Lara Croft and the Guardian of Light

Det ska sägas med en gång. Vill du ha Lara Croft för dig själv och uppleva hennes äventyr på egen hand är risken att du tröttnar överhängande. Så det gäller att vara lite generös och dela med dig. Med en vän vid din sida (eller online för den delen) som mayaindianen Totec dröjer det inte många sekunder innan en ganska ordinär enspelarupplevelse förvandlas till co-op heaven.

För första gången sedan 1996 är det tänkt att stilikonen Lara Croft ska stå på egna ben utan att behöva stödja sig på det anrika namnet Tomb Raider. Istället tar hon hjälp av en uråldrig krigare för att ta sig över smältheta lavafloder och in i sönderfallande tempelruiner. Självfallet har Lara och Totec en agenda men den fungerar mest som en ursäkt för att kasta sig över spikfällor, våldgästa heliga gravplatser och plocka på sig lådvis med granatkastare och värdefulla juveler.

Spelet bjuder på en fin symbios av arkadaction och hjärnstimulerande gåtor. Likheten mellan de båda elementen är att tempot alltid är uppskruvad. Lara Croft and the Guardian of Light är ett intensivt spel. Du hinner aldrig tillbringa mer än ett par ögonblick på samma plattform innan du skyndsamt skuttar vidare. Tredjepersonsperspektivet är utbytt mot en isometrisk vy som bara spär på känslan av att 2010 års Lara är mer omedelbar och mindre eftertänksam. Men att påstå att spelet är obegåvat skulle vara att skjuta sig själv i foten.

Ofta står du rygg mot rygg med Totec samtidigt som era kroppar pulserar av kraften i era hagelbössor och svetten lackar i hettan från eldkastarna. I takt med att skelettkrigarna och de väldiga reptilerna dräps omkring er rasslar poängen in. Det är en Lara vi inte är vana vid. Men lika ofta påminns du om hjältinnans äventyrliga arv när du måste samarbeta med Topec för att lösa förvånansvärt intelligenta pussel. Det bästa är att de båda kompletterar varandra och enbart genom klanderfritt samarbete och omedelbara beslut kan de uråldriga fällorna bemästras. Lara kan med sitt elastiska rep greppa öglor utom räckhåll och hissa upp sin vän för resliga murar. Topec kan å sina sida kasta bastanta spjut med en hisnande precision som den lätta och smidiga Lara kan balansera på för att ta sig framåt. Ett bra samarbete betyder allt.

Men samtidigt som avvägningen mellan pussel och action är klanderfri så kan jag allteftersom timmarna flyger fram allt oftare drabbas av déjà vu. Jag har redan bestigit den där muren femtielva gånger. Jag har mejat ner hundra och åter hundra reptilmonster. Nyhetens behag lägger sig ganska snabbt, men å andra sidan är spelet över innan man hinner tröttna helt och hållet. Det är väl det som kallas fingertoppskänsla.

Kontrollen sitter som en smäck efter någon timme. Jag kanske kräver guld och gröna skogar, men jag tycker att i en sådan kort och inriktad spelupplevelse vill man omedelbart smälta samman med karaktären. Då känns till och med en kort inlärningskurva som lite mastig. Till spelets försvar ska ändå sägas att de olika elementen förklaras på ett klart och pedagogiskt sätt.

Lara Croft and the Guardian of Light bjuder inte på en estetisk upplevelse utöver det vanliga. Men söker du efter det så är detta år andra sidan fel spel för dig. Ytan är funktionell, färgsprakande och stämningsfull. Begreppet funktionell återkommer jag också till när det handlar om ljudet. Du får vad du vill ha med ekande fotsteg, explosionsknallar och pampig musik.

Som avslutning på Xbox Live Summer of Arcade är Lara Crofts nya spel enastående. Som komplement till hennes tidigare äventyrsspel håller det också hög klass. Jag skulle kunna argumentera för hur nödvändigt det är att spelet i fråga har Lara i huvudrollen. Men å andra sidan skulle jag inte vilja leva utan den aristokratiska och nonchalanta brittiska stämman under resans gång. Det är något speciellt med de där två pistolmynningarna som sköt sig direkt in i våra hjärtan för fjorton år sedan. Den här gången är upplevelsen långt mer intensiv och mindre eftertänksam än vad vi är vana vid. Men med en medspelare bredvid dig är den är fortfarande lika bra.