DMC Devil May Cry: Definitive Edition

Jag kan tänka mig att britterna i Ninja Theorys kontor var lika skräckslagna som upprymda när de blev tillfrågade av Capcom att "reboota" Devil May Cry, som ju är en av deras mest högaktade actionserier. Det kan inte ha varit ett tacksamt jobb, spel som dessa tilltalar en ganska nischad publik och sådana är både mer krävande och passionerade än den största majoriteten av spelare. Bara att klippa Dantes hår och ändra dess färg från det ikoniskt japanska vita till svart var ett farligt drag och reaktionerna var inte nådiga.

Nu har det gått över två år sedan spelet släpptes och jag börjar fundera på om det ändå inte har blivit dags att gå vidare och försöka se DMC Devil May Cry för vad det är; ett suveränt actionspel som utan problem klarar att stå på sina egna två, metaforiska ben - konstig titel till trots.

Spelet blir dessutom nu ännu bättre i form av en återutgivning på Playstation 4 och Xbox One kallad DMC Devil May Cry: Definitive Edition. För alla som spelade originalet på konsol kommer skillnaden vara tydlig omedelbart; äntligen körs det i sextio bilder i sekunden, något som bara PC-versionen har orkat med fram tills nu. Medan DMC var fullt spelbart på Playstation 3 och Xbox 360 i trettio bilder i sekunden för två år sedan gör det verkligen skillnad med höjningen, särskilt med tanke på vilken typ av spel det är vi har att göra med. Utöver det har texturer, karaktärsmodeller och mellansekvenser gjorts skarpare och allting renderas i 1080p.

Men skillnaderna slutar inte med tekniska förbättringar. DMC Devil May Cry: Definitive Edition kan jämföras med en Director's Cut och har viss mån balanserats om baserat på spelarfeedback och innehåller en hel drös av nya svårighetsgrader, modifieringslägen och andra små ändringar. När DMC först släpptes var det inget som fansen saknade mer än möjligheten att manuellt låsa fast siktet på en fiende, något som nu gjorts möjligt. Denna funktion kommer väl till pass när en ensam, irriterande liten Harpy anfaller dig ovanifrån i ett hav av fiender.

En annan sak som många kritiserade med DMC när det först släpptes, var att det inte var tillräckligt utmanande och detta har Ninja Theory valt att svara på med den nya svårighetsgraden "Gods Must Die". Här börjar samtliga fiender i sin "devil trigger"-form och användning av helande föremål har förbjudits. Den som tyckte att "Dante Must Die"-läget från originalet inte gav tillräckligt med tuggmotstånd lär få vad de önskade sig här. Jag tycker även om de nya modifieringslägena som gör debut med återutgivningen, inte minst "Turbo Mode" som gör spelet tjugo procent snabbare. Själv har jag aldrig avaktiverat detta sedan jag slängde på det. Ett annat bra exempel är "Must Style Mode", vilket gör fienderna odödliga tills du når upp i S-ranken i style-systemet. Sistnämnda gör inte nödvändigtvis gör spelet svårare men ger dig mer flexibilitet att verkligen göra häftiga combos.

Stjärnan bland dessa modifieringar spår jag dock "Hardcore Mode" bli bland fansen. Med detta läge aktiverat fungerar DMC lite mer som dess japanska storebröder rent mekaniskt. Det blir för det första svårare att ta sig upp i rang i style-systemet och den trappar ner mycket snabbare än vanligt. Fienderna blir mer aggressiva och delar ut högre skada, och tajmingen för både parering och din "evade" blir svårare att få till. Det som är briljant med alla tre modifieringslägen är att de inte är knutna till någon svårighetsgrad utan går att appliceras på såväl "Human"- som "Gods Must Die"-nivån - och allt däremellan.

Allt tidigare nedladdningsbart material ingår i den definitiva versionen av DMC och det inkluderar minikampanjen Vergil's Downfall och ett gäng skins (varav två nya ingår; DMC1 Dante och Classic Vergil). Vergil's Downfall berättar historien om hur Vergil går från den sårade och nedslagne mannen han är i slutet av DMC Devil May Cry till den målmedvetne och kompromisslöse krigaren vi lärde känna i Devil May Cry 3. Det är en trevlig liten expansion mycket tack vare att Vergil har en helt egen repertoar av attacker och förmågor istället för att vara en lat kopia av Dante, med blå rock och annorlunda frisyr. Det är lite synd att expansionens mellansekvenser mest består av tecknade sekvenser istället för att ha renderats i spelmotorn men de är å andra sidan rätt konstnärligt tilltalande.

Bloody Palace, det utmaningsbaserade läget där spelaren tacklar nivå på nivå av svårare och svårare fiendeuppsättningar, återvänder givetvis. Jag själv har tillbringat otaliga timmar här i originalspelet när jag haft någon timme över att dänga demonstjärt men då kunde man bara spela som Dante. I DMC Devil May Cry: Definitive Edition kan du även spela som Vergil, något som jag givetvis applåderar. Numer har du dessutom valet att spela Bloody Palace utan tidsbegränsning vilket såklart inte är något annat än positivt i mina ögon.

Bortsett från alla nymodigheter i form av svårighetsgrader, modifieringslägen och annat har även grundspelet i sig fått sig en genomgång hos mekanikern. Spelets samlingsobjekt har kastats om, bossarnas beteenden har mixtrats med lite grann och fiendernas placeringar har ändrats något. En ny mellansekvens har lagts till och spelets sista mellansekvens har ändrats lite för att förmedla en annorlunda ton. Dantes vapen och färdigheter har justerats lite, återigen baserat på spelarfeedback. Mycket av detta är små ändringar som de flesta förmodligen inte hade lagt märke till men de finns där för de hårdaste av hardcore-spelarna, vilket såklart är trevligt.

I övrigt är DMC samma spel som det var år 2013, som redan då var riktigt bra. Jag skulle våga påstå att inget actionspel av den här typen gjort i västvärlden har lika tajta, underhållande och experimentuppmuntrande fajter som DMC Devil May Cry - åtminstone i min ringa mening. Visst är framförallt Devil May Cry 3 och Devil May Cry 4 både djupare och svårare men i DMC slipper vi åtminstone backtracking och horribla idéer som att behöva möta samma bossar tre gånger per genomspelning. Berättandet är också betydligt vassare här än i föregående titlar, och även de sämst levererade replikerna är mindre smärtsamma att bevittna än många av originalseriens motsvarigheter. Det enda jag känner verkligen håller tillbaka spelet är dess bossar. Monsterdesignen är delikat men fajterna avbryts alldeles för ofta av mellansekvenser som fokuserar på bestarnas svaga punkter och jag hade hellre sett att man hade fått lista ut sådant själv.

Något som DMC Devil May Cry däremot gör så mycket bättre än så mycket annat på marknaden, inklusive övriga titlar ur serien, är miljödesignen. Spelvärlden, Limbo, är lika mycket av en egen karaktär med sitt eget liv och sitt egna medvetande som Dante själv. Den är färgrik, abstrakt, drömlik och känns dynamisk i sin form. Nattklubbsbanan, exempelvis, är ett visuellt spektakel som jag aldrig lär glömma. Plattformandet blir samtidigt mycket mer njutbart till följd av detta, en spelaspekt som alltid funnits där i serien men inte riktigt känts rätt fram tills DMC släpptes.

Här finns även gott om återspelningsvärde. Flera av spelets hemligheter går inte att upptäcka förrän du har alla olika vapen vilket uppmuntrar fler genomspelningar. Det är också lätt att sugas in i begäret att slipa sina tekniker och tider på olika banor för att klättra sig upp på leaderboarden, något som för mig som vanligtvis inte bryr mig om sådant känns både konstigt och eggande. Utöver de dryga tvåhundra timmarna jag tillbringat med originalspelet har jag bara inför den här recensionen klockat cirka fyrtiofem timmar med spelet. Det är två genomspelningar av huvudäventyret och två genomspelningar av expansionen och ytterligare ett varv påbörjat på en högre svårighetsgrad.

Och i slutändan är det givetvis bara sanslöst roligt att spela DMC Devil May Cry. Det är lättare att komma in i än övriga titlar ur serien och när man har blivit skicklig nog är ingen enskild strid riktigt lik en annan. Känslan som infinner sig när man lyckas förinta en hel armé av elaka demoner och i slutet av banan belönas med en SSS-rank kan inte beskrivas som något annat än eufori. Och på det spåret fortsätter det. Jag kan inte riktigt tröttna på DMC, precis som jag aldrig riktigt tröttnade på Devil May Cry 4 när det släpptes. Bara det är ett gott betyg.

Det skulle inte förvåna mig alls om jag om två år har klockat lika många timmar i återutgivningen av DMC som jag har i originalet. Så min rekommendation kunde inte ha varit klarare; oavsett om du är en veteran eller en nykomling till serien, om du har minsta lilla intresse av "hack n' slash"-spel - ge DMC Devil May Cry: Definitive Edition en chans. Det här spelet har alltid förtjänat att nå en större skara actionspelsfantaster och återutgivningen på Playstation 4 och Xbox One är den perfekta inkörsporten.