Way of the Samurai

Många spel har aspirerat på titeln Kurosawa Interactive, men få har lyckats. För några år sedan såg vi Bushido Blade där spelaren fick tampas mot fatala stympningar likväl som det jobbiga stridssystemet. Onimusha-spelen är lite mer aktuella men har en massa demoner och annat tjafs. Och spel som Kengo och Kabuki Warriors borde helst inte nämnas igen. Så det gör jag inte. Men i Samurai som det hette hemma i Japan är det bara realism och tradition som gäller - hur realistiskt det nu kan bli när motståndaren överlever upprepade stick i solar plexus.

Det roliga med Samurai är att du kan blanda dig i precis var som helst och när som helst. Hjälper du flickan Suzu i början får du senare skydda hennes krog när familjen Kurou kommer och bråkar, och sedan följa med afrosamurajen Dona Dona på hämndaktion i fiendens högborg. Men springer du och tar jobb hos gubben Kurou så får du istället hjälpa till att demolera ovan nämnda krog. Kul kul. På så sätt bygger spelet upp en värld som du måste spela genom massor av gånger för att verkligen se och förstå allt. Detta fungerar då spelet bara tar någon timme att klara - eller fem minuter om du väljer att fly dalen med svansen mellan benen. Karaktärerna är ganska grunda men tillräckligt varierade och unika för att motivera dig att hjälpa eller stjälpa dem.

Förutom att utforska handlingen finns det massor av attacker att lära sig, och ett flertal olika sorters vapen att testa på närmaste hejduk. De flesta är olika former av katana, men används på olika sätt i ställningar vi känner igen från Bushido Blade, Samurai Shodown och valfri kendoträning. Riktigt läckert blir det när man lär sig elaka trick som att sticka svärdet i magen på någon och sparka loss dem a la Mitsurugi. Stridssystemet erbjuder också oväntat avancerade luftkombinationer där du kan jonglera folk all världens väg. Animationen bidrar till den härliga känslan att skära ut inälvorna på elakingar. Däremot är kontrollen inte alltid fläckfri och i trånga situationer handlar det mest om att vifta med svärdet och försöka trycka undan motståndarna. Detta kompliceras också av den bindgalna kameran som ibland stannar en bit bort och tar fikapaus, eller snurrar runt lite av ren glädje.

Ett annat stort aber är grafiken som inte alls är kul. Vissa figurer ser okej ut med viss tvekan, men omgivningarna flimrar, hoppar och ser allmänt gräsliga ut. Eftersom dalen är så liten finns det inte heller särskilt många ställen att se. I mellansekvenser är animationerna inte i närheten av de man ser i strider, och finesser som kollisionsdetektion och anpassning till underlaget finns inte i programmerarnas vokabulär. Folk faller huvudstupa in i bergväggar och svärd kan hamna lite varstans. Imponerande dock att man lätt snubblar om man försöker backa över ett lik eller andra prylar. Ljudet är också godkänt, trots att folk inte säger ett ord förutom små stönanden eller mumlanden varje gång en dialogruta poppar upp. Musiken är mysig med vemodiga toner i allmänhet som ersätts av mindre tidstypiska riff när det vankas strid.

Jag var på god väg att ge det här ett medelmåttigt betyg, men efter en andra chans och lite mer lusläsning av manualen blev spelet betydligt roligare. Med alla vapen och variationer som finns blir till och med det inklistrade fightingläget mellan två spelare intressant. Att plöja genom hundra amatörkohai är riktigt kul, i klass med Dynasty Warriors 3 eller Onimusha 2. Ser man bara till att samla ihop lite pengar och bygga på vapnen så de håller bättre så kan man slåss hur länge som helst. Samurajfrälsta bör ta en titt på den här oslipade diamanten, men kräver du någon sorts anständig grafik är det tyvärr bara att glömma.