Dynasty Warriors 2

Man kan beskriva Dynasty Warriors 2 med ett ord: heroiskt. Egentligen är det en utveckling av det klassiska Final Fight-temat där man går och går och bankar ner alla i sin väg. Men där Cody och gänget egentligen är lika stora busar som sina fiender, är Zhang Fei, Zhou Yu och Xu Zhu med flera riktiga hjältar.

Spelet utspelar sig omkring sekelskiftet år 200 e.Kr i det gamla Kina. Den gamle Hankejsarens dynasti vacklar på grund av korruption, och tre familjer ser en möjlighet att ta över. Handlingen och karaktärerna är baserade på historiska personer, om vilka det berättas i Sanguo Yanyi, eller "Romance of the Three Kingdoms". Koei har länge gjort strategispel på det här temat, och även ett fightingspel som släpptes 1997. Det var tyvärr en misslyckad blandning av Tekken 2 och Soul Blade, och fick aldrig någon större framgång.

Förutom inställningar kan man välja på Musou Mode och Free Mode. Musou Mode motsvarar Story Mode i andra spel, medan Free Mode låter dig spela vilket påbörjat uppdrag som helst. Till en början finns det nio kämpar att välja mellan, fördelade på de tre husen Shu, Wu och Wei. Varje hus måste klara sig igenom fem slag för att vinna makten. Till en början samarbetar man under kejsarens ledning för att krossa upproriska element i landet. Men efter de första två gemensamma striderna blossar konflikten upp, och därefter följer tre riktigt svåra slag där de tre husen slåss mot varandra. Handlingen berättas i oerhört välgjorda renderade mellansekvenser (de dubbade rösterna kan man dock ha olika åsikter om). Innan varje slag får man också veta lite närmare vem som slåss mot vem och varför.

Varje slag har enkla regler; döda ledaren för motståndarna utan att tiden tar slut eller att du eller din ledare dör. Det är här det speciella med Dynasty Warriors 2 börjar märkas. Det här är ingen liten skrollande bana där folk dyker upp allt eftersom du passerar. Nej, du släpps ner mitt i ett fullskaligt krig som pågår vare sig du vill det eller inte. I början av varje strid får du generella order, men oftast är det bäst att ignorera dem. Vem vill stå still och försvara en möglig fästning hela spelet? För att det ska gå bra för din armé bör du springa runt och slå ut nyckelpersoner inom fiendens försvar.

Nu är det ju inte så enkelt i praktiken. Det är som sagt krig, och det formligen kryllar av fiendesoldater. Det är här hela hjältegrejen kommer in. De namngivna karaktärerna på bägge sidor är överlägsna alla andra. Du kan besegra hundratals fiender under en match på en halvtimme. Känslan är fantastisk när man slänger sig in i huvudstyrkan och plöjer sig fram till befälhavaren. På samma sätt kan en stark fiende lätt hålla stånd mot hundratals av dina soldater. Men trots allt är alla inblandade utbildade krigare, och det är inte lämpligt att vända ryggen mot ett hundratal svärd. Det är inte heller alltid man har möjlighet att lura iväg motståndaren från hans trupper. Därför gäller det att inte springa för långt i förväg, utan också se till att ens egna allierade hinner med och kan ta hand om fotfolket.

Stridssystemet är ganska enkelt. Med en knapp kan få in upp till fyra träffar, och med en annan kan man avsluta med en starkare attack. Det finns också en superattack som laddas upp under striden och som kan slå ut ett tiotal motståndare om du siktar noga. Man har också en pilbåge för avrättningar i första persons perspektiv och ibland tillgång till en häst för att rida ner grupper av fiender eller snabbt ta sig runt slagfältet. Med jämna mellanrum dyker det upp bonusföremål som matbitar, svärd, sköldar och andra ikoner när du besegrar en fiende eller slår sönder lådor och krukor. Dessa ger välbehövliga tillskott till din styrka, men fienderna har en egen uppsättning att använda i krislägen. Slå dem hårt men inte så hårt att de faller, alltså.

Grafiken är både imponerande och en besvikelse. Alla figurer är relativt välgjorda, och det är mycket lätt att se vem som är vem. Inte så sällan slåss man mot tiotals män samtidigt, och det finns knappt en tillstymmelse till slowdown eller ryckig animering. Däremot är antalet figurer som kan visas samtidigt begränsat, så ibland slår man sig ur en hop fiender bara för att se nästa grupp materialiseras framför sig. Synfältet är också riktigt kort, men det hör ihop med det föregående problemet. Det är inte mycket nytta med att kunna se femhundra meter framåt om bara de trettio närmaste fienderna syns. Bakgrunderna är ganska enkla. Det mesta är brun mark och grå berg, med inslag av gul sand och grönt gräs. Här och det finns det lite timmerbefästningar, små byar och vattendrag, men inget ser särskilt spännande ut. Specialeffekterna, särskilt vädret, är dock välgjorda.

Som tur är hinner du oftast inte märka dessa mindre bekymmer. Med hjälp av kartan hittar du snabbt någon att hugga sönder (visst ja, det finns inte en droppe blod heller, som tur är) och då bryr du dig nog inte så mycket om vad som händer lite längre bort. Kameran är tyvärr inte den bästa, så man får ofta nollställa den med ett tryck på L1. Det ska också nämnas att Dynasty Warriors 2 är en riktigt bra PAL-konvertering. Det finns inget läge för 60 hertz, men spelet har inga som helst svarta kanter och flyter lika smidigt och snabbt som NTSC-versionen.

Även om grafiken har sina brister så blir jag imponerad av storskaligheten. Den artificiella intelligensen är enkel men effektiv; om du slår ner deras överordnade kommer soldaterna att tveka eller fly, och om du blir skadad eller verkar övergiven kommer de att blodtörstigt så till attack. Det finns dock undantag, så ibland ser man en ensam soldat dumdristigt storma rätt in i fiendens linjer. Striderna pågår över hela kartan och man får hela tiden rapporter från sina allierade. Även här sätter hjältekänslan in, och mycket tid spenderas till häst när du stormar fram genom drivor av fiender för att undsätta din övermannade vän på andra sidan slagfältet. Att man på så sätt måste hjälpa sina vänner ger en ny dimension till spelet. Stridsropen ligger som en matta över slagfältet, men det spelas också någon sorts typisk spelrock. Musiken passar inte in i handlingen och temat, men efter ett tag slutar man bry sig. Ljudet är i övrigt bra med svärdsklinganden, dödsvrål, vinande pilar och annat som hör krig till.

Att spela sig igenom hela spelet tar ett bra tag. Man har 100 minuter till sitt förfogande i varje strid, men oftast tar de runt 20 till 40 om man inte slöar. Men då svårighetsgraden ökar ganska snabbt är det inte alltid man kan ta alla fem strider i en följd. Då är det så smart uttänkt att du kan spela Free Mode istället, med samma figur. Alla förbättringar han får där förs över till den sparade figuren i Musou Mode, även om du sparade mitt i striden. Detta gäller även om du klarar Musou Mode gång på gång med samma figur; alla värden stannar kvar, och för att riktigt maxa ut styrkan kan du behöva spela om flera varv. Varje avklarad omgång låser också upp nya figurer till sammanlagt 28 i slutet. Som du förstår så kan du spela det här spelet i all oändlighet. Om du inte tröttnar, förstås.

Det som verkligen saknas är ett flerspelarläge. Delad skärm är kanske orimligt, men det finns faktiskt en länkkabel för Playstation2. Om det kommer en uppföljare (och det är inte omöjligt med tanke på att spelet blev en hyfsad framgång i det magra utbudet) så kan man nog vänta sig antingen ett länkläge eller rentav internetspel. Det skulle fungera alldeles utmärkt med spelsystemet och göra det hela ännu roligare. Om man uppskattar Dynasty Warriors 2 eller inte beror på vad man väntar sig av spelet. Det är inget komplicerat fightingspel eller strategispel, och det ser inte så överdrivet snyggt ut. Men det är helt enkelt KUL, något som är ganska ovanligt nu för tiden. Allt huggande kan bli lite enahanda, men tillfället att utföra fantastiska hjältedåd får inte missas. Dynasty Warriors 2 ska inte spelas i långa pass, utan avnjutas någon timme i taget med jämna mellanrum. För du vill väl vara en hjälte?