Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Xenoblade Chronicles 3D

Xenoblade Chronicles 3D

Ett av förra generationens bästa japanska rollspel har nu släppts exklusivt till New Nintendo 3DS. Vi har njutit oss igenom den underbara sagan på nytt...

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Xenoblade Chronicles var ett spel jag verkligen hade sett fram emot att få spela när det lanserades till Wii. Kort efter att det släppts köpte jag det, men måste tyvärr både skamset och ärligt erkänna att det fortfarande är inplastat. Det blev helt enkelt undanstoppat i min evigt växande backlog av köpta spel jag inte hunnit med. Men av just denna anledning blev jag glatt överraskad när det utannonserades till New Nintendo 3DS, och jag tog på mig att recensera för att äntligen sona gamla synder.

Xenoblade Chronicles 3D
Designen i spelet är ofta helt häpnadsväckande.

Xenoblade Chronicles lovordades av både spelare och press när det släpptes, och vi på Gamereactor var inget undantag. Eftersom jag inte spelat det tidigare får jag nu alltså chansen att uppleva spelet i förhoppningsvis bättre skick än någonsin, helt opåverkad av gamla intryck.

Xenoblade Chronicles 3D drar igång med ett maffigt intro där två fullständigt gigantiska kämpar pucklar på varandra, Bionis och Mechonis, i ett till synes oändligt hav. De ger varandra nådastöten samtidigt och deras kroppar blir kvar, förstenade. Med tiden börjar liv att sprida sig på deras kroppar, och det är själva twisten med Xenoblade Chronicles 3D, spelvärlden är alltså dessa bjässars kvarlevor. En ganska rolig idé som jag omedelbart gillar.

Allt är dock inte frid och fröjd, självfallet blir det krig mellan raserna som bor på de döda kämparna och detta är storyns fokus, åtminstone initialt. Den ena kämpen var en mech-gud som blivit boplats för en mekanisk ras kallas Mechon, medan Bionis var en organisk gud och därför finner vi raser som Homs (människor), Nopons (Moogles/Pokémon-hybrider) och High Entia (bevingade människor).

Spelets huvudperson, Shulk, står mitt i konflikten. När hans hemby blir attackerad av en Mechon-här tar det inte lång tid innan tragedin är ett faktum, och Shulk ger sig av efter hämnd. Med sig har han det enda vapnet som kan skada Mechons, det legendariska Monado-svärdet. Och tro mig, du kommer inte glömma att det heter "The Monado" eftersom det för säkerhets skull upprepas en triljon gånger i spelets inledning.

Xenoblade Chronicles 3DXenoblade Chronicles 3D
Stridssystemet är djupt, men inlärningskurvan onödigt hög.

Det är först när du lämnar den första byn som spelet på allvar öppnar upp sig och får mig att inse vad massiv spelvärlden i Xenoblade Chronicles 3D är, vilket motiverar utforskande och karaktärsutveckling. Xenoblade Chronicles 3D har något jag skulle vilja beskriva som en halvöppen värld som är som gjord för att granska ordentligt. De olika områdena hör nämligen till olika kroppsdelar av Bionis och Mechonis, alla med sin egen särprägel.

Utvecklarnas entusiasm lyser igenom och ger både liv och själ till miljöerna. Det är bara vissa områden på Mechonis som inte riktigt håller måttet, men det är bagateller i sammanhanget och jag trodde knappt mina ögon när jag utforskade lårhalsen till Bionis första gången. Vi är inte bortskämda med såhär stora världar i japanska rollspel, där övervärlden (om den ens finns) och kartan mest är till för att lotsa spelaren vidare i historien.

Områdena är proppfulla av liv såsom djur, monster och andra fiender jag kan kämpa mot. Och kämpa bör man, som i alla japanska rollspel, göra så ofta man kan. Lyckligtvis är denna del mer spännande och intensiv i Xenoblade Chronicles 3D jämfört mot andra spel i genren. Här är det inga turbaserade strider och absolut inga låsta stridsområden. Istället vankas ljuv realtid i den värld man befinner sig i.

Stridssystemet i Xenoblade Chronicles 3D är både enkelt, komplicerat och frustrerande på en och samma gång. Allt du behöver göra är att låsa siktet på den du vill angripa, så kommer Shulk slå automatisk så snart du är nog nära. Du har också en rad färdigheter du kan nyttja dig av, vilka dock bara kan användas sparsamt eftersom de måste laddas upp på nytt.

Xenoblade Chronicles 3D
Shulk och "The Monado". Sistnämnda ett namn du aldrig kommer att glömma.

Går du upp i nivå får du poäng som kan användas till att uppgradera egenskaperna till dina figurer, samt bygga ut allas färdigheter i ett så kallat "skill tree" för att forma Shulk och gänget som du vill ha dem. Ganska likt hur det ofta fungerar i onlinerollspel. Rent av så likt att jag inte tvekar att kalla Xenoblade Chronicles 3D för ett onlinerollspel med enbart singleplayer. Det finns även de vanliga rollerna såsom tank, support och skada, så det är viktig att du har den rätta kombinationen med i ditt lag.

Det som gör striderna komplicerade är att de kräver mer än att bara dunka på fienden. Du måste planera färdigheterna du vill använda, hur du ska placera dig i förhållande till fienden och du bör även ge kommandon till dina lagkamrater för att kunna utföra kordinerade angrepp. En sak som ytterligare bidrar till att göra striderna speciella är Monados förmåga att ge dig framtidsvisioner. Detta är små mellansekvenser som dyker upp mitt i kamperna och visar dig en glimt av vilken superattack fienden kommer nyttja. Det ger möjlighet att kontra angreppet och på så vis ändra framtiden.

Det tar lite tid att lära sig slåss ordentligt. Själv kände jag att jag aldrig riktigt blev fullärd, men klarade mig bra ändå, men starten blev långsam då det tog tid att förstå allt. Det hjälper heller inte att striderna kan bli ganska kaotiska. Mellan varven är det svårt att ens fatta vad som händer, och det är inte alltid dina lagkamraters artificiella intelligens är av lagspelarmodellen. Men även detta känns som ganska små minus.

Xenoblade Chronicles 3D
Du kommer vilja utforska varenda kvadratmeter av spelvärlden, och träffa härliga figurer och personer.

Spelet är ju så härligt smockfullt med saker att göra. Nästan alla datorkontrollerade personer har något de vill att du ska hjälpa dem med. Spelet bokstavligt talat svämmar över av sidouppdrag. Visst går många bara ut på att dräpa ruskprick X och Y eller hitta pryl Z, och andra typiska inslag från onlinerollspel, men den kreativa världen gör det ändå roligt eftersom man får en ursäkt att utforska lite mer. Det finns alltid något att sysselsätta sig med och det är ofta skönt att pausa huvudstoryn med ett antal sidouppdrag.

Allt detta gör Xenoblade Chronicles till ett extremt långt spel, även med japanska mått mätt. Jag provade verkligen så gott jag kunde att försöka spela igenom allt. Men nä, det finns fortfarande mycket ogjort, nästan på vippen att det känns som för mycket. Det går såklart inte klaga på massivt innehåll, men jag blev tagen på sängen av mängden, helt klart. Och eftersom Xenoblade Chronicles 3D ger mig mer frihet än något annat japanskt rollspel jag kan komma på så tröttnar jag inte på samma sätt eftersom det går att göra lite som man vill. Mycket uppfriskande.

Xenoblade Chronicles 3D har fantastiskt bra musik och ljud, och även de engelska röstskådespelarna gör ett bra jobb, trots att de är... ja... brittiska. Inget fel i det kanske, men det blir lite väl mycket brittiska drama mellan varven och sättet "The Monado" uttalas på, bidrar lite extra till att jag aldrig någonsin kommer glömma det namnet.

Grafiken imponerar dock inte ur ett tekniskt perspektiv, och jag slet av plasten på mitt Wii-exemplar för att jämföra sida vid sida. Faktum är att de är väldigt snarlika. Men jag applåderar såklart att utvecklarna offrat tekniskt lullull för att kunna bjuda på en öppen spelvärld. Spelet pressade Wii till gränsen, så till den milda grad att Nintendo 3DS behövde lite extra processorkraft i form av New-enheterna för att kunna köra det.

Xenoblade Chronicles 3D
Om du tycker dagens spel generellt är för korta, så har du inte spelat Xenoblade Chronicles 3D. Detta är ett riktigt långt äventyr.

Det är inte mycket att anmärka på i Xenoblade Chronicles 3D. Små irritationsmoment, men det är också allt och detta är ett av de bästa japanska rollspel jag har spelat, och det är nästan så att jag sörjer att jag inte avnjöt det när det begav sig. Men bättre sent än aldrig va? Det är dessutom ganska coolt att ha ett påkostat rollspel för stationära format till en bärbar enhet. Om inte annat visar det ju att vi kanske kan få fler konverteringar av andra Wii-spel längre fram.

De som har spelat Wii-versionen vet såklart vad som väntar. Om du inte verkligen gjort allt är det absolut värt att göra det igen till New Nintendo 3DS. Och har du inte spelat det tidigare är detta din chans, missa det för sjutton gubbar inte.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Massiv spelvärld, underbar design, genomtänkt gameplay, suverän musik, stor frihet, mycket att göra, djupt stridssystem
-
Hög inlärningskurva, aningen gammal grafik
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Rai Oh
    Det var minst sagt ett tag sedan jag skrev något på gamereactor men efter att ha spelat igenom detta spel så blev jag sugen att skriva en... 8/10