All Points Bulletin

På pappret såg det ju smått fantastiskt ut. Centrala utvecklare från både Crackdown och Grand Theft Auto skulle gå och göra ett MMO i samma anda. Deras CVn sa tydligt att de var mer än kvalificerade för den uppgiften. Så vad var det som hände? Ni har ju redan tjuvkikat på betyget. Vart gick allt fel?

Till att börja med så vill jag poängtera att det inte är helt problemfritt att recensera ett MMO-spel. Förutom att det är en spelform som är oerhört krävande rent tidsmässigt, så är det en spelform vars uppdateringar och community ofta är i förändring. Så oavsett hur många timmar jag än investerat i All Points Bulletin så kan det hända mycket på ett år. Fast för att inte låta min kritik helt begå retoriskt självmord, så bör jag tillägga att det i APBs fall verkligen behöver hända just mycket. Gärna på mindre tid än ett år. Under mina timmar med spelet så frågade jag mig själv vid otaliga tillfällen om så all världens uppdateringar någonsin kan rädda APB från vad det är. Ett riktigt medelmåttigt spel vars stora löften var tomma sådana.

Drömmen om Grand Theft Auto möter World of Warcraft är en hel utopi bort från vad All Points Bulletin egentligen är. En trejde-persons-skjutare med fordonsinslag och ett quest-system, online. Varken mer eller mindre. Egentligen kanske vi inte hade behövt mer om det nu inte var så att det är ganska illa genomfört.

Staden är San Paro, spelets skådeplats. Här räknas allt som är coolt. Den som har mest cash, fetaste bilen och känns igen av flest personer på gatan är kungen över alla. Det är ett spel om att stimulera sitt ego, om driften att vilja bli känd. Det är också en social satir med klumpiga fingrar. Som spelare kan du uppleva San Paro från båda sidorna om lagen. Antingen är du "Enforcer" och jagar efter kriminella, slår in dörrar, stoppar rån och sätter busar i bur. Eller så spelar du som "Criminal" i vilket fall du loggar ut från spelvärlden, raderar din gubbe och gör en Enforcer istället. För att spela som "Criminal" är ungefär lika roligt som att vara nörden med kolabotten-glasögon på en skolgård.

Efter att din karaktär är skapad och tutorialen är genomliden så får du välja i vilket distrikt du vill spela. Det finns olika typer av distrikt så som sociala eller actionbetonade. De sociala distrikten fokuserar (som det kanske låter) på de sociala bitarna av spelet. Här umgås du med andra spelare utan att någon blir ihjälskjuten och här tar du del av den massiva customisations-kultur som spelet uppmanar till.

Det ska klargöras med en gång. All Points Bulletin har en helt strålande editor för allt som spelare kan skapa. Det kan ingen ta ifrån spelet. Den uppmanar till kreativitet, lekfullhet och är så urbota bra och rolig att du hellre spenderar tiden med att pyssla med gubbar och kläder än att vara ute och leva det hårda livet på gatan. Så gott som allt kan justeras. Du kan till och med komponera små musikspår. För att dra en jämförelse som lär få ett par hakor att skramla i golvet. Den är lika bra som den i Sims 3. Kanske rentav bättre.

Spelets uttalade stiltänk som de kallar glamour-noír ger jag däremot inte mycket för. Det känns ungefär lika passande som att blanda apelsinjuice med Kalles kaviar. Gillar du muskelstinna män i en virvelvind av frisörolyckor och neglerad punk couture i en karneval av grälla sockervaddsfärger så kommer du däremot trivas som fisken i vattnet.

Det var alltså de sociala distrikten. På andra sidan av upplevelsen finner vi spelets huvuddel, den som sker i actiondistrikten. Här samlas tjuvar och poliser för den årliga kräftskivan (som sker dagligen) och drabbar samman i månghövdade lagmatcher. I det fall att du är helt mongo så kan du spela och göra uppdrag ensam, eller så kan du gå med några andra kriminella eller poliser beroende på din startfalang och göra uppdragen i grupp. Det första intryck som ges när du anländer till actiondistrikten är total sabla anarki. Ingen ordning eller struktur kan urskönjas, utan alla spelare tycks bara springa omkring likt huvudlösa höns och trycka på F-tangenten i desperat förhoppning om att det ska hända något. Efter några timmar kommer du dock in i rytmen men räkna med att spelet i början inte har några som helst skyddsnät eller instruktioner som inte kräver omfattande läsning på eget bevåg. Vilket får en att undra vad tutorialen i början någonsin skulle vara bra för.

Det är här i spelets kärna som problemen börjar hopa sig. Själva spelbarheten är ganska illa genomförd. Tafflig vore ett passande ord. Vi kan börja med eldstriderna som är en enda oinvolverad röra av dåliga kontroller och trasiga regler som uppmanar till campande och dylikt billiga spelstilar. Karaktärerna här inte ens mer än en hitbox. Ett skott i huvudet eller ett skott i lilltån gör ingen skillnad rent skademässigt. Det faktum att hälsan återhämtar sig snabbare än ögat breder vägen för galet sega ranta-runt i ringen matcher och klassisk roof camping. Slutklämmen blir att all stymmelse till taktik slängs ut genom fönstret förutom den som utnyttjar brister i spelupplägget.

Realtime Worlds själva påstod att spelet skulle belöna spelskicklighet istället för grinding. Så varför gör spelet då tvärtemot vad de lovat? Det kanske inte är färdighetsnivåer för vapenhantering men tro det att den som har köpt starkast vapen till en eldstrid alltid står som segrare. Matchmakingsystemet är förresten helt åt skogen. Små stackars gangster-n00bs får springa för livet när en arme av Enforcers med handkanoner sätts efter dem. De behöver inte ens ha begått något brott än utan det räcker med att de vågat sig till servern.

Bilkontrollen är också under all kritik. Friktionslagen åker slumpmässigt pendeltåg mellan såphalt och supertrögt när helst den känner för det. Spännande biljakter blir det inget som helst av då bandesignen är tråkig och utan rum för kreativ körning, vilket i och för sig ändå hade förhindrats av den skräpiga kontrollen. Så en jakt blir oftast en seg följa-John-rutin där det största hoppet ligger i att bilkontrollen skall förstöra för den jagade, vilket den ofta gör.

Grafiskt imponerar det däremot. All Points Bulletin är högpresterande med detaljerade karaktärsmodeller, fina ljuseffekter och även om San Paro är ödslig så är den högupplöst. Visserligen dyker problem med lagg och draw distance ofta upp, men det är i och för sig inget unikt för All Points Bulletin. I vilket fall om vi ska klassa det som ett MMO.

Fast om vi tänker efter lite, är All Points Bulletin verkligen ett MMO? Det kan ju vara som mest 100 spelare i ett distrikt samtidigt. Vilket det för övrigt inte är utan gatorna gapar tomma och livlösa, men nu avviker jag. 100 spelare samtidigt är inte detsamma som ett MMO. Faktum är att MAG till Playstation 3 erbjuder matcher för många fler spelare och som sker på i princip lika stora banor. Så är MAG ett MMO? Jag antar att det för att All Points Bulletin också har en uttalat social bit inkluderad som gör det till ett MMO. Det plus en månadskostnad som om ni frågar mig känns helt omotiverad. Jag skulle bli mycket förvånad om mer än en handfull spelare skulle dröja kvar vid All Points Bulletin längre än de femtio timmar som ingår när du köper spelet. Om de ens stannar så länge.

Konceptet för All Points Bulletin är givetvis bra. Tjuv och polis är en lek- och tävlingsform som förmodligen aldrig blir gammal. Den arbetas dock aldrig ut ordentligt. Uppdragen är enformiga, repetitiva och kan summeras i följande. Åk hit, tryck på F-tangenten. Åk dit, tryck på F-tangenten, klapp på axeln. Det är förvånande vad Realtime Worlds förväntar sig komma undan med. Någon känsla av brott och rättvisa finns inte utan konceptet är inte mer än en blek fond.

Just nu presterar All Points Bulletin inte bättre än en medelmåttig tredjepersons-skjutare med fordonsinslag och onlinestöd. Vet ni? Det finns faktiskt gott om bättre sådana spel. Spel som därtill inte kräver att man betalar en månadskonstad.