Britney's Dance Beat

Jo, jag hatar Britney. Hon är precis den plastiga sortens diva jag inte står ut med. Hon var dessutom betydligt snyggare för några år sedan innan hon slog igenom och blev ombyggd på diverse sätt. Däremot ska jag inte säga att musiken är dålig. Max Martin vet vad han pysslar med.

Och det är ju faktiskt musiken som det här spelet bygger på. Spelet är utvecklat av japanska Metro, trots att sex andra företag också är inblandade. Det hade ju kunnat bli en hemsk soppa men Metro är erfarna i genren - det var ju de som skapade det lysande Bust a Groove åt Enix för några år sedan. Så själva spelet är faktiskt solitt, trots allt påklistrat glitter.

För er som aldrig har testat ett musikspel kan jag berätta kort hur det fungerar. På skärmen får spelarna (en eller två) se en display som snurrar runt och passerar olika symboler. När den passerar en uppåtpil trycker man uppåt, och så vidare. Detta sker givetvis i takt med musiken och blir mer komplicerat senare i spelet när man också måste trycka på någon av de fyra knapparna samtidigt. Dessutom spelar man alltid mot någon annan, medspelare eller dator, och flera lyckade träffar i rad innebär en attack. Då dyker det upp extra svåra kombinationer, men om medspelaren lyckas med dessa kan han å andra sidan slå tillbaka. Det är alltså ganska "enformigt" vilket oinsatta recensenter ofta anmärker på, men å andra sidan handlar det om precision och taktkänsla. Dessutom kan vem som helst lära sig spelet på fem minuter vilket gör det till en utmärkt partygenre.

Spelet är ganska polerat men sparsmakat. Det finns bara fem låtar, var och en med korta och långa versioner, och sex identiska figurer att välja mellan. Låtarna är "Baby one more time", "I'm a slave 4 u", "Overprotected", "Stronger" och "Oops! I did it again" och säkert välkända för Britney-fans. Till skillnad från GBA-versionen är dessa dock alldeles perfekta återgivningar av originalen men underligt vore det väl annars. Och jag tycker faktiskt att både "Stronger" och "Baby one more time" fungerar alldeles utmärkt i sammanhanget.

Grafiken är likaså snygg men begränsad. De dansande figurerna är otroligt välanimerade och rör sig snyggt utan glipor eller tillknycklade leder. Banorna är ganska simpla och grällt färglagda, men i bakgrunden spelas alltid ett klipp från Britney's respektive videor upp på en stor skärm. Jag har faktiskt inte sett den effekten tidigare, och ändå skröts det mycket om att Playstation 2 kunde använda MPEG-filmer som texturer när den presenterades i mars 1999. Tyvärr är det inte hela videon utan bara ett kortare klipp som loopas, och det är inte synkat med musiken. Och så dansar figurerna till skillnad från Bust a Groove hela tiden oavsett hur dåligt man spelar.

Jag tycker alltså att spelet är riktigt kul, men så har jag också två dansmattor att spela med. Att köra med vanlig handkontroll är mer meningslöst än att spela House of the Dead med pad - ska det dansas så ska det dansas på riktigt! Det finns visserligen officiella mattor men även enkla 200-kronorsmattor anpassade för Dance Dance Revolution funkar - bara de har alla pilar och knappar. Sen är det inte alla som uppskattar dansspel överhuvudtaget - en av mina kompisar blev frälst direkt medan en annan klev av mattan i avsky. Men det blir svettigt och kul, och det är inte ofta man får tillfälle att gympa med sina spel.

Alltså, har du dansmatta och gillar genren måste du bara ha Britney's Dance Beat, om du inte kategoriskt förnekar hennes existens och kaskadkräks vid blotta tanken. Men jag rekommenderar att du först införskaffar Bust a Groove, för det är ännu roligare. Och för er Britney-fans kan det till och med vara värt att köra med handkontroll. Men låt bli GBA-versionen!