Svenska
Gamereactor
recensioner
Ico

Ico

Det var kärlek vid första ögonkastet när jag såg Ico. Upplägget med relativt få monster och fokus på problemlösning, allt innefattat i fantastiska miljöer och storslagna vyer, lät som något alldeles extra.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Det var något oemotståndligt attraktivt med den patetiske lilla hjälten och den bleka, vittonade flickan han försöker hjälpa. Där Final Fantasy VIII var det första spelet som handlade om kärlek skulle jag vilja påstå att Ico är det första som handlar om vänskap. Och det är ju faktiskt minst lika viktigt.

HQ

Ico handlar om en liten pojke vars namn man aldrig får veta, men alla förmodar att det är just Ico. Han föddes med horn på huvudet och är därför dömd att vid sin tolfte födelsedag föras till ett avlägset slott för att ruttna bort i en sarkofag. Ödet vill dock annorlunda och en lös sten får sarkofagen att välta. Väl befriad söker sig Ico upp i slottet för att försöka hitta en väg ut - vägen han kom ursprungligen är grundligt låst. Ganska snart finner han den mystiska flickan inlåst i en bur längst uppe i ett torn, och det är inte förrän han lyckas befria henne som spelet egentligen börjar.

Spelet är kontrollmässigt inte särskilt originellt. Ico rör sig på samma sätt som alla andra actionhjältar och skulle egentligen lätt kunna ta sig vidare, men här och där finns portaler som bara flickan kan öppna. De måste därför samarbeta, även om Ico i praktiken får göra det mesta jobbet. Hon springer ingenstans av sig själv, utan Ico måste ropa åt henne eller helt enkelt ta henne i handen för att de ska kunna röra sig snabbare. Det behövs faktiskt ibland, tro det eller ej.

Någon vill nämligen inte släppa iväg flickan. Med jämna mellanrum dyker det upp mörka hål i omgivningen ur vilka det strömmar rykande svarta ondingar. Dessa försöker slå omkull Ico och slita ner flickan i mörkret. Händer detta är spelet slut, så Ico måste kämpa för allt han är värd med de vapen han kan få tag på. Genom större delen av spelet har man bara tillgång till en simpel planka, men senare finns grövre doningar som gör livet lite enklare. Det finns alltså inga livsmätare, poängräknare, innehållsförteckningar eller annat spelrelaterat tjafs. Allt du behöver hålla reda på är var de bägge figurerna befinner sig samt vad Ico för tillfället håller i händerna.

Grafiskt sett är Ico ett konstverk. Miljöerna varierar från instängda och klaustrofobiska slottssalar till utomhusterrasser med otrolig utsikt och massor av tillfällen att ramla och slå ihjäl sig. Allt är rätt detaljerat, men fortfarande inget enastående. Det som däremot lyfter den visuella upplevelsen är användandet av ljus och skuggor. Ute i solskenet är det verkligen ljust, det är nästan så att man måste kisa ibland. När man klättrar uppför mörka trappor blir man nästan bländad av en plötslig strimma ljus, och att kämpa sig ut ur mörkret blir nästan ett mål i sig. Inomhus är det däremot aldrig riktigt svart. Grafiken känns nästan blaskig, men det är också av en anledning. Fienderna man möter består ju enbart av svart, så kontrasten mot omgivningarna blir slående.

Detta är en annons:

Ljudet är begränsat, men även det stämningsfullt. Vanlig musik förekommer ytterst sparsamt till förmån för bakgrundsljud av fåglar, vind och annat som rimligtvis borde höras i ett övergivet slott. Ico bär inte med sig någon bergsprängare i bakfickan - varför ska det då spelas musik? Sluttemat hör faktiskt till de bästa som har skrivits för ett spel, så det är inte som om utvecklingsteamet saknar talang. Förutom de fåtaliga mellansekvenserna pratar varken Ico eller flickan särskilt mycket - de förstår ju ändå inte varandra - men de ideliga ropen för att få henne att följa efter blir faktiskt jobbiga i längden.

Även om vi har sett liknande koncept tidigare, till exempel i Amiga-klassikerna Lemmings och Benefactor, så har det aldrig gjorts med stämning utan mer lättsamt underhållande. Ico är inget, om stereotypen ursäktas, barnspel. Den handling som inramar spelet får mig att fundera, och en del av slutet är nästan onödigt brutalt. När det är dags för strid finns inget större utrymme för misstag, och spelet är kliniskt befriat från slapstickhumor och annat som brukar känneteckna spel riktade till yngre.

Det finns egentligen bara ett klagomål med Ico. Spelet är tragiskt kort. Efter drygt sex timmar hade jag klarat det första gången, och när jag satte mig ner för att utforska det andra "varvet" följande kväll gick det på under fyra. Detta andra varv är en ny bonus i PAL-versionen (och den japanska också för den delen). Där kan man välja att spela med olika grafikfilter för att det ska se ut ännu mer som en film. Det går också att låta en andra spelare ta kontroll över flickan, men i praktiken blir det ingen skillnad. Hon är fortfarande tvungen att ta hjälp av Ico för att ta sig förbi alla hinder. Förutom ett hemligt vapen som byts mot ett annat och en valbar minimal förändring av slutet är det andra varvet identiskt med det första. Men det är i alla fall exklusiva bonusar som inte amerikanerna fick ta del av, och PAL-konverteringen bjuder på både ett utmärkt normalläge och ett i äkta NTSC för den som vill.

Att Ico går att klara på bara några timmar känns ganska fattigt. Men det här är ett utmärkt exempel på kvalitet över kvantitet. Upplevelsen liknar inte något annat på konsol och kan troligen kännas väldigt långsamt för actionspelare. Själv tycker jag nästan att det är onödigt mycket strider, särskilt eftersom Ico inte är någon barbarkrigare med hår på bröstet, trots sina vikingliknande horn. Fördelen med det begränsade äventyret är att man hinner klara det över en helghyrning, och lätt kan spela det igen lite senare för att få känna samma mys i hela kroppen. Ico är inte ett rollspel som ska räcka i bortåt sextio timmar. En vacker målning kan man titta på i några minuter. Ico är en vacker målning som man kan titta på i tio timmar. Om du sen vill gå till galleriet och titta eller inte är upp till dig.

Detta är en annons:
IcoIcoIcoIco
09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Otrolig atmosfär, helt unik spelkänsla
-
Väldigt kort
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • AG Jati
    En pojke, en flicka och en moder. Mörkret hägrar och demoner forsas. Ett legendarisk verk som kommer påverka gamers under flera... 10/10
  • Bjorvy
    Solen skiner och bildar strålar av ljus mellan träden, fåglarna sjunger och man hör vinden vina genom skogen. Några hästar traskar sakta längs... 9/10
  • Skallemannen
    Närmare perfektion går inte att komma på ett ps2. Och alla andra konsoler för den delen. Jag har spelat Ico, och det lämnar minsann spår efter... 10/10
  • Swedssman
    Jag både älskar Ico av hela mitt hjärta för dess fullständiga nirvana i spelform det bjöd på samt hatar det för dess biefekt att jag aldrig... 10/10
  • Digital Jackal
    En fördömd pojke, en prinsessa vars död har sedan länge varit förbestämd. Tillsammans bryter de sig fria ur ett gigantiskt fängelse i ett... 8/10
  • EscChaos
    Med höga förväntningar sätter man sig ner med ett spel med höga betyg bakom ryggen och med ett ryckte av en vacker om än kortvarig... 7/10
  • ses
    Annorlunda. Det är det första ordet som kommer upp när jag tänker på det här spelet. Annorlunda brukar alltid anses vara negativt. Man ska... 10/10

Relaterade texter

IcoScore

Ico

RECENSION. Skrivet av Mikael Sundberg

Det var kärlek vid första ögonkastet när jag såg Ico. Upplägget med relativt få monster och fokus på problemlösning, allt innefattat i fantastiska miljöer och storslagna vyer, lät som något alldeles extra.



Loading next content