The Escapists

Jag älskade den första säsongen av Prison Break. Hela grejen med hur elegant Scofield planerar rymningen och räddandet av brorsan, bara för att sedan tvingas till allt värre kompromisser och missöden - var briljant.

Varför jag berättar om detta är för att just Prison Break var vad jag kom att tänka på när jag satte igång mitt recensionsexemplar av The Escapists till Xbox One. Det har utvecklats av en enda person, Chris Davis, som inledde projektet via Kickstarter innan Team 17 plockade upp rättigheterna. För att man ska ha något att fly ifrån finns inte mindre än sex finkor att skaka galler i, alla med varierande svårighetsgrad och komplexitet.

Från början är jag helt rudis, mycket mer än att jag sitter på kåken och ska fly vet jag inte. En lite snabbguide är allt jag får och resten är upp till mig och min fantasi. Därför börjar jag bilda allianser med mina medfångar, samlar på mig föremål och lär mig hur dessa kan kombineras till vettiga verktyg, lär mig vilka personer som absolut inte är att lita på, när bästa tillfället är att sänka en vakt med hjälp en tvål i en strumpa och så vidare.

Designen i The Escapists är absolut ljuvlig och för tankarna till de gamla "Kunio-kun"-spelen från 80-talet (där Nintendo World Cup till NES antagligen är det mest kända i Europa). Grafiken är enkelt men stiligt pixlad, men låt dig inte luras av det beskedliga utseendet. Det här är inte ett spel för barn, tvärtom, det innehåller en hel del svärta och grymt våld samt en generös dos samhällskritik.

För det är inte lätt att rymma från finkan och innan man är fri får man vackert räkna med att bli skoningslöst förrådd, inlåst i isoleringen och få mer än lovligt med stryk av fångvaktarna. Men skam den som ger sig. Genom att göra sin läxa, tillverka rätt prylar och planera riktigt fiffigt kommer man till slut att lyckas. Men vägen dit är lång. Fängelset har en massa rutiner som måste utföras.

Varje dag är det käk vid samma tidpunkt, det finns enklare sysselsättning i form av straffarbete som måste utföras och det gäller att hålla både kropp och psyke starkt för att inte knäckas av pärsen det trots allt är att sitta bakom lås och bom. Sistnämnda illustreras i form av levlande på rollspelsliknande premisser och kan komma väl till pass när exempelvis tunga objekt blockerar din tilltänkta flyktväg. Även om det är en hyggligt realistisk skildring så är den inte helt optimal ur spelsynpunkt. Det blir lite enahanda att göra samma grej dag ut och dag in.

Samtidigt så är det just repetitionen som spelet bygger på. När ska jag slå till, när tycker jag mig ha nog med information och har jag hjärta att stjäla det jag behöver av folk jag egentligen gillar? Dessutom måste jag se till att ha alla föremål väl gömda vid inspektioner så mina MacGuyver-snickrade pryttlar inte konfiskeras. Och är det till värt att starta ett bråk när jag knegar i tvätteriet, eller ska jag behålla mitt lugn för att kunna komma över en fångvaktaruniform?

När jag tycker mig ha rätt tillfälle gäller det att skrida till verket och hoppas att allt som behövs finns tillgängligt. Sistnämnda försvåras betänkligt av oförutsedda händelser som att exempelvis ett fånguppror kan inträffa och helt omkullkasta det jag tänkt mig, varpå det ofta är tillbaka till ritbordet för att hitta på något annat. Ska jag kanske försöka klippa mig genom staketet eller gräva en tunnel?

The Escapists uppmuntrar mig hela tiden att utforska nya sätt att fly och det är verkligen fascinerande flexibelt som väldigt få titlar är idag. Utvecklaren själv har i intervjuer berättat att folk flytt på sätt han inte ens hade förutsätt när han skapade spelet. Det är verkligen jag och mina idéer som gäller där ingenting är förutbestämt. Tyvärr saknar Xbox One-versionen den banbyggare som följer med spelet till PC, men förhoppningsvis fylls det snabbt på med fler fängelser, för i slutändan vill jag ha mer av detta.

Trots ett stundtals på tok för lågt tempo, en snudd på obehaglig realism och ett upplägg som bygger på repetition, så blir det i de mest intensiva stunderna kriminellt spännande. Och det är där och då, med de storslagna planerna, improvisationen, de misslyckade försöken, allianserna och till slut flykten som jag påminns om vad som gjorde första säsongen av Prison Break så bra. I The Escapists kan jag uppleva det om och om igen, vilket jag tänker ta fasta på. Jag har definitivt inte flytt från mitt sista fängelse, om man säger så.