Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor Sverige
recensioner
The Witcher 3: Wild Hunt

The Witcher 3: Wild Hunt

Vi har recenserat årets förmodligen hetaste spel, Witcher 3. Jonas har lekt rövare med Geralt och har nu avlagt en mastig rapport...

Mitt äventyr börjar explosivt. Bryskt kastas jag in i ett förrenderat superslag där två enorma arméer drabbar samman. Nyckelpersonen är Yennefer, en häxa som med nöd och näppe undkommer en ond bråd död. Sekunden senare kastas jag in i rollen som Geralt of Rivia, monsterjägaren, och en betydligt lugnare situation där han ligger och skvalpar runt i en badtunna, innan han stiger upp och kastar lystna blickar mot den nakna kvinna som sitter längre bort i rummet.

Jag tar mig några minuter med att bara titta runt omrking. PC-versionen av The Witcher 2: Assassins of Kings hör fortfarande till de snyggaste spelen på marknaden och ofrånkomligen har det grafiska varit ett stort diskussionsämne inför lanseringen av den tredje delen i serien. Och jodå, även den Playstation 4-version som spelats inför denna recension levererar. I synnerhet när jag går ut på balkongen för att hämta lite luft och möts av de tjusigaste fantasymiljöer jag någonsin sett i ett spel, så går det inte annat än att känna sig imponerad över CD Projekts tekniska kompetens.

Men även om The Witcher 3: Wild Hunt nu råkar vara ett häpnadsväckande snyggt spel, så är det i en genre där allt sådant är sekundärt. Alla rollspel står och faller med spelsystemet och storyn, och det är med staplande steg jag ger mig ut på vad som redan på förhand målats ut som en tänkbar kandidat till årets spel. Och det ska sägas direkt; äventyret levererar.

The Witcher 3: Wild Hunt
Att ta sig fram på hästryggen är en nödvändighet i den enorma spelvärlden.

Jag får gå fyra år tillbaka, till när jag första gången spelade The Elder Scrolls V: Skyrim för att hitta en liknande ömklig känsla som när Geralt kliver ut i spelvärlden. Han är verkligen bara en väldigt, väldigt liten bricka, en liten partikel, i ett enormt stort spel. Var ska jag börja, vilka sidouppdrag ska man satsa på och vart borde jag gå först? Frågorna är många och svaren får jag leta reda på själv.

Innan vi går vidare i recensionen, så är det ofrånkomligen så att väldigt många kommer stifta sin första bekantskap med Witcher-serien i och med detta spel. Inte minst på grund av det faktum att den för första gången släpps till ett Playstation-format, att det för första gången släpps samtidigt till konsol som till PC (och därmed alltså inte känns lite gammalt som när del två kom till Xbox 360).

Geralt är seriens karismatiske protagonist, en person som jagar ockulta varelser mot betalning, men som i detta spel även drivs av ett eget mål, att hitta en viss person. Precis som i tidigare delar kommer du under resans gång träffa på ett otal andra människor och påverka deras liv, och däri ligger mycket av den storhet jag kan uppskatta från Witcher-serien. Inget är nämligen svart och vitt, och de obligatoriska lyckliga sluten på miniberättelserna lyser med sin frånvaro. Ofta visar min hjälp sig bara leda till olycka - eller ännu värre - i något slags bisarr påminnelse om att näsan inte alltid behöver läggas i blöt.

The Witcher 3: Wild Hunt
Räkna med dramer värdiga Game of Thrones, och ungefär lika mycket våld och naket.

Känslan av att bara stå och blicka ut över den vidunderliga världen och se en karta fylld av tänkbara möjligheter är som jag skrev ovan överväldigande. På ett bra sätt. Upptäckarlustan är enorm, och är det en sak jag redan här vill slå fast att CD Projekt lyckats oerhört bra med, så är det att skapa intressanta sidouppdrag. Ni vet hur det ofta brukar vara, gå till person X och be att få tillbaka Y innan du ska återvända för belöning, alternativt ge dig ut och döda fem Z och få belöning.

Redan tidigt vankas intressanta uppdrag som den märkliga historien om ett barnbarn som mitt i natten behövt låna en stekpanna av sin farförälder. Jag ska absolut inte spoliera nöjer för er, men det vankas en underfundig berättelse som snabbt förde åtminstone mina tankar till TV-serien CSI. Och CD Projekt har inte glömt bort sitt europeiska ursprung, utan berättar flera historier som solklart har sin bakgrund i populära folksagor. Jag träffar bland annat på det lilla barnet som efter en olycka hemma, på order av den elaka mamman, blivit bortförd i skogen av sin pappa och uppmanats att följa godisspåret. Det finns betydligt fler Hans och Greta-referenser att gotta sig åt i den historien, men återigen tänkte jag inte sabba nöjet för er att upptäcka detta själva.

The Witcher 3: Wild Hunt
Även i de fall du fattar till synes bra beslut, får du vara beredd på konsekvenser.

Kort sagt sätter alla dessa miniberättelser en ny standard för rollspel som andra framtida spel kommer dömas efter. Det är ju såhär det ska se ut, det behöver inte vara helt befriat från kreativitet och skaparglädje, och ofta är själva huvudstoryn också så fiffigt utformad att den utvecklas helt naturligt utan att det egentligen känns som att jag aktivt försöker styra den.

De val jag gör med min rätt kaxige och smånonchalante version av Geralt kommer dessutom tillbaka och biter mig i rumpan mellan varven. En del konsekvenser kan ta flera timmar och jag hinner förnöjt känna att jag gjorde något bra och till och med glömma bort mina beslut - när det plötsligt visar sig att jag ställt till det å det grövsta. Det är inte utan att jag känner av paralleller till Game of Thrones mellan varven i högre grad än i föregångarna. Fantasyseriens enorma popularitet har satt sina spår även här och ingen är som sagt varken genuint ond eller god.

En annan sak som är oerhört viktig för rollspel är naturligtvis stridssystemet. Helst ska det vara så bra att det är kul att klättra i level och blir något man kan göra bara för att det är roligt. Utvecklarna har liksom i föregångaren löst handkontrollens begränsningar på ett smart sätt med genvägar för att välja det för stunden mest effektiva svärdet och plocka fram magier via ett menyhjul som snabbt låter mig välja det som passar bäst. Redan tidigt in i spelet ges jag även ett armborst för distansstrid och ställs inför en strid mot en grip för att öva prickskyttet.

The Witcher 3: Wild Hunt
Många uppdrag knyter an till aktuella politiska diskussioner, viktiga händelser eller kända sagor.

I grund och botten har Geralt hela tiden tillgång till två svärd, ett mer användbart mot ockulta varelser och ett för mer köttiga sådana. Slagen kan delas ut hårt eller snabbt, och sedan finns möjlighet att parera eller kontra. Magierna, Signs, dränerar din adrenalinmätare som sedan snabbt fylls på automatiskt varpå nya kan användas. Ett enkelt system som fungerar, inte minst tack vare att det går att låsa fast sig vid en viss fiende för att slippa tampas mot alla på en gång.

Mestadels fungerar det så bra att det nästan lika gärna kunde ha varit ett actionspel, inte helt olikt hur det är upplagt i Batman: Arkham City, men jag är inte helt nöjd med systemet för att undvika attacker. Geralt är visserligen en ganska råbarkad sälle, men han hade gärna fått vara bara aningens aningen mer graciös för att jag ska uppleva att jag har full kontroll över det som händer i striderna. På samma sätt händer det ibland att jag råkat plocka upp fel föremål och klubbas ner av väktare då det tydligen var något jag inte fick peta på.

The Witcher 3: Wild Hunt
Striderna är smidiga och underhållande, men det märks att The Witcher 3: Wild Hunt är ett rollspel och inte ett actionspel.

Hästar är en viktig del av The Witcher 3: Wild Hunt. En enorm värld kräver naturligtvis snabba transporter och dessa fyrbensdrivna havremoppar är det bästa som finns att tillgå. Hästspelkontrollen är väldigt välgjord på ett sätt som skåpar ut Elder Scrolls-spelen å det grövsta, och hästarna själva beter sig ofta smartare än artificiella kreatur brukar göra. Dessutom går det nu att bedriva strid från hästryggen och tillfredsställelsen när jag lärt mig tajmingen i att skilja huvuden från axlar under vild galopp är enorm.

Det kommer såklart stå både små och stora fiender i dig väg under äventyret, och de kan vara både själva och ensamma. Att ta sig tiden att lära sig alla finesser kommer göra The Witcher 3: Wild Hunt mer underhållande och det är därför något jag rekommenderar. För spelet blir annars ganska snabbt utmanande. Själv fick jag bita i gräset utanför ett värdshus efter bara en timme, där några tölpar i byn bestämt sig för att visa vem som bestämmer. Slagsmålet blev en fars där jag råkade hoppa upp på hästryggen närhelst en kuse kom för nära och delade ut på tok för lite stryk. Efter lite träning gav det sig dock och överlägsenheten påminde mest om att släppa loss Chuck Lidell på ett äldreboende, varpå grannskapets grabbar låg spridda över gräsplanen.

The Witcher 3: Wild Hunt
Menyerna hör tyvärr till spelets svagare delar och mycket är lite för pilligt och otydligt.

Det gör striderna skojiga och jag kommer på mig själv med att galant klara flygattackerande gripar, horder av hästkarlar, lömska vattenvarelser och så vidare. Det finns verktyg för varje tillfälle och att lära sig läsa av läget och improvisera visar sig snabbt vara en överlevnadsstrategi. Fienden följer heller inte med dig i level, så känslan av att aldrig riktigt få vara dunderöverlägsen undviks lyckligtvis. En fälla andra rollspel ofta fastnar i. På samma sätt förblir jag glaskäken Geralt i strider mot andra starkare bestar som sänker mig med en träff även långt in i äventyret. Det gäller kort sagt att vara vaken och hela tiden se till att vara beredd på det värsta eftersom jag aldrig kan känna mig helt säker någonstans.

All den erfarenhetspoäng jag samlar in kan sedan användas till att anpassa Geralt efter min spelstil. Det finns flera olika egenskaper och förmågor och det gäller att noga läsa vad som gör vad. Aningen otydligt, men roligt på det där tillfredsställande sättet som gör att jag faktiskt ser fram emot varje ny uppgradering som en liten minijulafton.

The Witcher 3: Wild Hunt
Utöver Geralt får vi denna gång även spela som Ciri.

En av spelets få svaga delar är dock annars menyerna och instruktionerna. PC-rollspel har sina tjusningar, men de blir också ofta lite för pilliga, och det gäller tyvärr även för The Witcher 3: Wild Hunt. Jag får verkligen prova mig fram och den enorma spelvärlden gör det inte precis lättare. Behöver du något material får du vara beredd att förädla praktiskt taget allt du har och äger för att hitta det, som när jag behövde Dark Plates för att göra en bättre rustning.

Inget i min packning visade sig duga till efter att manuellt ha provat allt, varpå det bara var att på vinst och förlust leta efter annat utan att veta vart chanserna är bäst att hitta detta. Det har till och med hänt att jag fått veta att det jag söker kan finnas hos någon försäljare i en annan stad, bara för att sedan märka att det inte stämde. Jag applåderar att spel görs djupare och inte håller mig i handen hela vägen, men smartare menyer hade inte varit för mycket begärt och här hade det absolut kunnat göras bättre och tydligare.

Paradoxalt nog har CD Projekt Red lyckats väldigt bra med denna avvägning ute i spelvärlden där det hela tiden finns saker att göra och allt är tydligt. Folk pekar mig vänligt i rätt riktning och markörer talar om vad jag kan göra härnäst. På det sättet blir den stora mängden saker att göra lite mer överkomlig, och det är skönt att få veta vart något jag borde besöka finns istället för att ovärdigt irra omkring och leta efter något Geralt absolut borde känna till redan. Dessutom har han sina pålitliga Witcher-sinnen som lotsar honom fram till de viktiga föremålen och undviker på så sätt att jag tvingas trycka på alla tänkbara föremål som i gamla peka/klicka-spel.

En av de stora nyheterna i hypen inför The Witcher 3: Wild Hunt var annars att Geralt inte är den enda spelbara figuren denna gång, utan vi kommer även få axla rollen som Ciri. Henne träffar vi på som barn redan i äventyrets ingress under en tillbakablick, men när vi återser henne igen har hon vuxit upp till en ung kvinna. Ciri är dock inte att betrakta som ett fullvärdigt alternativ till Geralt och det går heller inte att växla mellan de båda figurerna när man vill.

The Witcher 3: Wild Hunt
Grafiken i The Witcher 3: Wild Hunt är makalöst vacker, och som allra tjusigast när solen håller på att gå ner.

Istället finns hon med som ett berättarmässigt grepp som ett alternativ till att ha extremt långa mellansekvenser. På det viset får vi parallella historier som vi får följa och påverka. Ciri är dock betydligt mer begränsad och heller inte tillnärmelsevis lika rolig att spela som Geralt, men greppet fungerar och det tillför något att berätta storyn på det här viset.

När jag i rollen som Geralt kommer ridande mellan alla byar och städer slås jag över det häpnadsväckande hantverket som är The Witcher 3: Wild Hunt. Att se en by torna upp sig medan döda kroppar dinglar olycksbådande från något träd, ackompanjerat av musik som hämtad från medeltidsveckan i Visby, är det svårt att inte få gåshud. Världens storlek och variation överträffar det mesta annat jag spelat och listan över ofullbordade sidouppdrag växer likt en kraftfull översvämning.

The Witcher 3: Wild Hunt
Är du inte bekant med Witcher-världen sedan tidigare, så bered dig på ett hårdare rollspel än brukligt.

Det är först efter flera dagar jag inser att jag måste sansa mig. The Witcher 3: Wild Hunt är enormt. Jag kommer inte kunna göra allt, jag behöver inte göra allt, och framför allt bör jag fokusera på en region i taget. Eftersom det finns flera olika slut, många sätt att bygga min Geralt på och så mycket innehåll lämpar det sig för både en, tre och flera omspelningar. Inte minst eftersom CD Projekt Red utlovar 36 (!) variationer på äventyrets slut, vilket väl borde borga för att vi alla ska hitta något vi trivs lite extra bra med.

The Witcher 3: Wild Hunt är på flera sätt det första spelet som verkligen får mig att känna att det hade varit fullständigt omöjligt till den förra generationens konsoler. Det hade inte gått att göra detta spel utan så saftiga uppoffringar att det förstört spelupplevelsen. Faktum är att just spelets storlek och ambitioner är det enda utöver menyerna som håller det tillbaka något. För med alla möjligheter kommer såklart även felmöjligheter. Även om det inte på något sätt är lika buggigt som Bethesdas rollspel initialt ofta är, så har jag haft en och annan krasch, fiender som fastnat i geometrin och liknande. Patchar kommer såklart att släppas kontinuerligt, men det kan ändå vara bra att känna till.

The Witcher 3: Wild Hunt
Precis som i The Elder Scrolls V: Skyrim finns hur mycket som helst att upptäcka i världen.

I övrigt är The Witcher 3: Wild Hunt en ren njutning. Att se solens strålar dansa över den snudd på obscent vackra spelvärlden medan de avkapade griphuvudena jag har som troféer studsa runt mot sidorna av min ståtliga springare, varpå jag återigen hittar något nytt att utforska - är en absolut ljuvlig känsla. I synnerhet när jag med 95% säkerhet vet att det som väntar är ett välskrivet miniäventyr där storyn är det som får mig att vilja spela det, inte samlandet av erfarenhetspoäng eller loot. Det här är kort sagt ett av där få spelen som gör att jag vill pausa livet, bara för att kunna grotta ner mig ordentligt i några veckor och det är naturligtvis en komplimang av rang.

The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
The Witcher 3: Wild Hunt
09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Välskrivna sidouppdrag, makalös grafik, enormt mycket att göra, stor spelmässig frihet, varierade världar, förstklassigt röstskådespeleri
-
Krångliga menyer, Ciri är spelmässigt begränsad
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Gillen McAllister, GR EU
Wild Hunt är till bredden fyllt med relevant och varierande innehåll. Även om jag inte känner samma koppling till Geralt som jag gjorde med John Marston från Red Dead Redemption eller Joel och Ellie från Last of Us, så är det övertygande nog att få mig att tro på denna fantasyvärld, som dessutom innehåller nog med material för att fylla mer än två spel. Allt har ett imponerande djup, allt har en konsekvens och mängden små detaljer är smått ofattbar. Tillsammans med häpnadsväckande grafik gör detta The Witcher 3 till ett måste i spelsamlingen. 9/10

Medlemsrecensioner

  • Bistirdslap_Z
    Lite spetsat var detta äventyr, precis som chili. Vi på Bistirdslap & Co har spelat igenom Captain Prices senaste skröna, det överhypade och... 1/10
  • Strandpolo
    Recensionen är på engelska. Even though its a massive open world RPG it does not suffer from the usual dull as dishwater quest design and dry... 9/10
  • Käbbel
    "Jag ska aldrig köpa en speldator, det räcker väl men en laptop och en konsol?" Så lät jag för ett par månader sen, men nu sitter... 10/10
  • bloody_baron
    Känslan av att storma fram genom nord europeiska skogar, slaktandes monster och banditer och likt en detektiv genomsöka brottsplatser för att... 9/10
  • Jeppman97
    Jag spelade aldrig The Witcher eller The Witcher 2. För det första rörde de sig väl utanför min radie av upptäckta spel, The Elder Scrolls V:... 10/10
  • the_svart
    Försökte att undvika trailers och gameplay videos innan release för att inte haka på hype-tåget. Det gick inte så bra. Tre dagar innan släpp... 9/10