Napoleon: Total War

När jag recenserade Empire: Total War en gång i tiden råkade jag nämna att tidsepoken som det spelet utspelade sig i inte kändes speciellt spännande. Det handlar såklart om personlig smak, men det var många som reagerade och påpekade hur fel jag hade. Nu är Creative Assembly tillbaka och även om bakgrunden till deras senaste spel i mångt och mycket är likadant som i deras förra spel handlar det om en av de mest intressanta personligheterna under 17- och 1800-talen. Napoleon Bonaparte, även känd som kejsare Napoleon I.

På vissa sätt känns det underligt att fokusera ett helt Total War-spel kring en man. Under spelets huvud-kampanjer, The Napoleon Campaigns, kontrollerar du just Napoleon och hans arméer medan han bygger upp sitt imperium; från hans första strider mot Österrikare, ner genom Egypten och fram till Waterloo. Till och med spelets tutorial, där man lär sig hur allting fungerar och hänger ihop, handlar om Napoleons liv som ung och hans första steg mot makten. Självklart finns det andra kampanjer att tillgå också, där man spelar Napoleons fiender, men det är knappast någon hemlighet att här handlar det först och främst om Napoleon och de krig han inledde - det är trots hans namn på lådan.

Självklart är dock inte Napoleon: Total War en historielektion och jag kan lova att om jag hade varit rådgivare till Napoleon I hade han inte kommit långt här i världen. De olika kampanjerna kommer med specifika mål som måste uppnås, dock, och då inom en historiskt korrekt tidsram. Det är inte som att du kan spela speciellt defensivt, enbart sittandes på dina händer medan du vaktar dina gränser och tålmodigt väntar på att fransmännen ska utveckla ett rymdprogram och vinna på det viset. Det här är krig och spelet utgår från att du tänker spela offensivt mer eller mindre hela tiden. För någon som är van vid att vara ganska timid och försöka spela så diplomatiskt som möjligt i Civilization är det här alltid en lika hård läxa att lära sig varje gång jag spelar ett Total War-spel.

På många sätt påminner Napoleon: Total War om just Empire: Total War. Du vet antagligen vad du får vid det här laget och chanserna är rätt goda att du vet hur Total War-spelen ser ut. Dels får du en grym strategisk simulator; diplomati, trupprörelser, stadsuppgraderingar och skatter ska balanseras och upprätthållas Dels får du en otrolig taktisk simulator och spelserien har alltid innehållit några av de största och mest episka slag i spelväg...ja, någonsin egentligen.

Om man bara tar en titt på just striderna så fixar Napoleon: Total War en del problem som Empire: Total War drogs med; speciellt spelets artificiella intelligens har blivit bättre och till och med på den enklaste svårighetsgraden kan den ibland göra bra ifrån sig (jämfört med Empire: Total War, då fienderna ofta gillade att stå och peta sig i näsan medan man högg ner dem). Medan alla dessa strider går att hoppa över, och ibland känner du nog för att göra det också (1500 man mot 50? Inte så spännande kanske), så är de något av det bästa i spelet. Grafiken är mer än godkänd, detaljrikedomen är otrolig, och det utbud av olika trupper som ges är stort nog för att hålla mitt intresse uppe.

Nya trupper låses upp genom att genomföra de många uppdrag du får under dina kampanjer, uppdrag som du antingen måste ta dig ann för att vinna eller sido-uppdrag du kan skippa om du inte har tid eller inte känner för det. Och det här är väl mitt stora problem med Napoleon: Total War - jag gillar inte att konstant behöva oroa mig om att jag ska få slut på tid.

I Egypten ville jag fortsätta söderut efter att ha intagit Kairo, jag ville bege mig djupt ner i Beduinernas områden innan jag gav mig av mot Jaffa. Det tyckte inte spelet, som stressade mig att röra mig mot Palestina så fort jag bara kunde. Med tanke på att ingen ville snacka diplomati med mig så tog tiden snart slut medan jag desperat försökte hålla Mameluker och Beduiner under kontroll medan jag gav mig efter det Ottomanska riket. Lägg till att spelet tyckte att jag dessutom skulle hålla Britterna i schack, helst genom att inta Cypern. Någon större kejsare är jag knappast. Det går förvisso att fortsätta spela efter att tidsgränsen löpt ut, men det sticker ändå i självförtroendet...

Missförstå mig inte. Det här handlar enbart om att jag är usel på att planera och att mitt strategiska tänkande fortfarande är djupt rotat i Civilization-traditionen. Napoleon: Total War är, precis som de tidigare spelen i serien, ett riktigt bra spel. Jag kan förvisso inte ge er en sån där ljuplodad analys som en riktigt hardcore-spelare av serien hade kunnat göra, men jag är som alltid imponerad av att Creative Assembly kan skapa spel som de här. Andra serier väljer den ena eller den andra vägen, Total War ger oss båda två samtidigt.

En av de stora nyheterna i Napoleon: Total War är flerspelarläget. Tyvärr är det här inte något som jag kan snacka speciellt mycket om, eftersom jag inte har haft någon att faktiskt spela med. Det lär ju förlänga livslängden på spelet avsevärt, såklart, speciellt med strider som man kan hoppa in och ut ur under enspelarläget.

Som vanligt så är Napoleon: Total War ett imponerande spelbygge. Jag är väl kanske inte så förtjust i spelets överhängande fokus alltid, men det är ändå svårt att inte ge Creative Assembly en ordentlig klapp på ryggen på ett sånt där manligt sätt för att gratulera dem för vad de har lyckats svänga ihop ännu en gång. Detta till trots att de får mig att känna mig så urbota korkad, om och om igen. Vänta ni bara, irriterande britter, kejsare Napoleon I ska få sin hämnd, förr eller senare...