på en magisk järnhandske. Med ett knapptryck byter jag ut skölden som jag så troget (eller fegt, beroende på hur man ser det) brukar ha fastklistrad på vänsterarmen, i förmån för den fräsiga järnhandsken som jag kan skjuta både projektiler och granater med. Det hela är väldigt intuitivt, och genom att blanda mina fysiska närstridsförmågor med järnhandskens förödande pangande, hittar jag snart en effektiv kombination för att lyckas dräpa de svåra bossarna och ta mig vidare i storyn.

Lords of the Fallen
Fiende- och vapenvariationen är stor i Lords of the Fallen. Till skillnad från i Souls-spelen, blir däremot Harkyns föremål aldrig utslitna.

Det är aldrig oklart vad nästa obligatoriska mål är, eftersom det i det vänstra topphörnet står skrivet vad Harkyn behöver göra härnäst för att storyn ska fortsätta. En story som blir rikare och rikare via olika ljudböcker jag hittar på marken, samt i form av konversationer som jag har med de (fåtal) vänligt sinnade karaktärer som Harkyn stöter på under äventyrets gång.

Bakgrundshistorien till vad och varför jag måste ta mig an alla dessa dödsbringande bossar, nystas alltså upp ju mer jag utforskar spelvärlden. Enligt mig är det mycket annat än själva storyn som är dragningskraften med spelet, men den röda tråden är likväl en trevlig skillnad från Souls-seriens minst sagt sparsmakade story-berättande.

Fast jag är aldrig bunden att följa den givna vägen, utan spelet uppmuntrar hela tiden till utforskning av skrymslen och vrår för att hitta nya ljudböcker och kistor med användbara föremål. De bästa skatterna finns att hämta ifall man vågar kliva igenom de mystiska portaler som står utspridda på olika platser, vilka aktiveras först efter att jag har dräpt en viss Lord.

Detta är ett helfestligt knep för att sporra spelaren att gå tillbaka till tidigare besökta platser. På andra sidan portalen väntar utmaningar av slaget "lycka till, men du kommer att dö" och att göra portalerna till en valmöjlighet, istället för en skyldighet, är ett smart drag för att liksom i Whiskas-reklamen låta spelaren själv få välja; portalerna är till för den absoluta hardcore-publiken, och är enligt mig ett perfekt supplement ifall man (trots allt) anser att de vanliga bossfighterna är för lätta.

Lords of the Fallen
Portalerna är till för de djärva spelare som vill ha en större utmaning och finna de bästa skatterna. Tillsammans med spelläget New Game+ ger dessa Lords of the Fallen ett enormt återspelningsvärde!

Jag öser beröm över Lords of the Fallen, men tyvärr finns det även en del brister som gör att spelet inte är fullt lika trevligt rakt igenom. Ansiktsanimationerna för de ospelbara karaktärerna som man pratar med, är värre än det sämst dubbade program på Disney Channel och står i stark kontrast till de vrålsnygga miljöer som spelet skryter med.

Även bilduppdateringshastigheten sjunker då och då, framför allt när partikeleffekterna blir för många och krävande. Detta är dessvärre ett vanligt fenomen i alla utom Nintendos titlar och inte mer störande i Lords of the Fallen än i något annat spel, men med tanke på att Harkyns äventyr är exklusivt till den nya generationen är det synd att spelet inte lyckas flyta på lika friktionsfritt hela tiden.

Sist men inte minst är spelvärlden bebodd av en del buggiga fiender, där framför allt svävande spindlar är de vanligaste skäms-miraklen. Kravlandes uppe i tomma luften spottar de hånfullt ner sitt gift över Harkyns stackars hjässa... Flygspindlarna lär dock hitta vägen tillbaka till marken igen med hjälp av en framtida uppdatering.

I slutändan är Lords of the Fallen med sin lättbegripliga approach ämnat för en bredare publik än Souls-spelen, även om det liksom förebilden fortfarande är ordentligt utmanande. Skillnaderna mellan de tu leder dock till att Lords of the Fallen med bravur lyckas stå på egna ben, i den genre som From Software hittills varit dominerande i. Om jag bortser från de värdelösa ansiktsanimationerna som sänker betyget en aning, bjuder spelet på strålande grafik, innovativa bossbataljer, utforskarglädje och massor av återspelningsvärde, vilket gör Lords of the Fallen till en titel att räkna med. Dark Souls har fått en rekorderlig rival.

Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
Lords of the Fallen
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Lättbegripligt, vackra miljöer, mycket att utforska, klockren spelkontroll, innovativa bossfighter, varierade vapen och rustningar
-
Ruttna ansiktsanimationer, stundtals dålig bilduppdateringshastighet
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall
Jag gillar inte Dark Souls särskilt mycket. Att dö 600 000 gånger är inget jag självmant väljer, även om hög svårighetsgrad sällan är något jag räds. Lords of the Fallen gör ingen hemlighet att det är en ogenerad mix av Dark Souls och Darksiders 2 med en del mumsiga egenheter samt trevligare svårighetsgrad. Storyn är trevlig, estetiken helskön och spelkontrollen klockren. Tillkommer gör härliga vapen, tjusig grafik och hela 20 timmars speltid. En av höstens trevligaste överraskningar. 8/10

Relaterade texter

Lords of the FallenScore

Lords of the Fallen

RECENSION. Skrivet av Jerry Fogselius

Är det endast en blek Dark Souls-kopia eller är Lords of the Fallen faktiskt en värdig utmanare? Jerry har piskat sig igenom horder av svårslagna bossar...

0
GRTV: Första timmarna av Lords of the Fallen

GRTV: Första timmarna av Lords of the Fallen

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Kolla in när Dóri tar sig an den nya generationens kanske svåraste spel, Lords of the Fallen.Vi får bland annat se honom lära sig spelmekaniken innan han kommer igång med...



Loading next content