Sleeping Dogs: Definitive Edition

Att Sleeping Dogs än idag står sig som en utav 2012-års största överraskningar råder det ingen tvekan om. Att uppföljaren som skulle utöka den från början helt briljanta (och sedermera mediokra) True Crime-serien till en trilogi, skulle nå såhär högt var det nog ingen som anande på förhand. Nu har jag spenderat en dryg vecka med den definitiva versionen och kan säga att de utlovade förbättringarna är bra, men inte mer än så.

Det är hett med nyutgåvor just nu. Istället för att se denna generations vagga som en möjlighet att lansera nya, fräscha spelserier väljer man istället att ta ett redan populärt spel och ge ut det med diverse DLC-paket, polerad grafik och avsluta med ett tillägg i titeln. Tomb Raider, The Last of Us och om knappa veckorna Grand Theft Auto V, är alla finslipade versioner av redan superba spel. Så därför är det inte konstigt att jag som älskade Sleeping Dogs "original" är nyfiken på att se om spelet åldrats med värdighet då jag sätter mig ner och ska spela Sleeping Dogs: Definitive Edition till Playstation 4.

Det var ett tag sedan jag bevittnade introsekvensen där en knarkuppgörelse går otroligt fel vilket leder till att Hong Kongs främsta omringar hamnområdet och griper huvudpersonen Wei Shen. Han kastas in i ett förhörsrum där det framgår att han egentligen jobbar under täckmantel och har fått i uppdrag att infiltrera den våldsamma och brutala Sun On Yee-triaden. Det dröjer inte länge innan jag återigen sugits in i historien som även den här gången håller mig intresserad från början till slut. Det är en historia om korruption, dubbelspel och plikt, men framför allt om lojalitet. Wei slits mellan rollen som polis och rollen i organisationen som han har till uppgift att knäcka. Ju närmare toppen han kommer desto mer komplicerat blir det vilket gör att hans chefer på den ärliga sidan av lagen börjar ifrågasätta var hans sanna lojalitet ligger.

Kampen mellan det onda och det goda har i både böcker och filmer figurerat sedan urminnestider, vi som både läsare och tittare har kunnat följa både den onde, den gode och den fule. Men på spelfronten har man oftast fått bära en typ av skor, vanligtvis skurkens. I Sleeping Dogs får vi som sagt smaka på hur det är att leva på båda sidor vilket redan från början kändes väldigt uppfriskande. Visst har vi tidigare haft spel där vi stått på en sida av lagen och kunnat pendla mellan Jesus och Djävulen (ett exempel är bara de otaliga rollspel där man haft ett rykte att tänka på), men här är det verkligen mitt emellan. Är man verkligen polis? Eller gangster?

Det är väl upp till och var och en att bedöma efter att man spelat igenom historien som tar ungefär 20 timmar, och levereras inte bara via tätt duggande (och skickligt regisserade) mellansekvenser utan också med ett röstskådespeleri i världsklass. Ska sanningen fram så är det ett utav de bättre jag sett på flera år. Då skådeplatsen är Kina så har Square Enix varit smarta att blanda engelskan med kinesiska vilket skiljer spelet från mängden samtidigt som det ger storyn mycket mer trovärdighet och inlevelse.

Saker som legitimerar spelet som en självständig och solid produkt slutar inte där. Landets historia trogen så har mer fokus lagts på slagsmål snarare än vapen och närstridssystemet består därför inte bara av att slå och sparka, utan även greppa, slå hårdare och sparka hårdare. På ett kick kan man gå från fritt springande till läget då man är redo att utdela enorma mängder stryk. Kameran koncentrerar på ruskprickarna närmast dig och de som är på väg att attackera markeras röda varpå du med ett enkelt knapptryck kan parera anfallet. Med hjälp av vänster styrspak och olika knappkombinationer delar du ut knogmackor på ungefär samma sätt som Batman i Batman: Arkham City. Och så fort den siste elakingen fallit kan du springa vidare utan laddningstid eller avbrott. Det i kombination med möjligheten att låsa upp nya sparkar och slag för att göra dig ännu vassare är innovativt och ruskigt beroendeframkallande.

Det finns även möjlighet att under de få gångerna du möter en beväpnad motståndare (vilket verkligen är få gånger under spelets inledande skede) avväpna denne och övergå till handgemäng utan direkta omsvep. Samma sak gäller åt motsatt håll, möjligheten att obeväpnad glida över ett skydd och i farten tackla rivalen på andra sidan för att sedan fortsätta skjuta med dennes don. Att skjuta är dock inte lika roligt som att slåss då det känns lite för platt. Siktet är inte det bästa och är helt manuellt, ett autosikte hade inte skadat då det tidvis kan bli rätt svårt att sätta stilrena huvudskott utan att tömma hela magasinet.

Men allt det här vet vi redan, vad är nytt? Ja du, till en början så har upplösningen inte skalats upp till 1080p utan renderas ursprungligen i sagda upplösning vilket märks, framför allt detaljnivån är mycket högre på först och främst kläderna som i jämförelse med originalets konsolversioner är mycket skarpare. Man ser mönstret i kostymerna, stygnen på jeansen och torkat respektive färskt blod på linnet. Även ljuset är fint och stadens exotiska färgpalett ger upphov till många reflektioner som framhävs tack vare den kraftfullare hårdvaran, extra tydligt under regniga nätter då man promenerar gatan fram och ser vattendropparna bryta den korniga asfaltens blöta vattenspegel i vilken stadens oändliga nyanser speglar sig.

Men ändå känns det inte riktigt som alla extra hästkrafter utnyttjas och på det stora hela så är det mer som om PC-utgåvan av originalet har klivit in på de nya konsolerna, snarare än att man utgått med deras kraft i åtanke. Trots det ska du inte ta det som negativ kritik, absolut inte, det är fortfarande snyggt och väldigt atmosfäriskt. Men jag hade i ärlighetens namn förväntat mig lite mer.

Andra funktioner som utvecklarna lovat ska finnas med i Definitive Edition är fler fotgängare på språng samt flera bilar på vägarna, men hittills har jag inte märkt någon större skillnad från Playstation 3 och Xbox 360-versionerna i vare sig mängden trafik på gatan eller på trottoaren. Samtliga områden har ungefär samma mängd som förra gången, och en ökning hade varit en snygg touch med tanke på att det riktiga Hong Kong är en utav världens mest befolkade städer, och skulle ha skänkt spelet ytterligare trovärdighet. Det finns fortfarande gott om personligheter att möta under äventyret och det blir dock aldrig en spökstad.

Man kan fundera på om det plockades bort i sista sekund för att hålla skärmuppdateringen stadig, som här ligger på 30 bilder per sekund. Du kanske höjer ena ögonbrynet nu och undrar om det här verkligen är en definitiv utgåva som inte flyter på snabbare, men under mina timmar med spelet upplevde jag inte att flytet sinkades en enda gång utan rullar på fint och hackar inte det minsta.

Det är i det stora hela väldigt skonat från buggar och de få jag stött på har varit enstaka grafikbuggar där karaktären gått igenom en bildörr istället för att öppna den, men inte mer än så. Kameran kan också i vissa lägen ställa sig bakom väggarna eller sticka iväg lite för långt åt önskat håll vilket kan irritera en aning (och få alla som spelat ett Assassin's Creed att känna igen sig). Vad spelkontrollen beträffar så har jag inga klagomål alls, faktiskt.

Är den här då något att satsa på frågar du dig, då den uppenbarligen inte uppfyller allt den lovat? Jag skulle säga att Sleeping Dogs: Definitive Edition, trots att den inte riktigt lever upp till de tekniska löftena, är den definitiva versionen av Square Enix dubbelspels-epos då det är samma actionpärla i vassare skrud samtidigt som du får all tidigare släppt DLC med i kartongen. Du hörde rätt, alla paket inklusive expansionerna Nightmare In Northpoint och Year of The Snake är inkluderade från start vilket i slutändan ger enormt mycket innehåll att leka och håller dig sysselsatt långt efter att eftertexterna rullat förbi.

Om jag skulle ge mig på att sammanfatta kalaset med en mening... En finslipad actiondiamant som du ska satsa på om du redan gått över till den nya generationen, men under förutsättning att du inte är supersugen på det här, behöver behöver du inte uppgradera din konsolpark.