Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor Sverige
recensioner
Assassin's Creed: Unity

Assassin's Creed: Unity

Ubisofts lönnmördare släpps lösa i franska revolutionens Paris i första Assassin's Creed-spelet exklusivt till den nya generationens konsoler och PC. Men hur pass nytt känns det egentligen?

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annons

Ubisoft ska ha en klapp på ryggen för sin osvikliga förmåga att leverera ett nytt, fläskigt Assassin's Creed varje år. Samtidigt ska de ha en rejäl smäll i bakhuvudet för just sin osvikliga förmåga att leverera ett nytt, fläskigt Assassin's Creed varje år. Efter närmare 30 timmar i franska revolutionens Paris i Assassin's Creed: Unity kan jag inte låta bli att blunda ett ögonblick och fantisera om hur serien hade kunnat vara om utvecklarna vågat frångå sin, vid det här laget, extremt uttjatade grundmall och gjort något radikalt annorlunda. Var hade vi befunnit oss? Hur hade det sett ut? Tanken är förförisk.

Så blinkar jag till. Tar in verkligheten igen; grådaskig och begränsad av ekonomiska risker där producenten under ett möte inte ställer sig upp, river en bunt papper på mitten och säger: "Nu skiter vi i det här! Vi gör något helt nytt! Viva la libertà!" I verkligheten finns inget utrymme för sådana Hollywood-romantiska chansningar. Inte när det handlar om ett såpass stort varumärke som Assassin's Creed. Inte när vi snackar utvecklingstider på fyra år och utvecklingsteam på över 800 personer. Varför riskera en flopp när det redan finns en väl utarbetad, trygg grundmall att förhålla sig till, som bevisligen också fungerar väldigt bra? Det vore ju bara... korkat.

Assassin's Creed: Unity
Nutidshistorien som berättas i Unity är extremt sekundär och upptar runt två minuter av det totala spelet. Knappt värd en bildnotis ens.

Assassin's Creed: Unity är med andra ord ingen revolution. Inte på något sätt. Det må handla om en sådan, men i sig är det på sin höjd en mindre utveckling, en blyg revidering, av det vi sysslat med sedan originalspelet 2007. Jag vet inte om någon därute blir förvånad över detta. Spelet har förvisso marknadsförts som något av en nystart för serien (ny hårdvara, nytt samarbetsläge och så vidare) men kom igen. Vi talar om Ubisoft: glada fransoser som implementerat samma grundkoncept i både Far Cry-serien och Watch Dogs. För många är det säkert bara goda nyheter att Unity inte strövar iväg för mycket på eget bevåg utan snällt håller sig längst den stig vi alla vet vart den leder. Jag hade, som ni märker, önskat något annorlunda. Med det sagt har Assassin's Creed: Unity definitivt sina förtjänster.

En av seriens höjdpunkter har alltid varit de historiska miljöerna och Assassin's Creed: Unity förvaltar arvet riktigt bra. Den här gången är skådeplatsen försatt till Paris under franska revolutionen; en extremt brutal, turbulent tid för mången fransman inom bonde- och borgarstånden som tröttnat på feodalt förtryck och upptrissade priser på baguetter. Blodet flödar på gatorna. Giljotinerna går som tryckpressar. Heter du Ludvig XVI ligger du pyrt till. Med hjälp av den extra hårdvarukraften i Playstation 4 och Xbox One (och utan förra generationens konsoler som tekniska flaskhalsar) har Ubisoft gjort ett utmärkt jobb med att återskapa upproren, de rasande folkmassorna och ökända offentliga avrättningarna. Assassin's Creed har aldrig sett såhär vackert ut, gatorna har aldrig varit så packade och världen har framförallt aldrig känts så smutsig.

Assassin's Creed: Unity
Skjuta med maskingevär mot tyskar är ingenting vi direkt hade räknat med i ett spel om franska revolutionen. Hur det hänger ihop får du se själv.

De trånga kullerstensgatorna svärmar av människor som inte skräder med sina franska vokabulär. Detaljrikedomen är minutiös. Du känner nästan skitlukten genom skärmen, leran under stövlarna, fukten mot huden. Paris anno 1789 är en brokig smältdegel av skönhet och våld; det finns en stark visuell kontrast mellan de fattiga distrikten och de rika och det är en upplevelse i sig att bara vara där. Mängden karaktärer på skärmen är också helt sanslös. Det finns scener som enkelt skickar Dead Rising 3 till skamvrån. Men Ubisoft har inte proppat in 1000 personer på bild bara för att de kan - folkmassorna är, som tidigare, ett utmärkt verktyg för spelaren. För första gången i serien köper jag verkligen att vakterna tappar bort mig i folkvimlet eller inte ser mig när jag använder dem som skydd för att närma mig mitt mål. Jag känner mig mer som en riktig lönnmördare. En kniv i folkvimlet. Livsfarlig. Mängden människor som grafikmotorn målar upp gör ofta underverk för inlevelsen.

Tyvärr punkteras det visuella ofta av ojämn bilduppdatering, buggar, en del fattigt detaljerade karaktärsmodeller och smådetaljer som folks frisyrer som ser genomgående förjävliga ut. Det är som om de flesta går runt med en död katt på hjässan. PETA-varning utlyses. Under några segment började även spelet hacka rejält. När jag klättrade runt på väggarna inne på Notre Dame sjönk bilduppdateringen så kraftigt att en rasslig diabildsprojektor hade presterat bättre. Samma sak under en bossfight. Väldigt märkligt då det var en simpel 'en mot en'-strid utan en massa grafiskt lullull i bakgrunden.

Assassin's Creed: Unity
Arno har ett nytt vapen: Phantom Blade. Det har samma funktion som seriens ikoniska, utfällbara handsledskniv, men används till att slå ut vakter på avstånd. Se det som 1700-talets svar på en ljuddämpad pistol.

Om vi sneglar mot karaktärerna igen. Vem är den serieproducerade überhunken som pryder omslaget? Det är förstås ingen mindre än Arno Dorian - vår lagom karismatiska, lagom vitsige protagonist som du varken kommer att gilla eller ogilla och mest troligt ha glömt bort i samma sekund du stänger av konsolen. Arnos mellanmjölkspersonlighet är talande för berättelsen i allmänhet. Franska revolutionen som bakgrund är högintressant och spelet dignar av historiska referenser och händelser som involverar Arno enligt bästa Forrest Gump-manér. Vi får bland annat uppleva stormningen av Bastiljen och den offentliga avrättningen av kung Ludvig XVI. Välbekanta ansikten som Napoleon Bonaparte och frivola aristokraten Marquis de Sade susar också förbi.

Samtidigt är Arnos egen historia om jakten på sin förmyndares mördare och sin relation till hetlevrade überbruden Elise de la Serre både rörigt berättad och inkonsekvent. Jag tänker inte avslöja några detaljer, men minns ni scenen i Uncharted 3: Drake's Deception när Drake vandrar genom öknen, halvt döende av törst och utmattning, för att i nästa sekund vara i tipptopp form för att hoppa och skjuta bland en drös ruiner? Den sortens slapphänta narrativ återfinns i Assassin's Creed: Unity också. När eftertexterna rullade efter cirka 15 timmars idel kampanjspelande och ett antiklimaktiskt slut var min enda tanke: Jaha? Tråkigt när det finns så mycket potential.

Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity är det grisigaste spelet i serien hittills med blodiga avrättningar och mellansekvenser där lemmar sågas av.

Under den läckra men hackiga ytan finns det en del mindre nyheter att bena ut. Med Assassin's Creed: Unity har utvecklarna sneglat mot de två första spelen. Sjöslagen som dominerade föregångaren är helt bortplockade. Det närmsta du kommer vatten i Unity är om du känner för att öva lite frisim i Seine. Fokus ligger nu på det som serien initialt faktiskt handlade om, nämligen lönnmord. Efter de inledande, tämligen enkla uppdragen blir bandesignen helt öppen och svårighetsgraden stiger markant. Måltavlan introduceras och sedan är det i princip upp till spelaren själv att välja tillvägagångssätt. Det handlar om att avvakta, planera och infiltrera. Hitman möter det första Assassin's Creed, ungefär.

Du presenteras en rad alternativa vägar och förslag på saker som du kan göra för att underlätta ditt uppdrag. Vid ett tillfälle kan du till exempel hjälpa några fångar fly och låta dem distrahera vakterna på gården medan du smiter förbi obemärkt. Vid ett annat finns chansen att förgifta måltavlans vin. Bara för att nämna två exempel. Här siktar utvecklaren rätt. Ett spel om lönnmördare ska givetvis fokusera på att planera och utföra just lönnmord, vilket Unity ägnar en hälsosamt stor del åt. Som jag skrev tidigare: i Unity känner jag mig som en riktig lönnmördare, vilket är mer jag kan säga än om vissa andra delar i serien.

Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity
Assassin's Creed: Unity