LIVE
HQ
logo hd live | Pepper Grinder
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      Gamereactor
      recensioner
      Dreamcast Collection

      Dreamcast Collection

      Att förhålla sig kritiskt till en hel konsols historik koncentrerad till en dvd är ingenting som görs med enkelhet. Det är ett halvt decennium av upplevelser, dussintals spel och oräkneliga minnen som betraktas genom nostalgins rosafärgade glas. Dreamcast Collection har dock mycket lite att göra med magin som var Dreamcast.

      Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

      * Obligatoriskt att fylla i
      HQ

      Mitt personliga förhållande till maskinen i fråga är egentligen inte ömmare än till någon annan av det tiotal konsoler jag äger eller har ägt. Det enda som kanske gör att den sticker ut för mig är att den gav mig passionen för TV-spelandet åter. Jag har alltid varit en spelare, tro ingenting annat, men under nittiotalets slut var det nästan enbart mus och tangentbord som var mina följeslagare. Kanske var det nyhetens behag, kanske var det helt enkelt skönt att slippa sitta i vardagsrummet mitt bland den övriga familjen.

      Jag vill inte påstå att jag tvärvände på ett ögonblick, men i någon form av undermåligt underhållet hus på en inte allt för attraktiv tomt i Gävles utkanter stod jag för första gången öga mot öga med den vita skönheten. Vi var hemma hos min kompis storebror, som befann sig på oklar plats. Hörnsoffan låg alltså uppdukad för oss gymnasiekids och jag golvades helt av Crazy Taxi. Ett enkelt arkadigt upplägg, skyhög fart och pumpande Bad Religion-takter visade en sida av spelandet jag hade glömt fanns.

      Så hur har Sega valt att minnas sin svanesång som konsoltillverkare? Med 2009 års Sega Mega Drive Ultimate Collection i gott minne och gottigott som Chuchu Rocket, Shenmue och Jet Set Radio att välja bland fanns det all anledning att kännas sig uppspelt på förhand. Men valet föll istället på att släppa fyra spel av kraftigt varierande kvalité, helt utan anpassning till widescreen och HD, för en trehundring. Paketet innehåller Sonic Adventure, Crazy Taxi, Space Channel 5: Part 2 och Sega Bass Fishing.

      Sonic Adventure
      Ni vet hur det är. För varje år som går släpps ett nytt hemskt Sonic och de gamla godingarna från nittiotalet blir ett år avlägsnare. Det har nästan nått dithän att de kritiska frågorna börjar smyga sig på en, "var det verkligen så mycket bättre förr?", "är vår bild av Sonic bara förskönade barndomsminnen?". Efter en ordentlig genomkörare med en av seriens sista höjdpunkter har jag fortfarande inga bra svar.

      Detta är en annons:

      Men visst finns ljuspunkterna där. Bandesignen är bitvis fenomenal, med ljuvligt varierade miljöer, Robotnikcharmiga robotar och väl avvägda skiften mellan precisionsplattformande och galna fartövningar. Sekvenserna i extrem fart är naturligtvis Sonics signum, även om hans ovana att fälla ut händerna åt sidorna när han kutar som snabbast får honom att se ut som en blåmålad chocobo med för mycket hårspray.

      Som allra snabbast går det i de avsnitt då en hoprullad Sonic helt bortom spelarens kontroll studsar fram mellan väggar och trampoliner. Det känns lite som att sekvenserna regisserats av Rube Goldberg. Ni vet mannen som gett namn till de oerhört komplicerade apparater med bollar, ramper, dominobrickor och annat, som åstadkommer någon meningslös syssla. Lite som musikvideon till "This Too Shall Pass" av OK Go.

      På minuskontot märks främst en provocerande dålig kamera. Förutom mot slutet av Sonics äventyr är de flesta utmaningar lätta, ofta lite för lätta. Det vill säga, så länge inte kameran bråkar. Rätt vad det är kan den nämligen gömma sig bakom en vägg för att aldrig vilja komma fram, eller envisas med att riktas rakt emot hjälten, vilket inte är någon fördel vid plattformshoppande. Annars busenkla moment kan därför bli onödigt svåra, lite som det är onödigt svårt att knyta skorna med boxningshandskar på.

      Slutligen blir det ytterligare poängavdrag för världshistoriens sämsta karaktärsgalleri, röstskådespel och läppsynkning från helvetet, samt den där förbannade hubbvärlden. Ett viktigt designmässigt beslut var tydligen att inte bjuda på fartfyllda actionbanor rakt igenom. Nej, för detta ska ju vara ett äventyr och äventyr innebär utforskande. I Sonic Adventure sker detta i form av en anonym tråkstad där spelaren får gissa sig fram, nästan helt utan ledtrådar, var nästa bana kan tänkas ligga.
      5/10

      Detta är en annons:

      Crazy Taxi
      Åter i den mentalt instabila gula taxibilen mindes jag med ens varför jag förälskat mig en gång i tiden. Crazy Taxi är en kompromisslös uppgörelse med hyfs och realism i syfte att bjuda på fem minuter intensiv glädje åt gången. Vad som däremot hade lämnat mitt medvetande under tiotalet år var att styrningen var lite som att ratta en odödlig radiobil på grönbete. Efter fem körningar kors och tvärs börjar dock de livsviktiga kurvtagningarna och inbromsningarna sitta där. Innan dess visar den där odödligheten sin betydelse i ett större antal frontalkrockar.

      Spelupplägget är otroligt simpelt och presentationen har sådan tydlig arkadkaraktär att jag spenderade de första två minuterna med att leta efter ett myntinkast på min Xbox. Det gäller att plocka upp en passagerare och sedan idiotköra till destinationen snabbt nog att göra Luc Besson grön av avund. Det är enkel matematik, snabbare körningar leder till fler körningar. Dessutom finns bonussekunder att hämta för riktigt snabba sträckor.

      Det ges egentligen aldrig tillfälle till vila, så längden på en omgång är precis lagom (5 minuter, 10 minuter eller arkadläget, där din skicklighet sätter gränsen). Efter hand har man inte bara lärt sig hur staden ser ut på kartan, utan även att utnyttja den tredje dimensionen genom hopp över hustak och andra hinder. Detta belönande av skicklighet i kombination med topplistor online gör att det finns många skäl att komma tillbaka i framtiden.

      Så lyckas Crazy Taxi matcha mitt uråldriga minne fullt ut? Nja, den simplistiska spelglädjen finns fortfarande där och alla knep tar två minuter att lära sig på nytt - på ett bra sätt. Men inramningen är inte densamma. Originalsoundtracket är nämligen borta med rättighetsvinden. Trallpunk från Kalifornien försvann till förmån för...något anonymt, dömt att glömmas bort.
      6/10

      Space Channel 5: Part 2
      Som någon som helt missade den japanska vågen av musikspel för tio år sedan är jag att betrakta som en produkt av det sena 00-talet vad gäller rytmspelande. På senare år är vi miljoner som curlats med modernas självklarheter som, tja, tydliga visuella indikationer på vad som ska tryckas och - framför allt - när. Det är självfallet motsägelsefullt att vi invaggas i en illusion av att vara med och skapa musik, när ögonen och inte öronen är våra främsta hjälpmedel.

      Det gör att Space Channel blir ett jobbigt uppvaknande - jag besitter ju ingen form av rytm! Upplägget är en härligt skruvad story i ett universum som närmast kan beskrivas som en direkt korsning mellan Familjen Jetson och Futurama. Det mesta som sker är högst oklart och märkligt, men tydligen ska det dansas utav bara den. De interstellära ondingarna dansar och kommenterar "up, up, up, down, down, left", sedan är det din tur att härma.

      Rörelserna är lätta att utföra. Att minnas ordningen på alla manövrar är sällan heller ett problem, även när tempot är högt. Istället ligger utmaningen i att exekvera allt med rätt flyt. Jag ska låta det vara osagt om jag är den vitaste mannen på jorden, eller om svårighetsgraden är ruskigt hög, men jag saknar tveklöst att ha en massa lysande prickar som berättar för mig precis när jag ska trycka.

      Även kriminellt rytmbefriade individer tycks dock kunna lära sig allteftersom och efter en stund lyckas jag med en och annan utmaning. Och tur är väl det, frustrationen innan tajmingen och spelsystemet i sig är invanda närmar sig tidvis plågsamma nivåer. Att svara med aggression kommer däremot inte på tal. Alla pastellfärger, flummiga former och yviga rörelser försätter mig i någon form av meditativt tillstånd. Jag är inte alls övertygad om att det är något positivt.
      5/10

      Sega Bass Fishing
      Har du någonsin tänkt "Nej men gud så tråkigt det är att spela intelligent utformade spel som är oefterhärmligt coola, ge mig en fiskesimulator istället."? Då kan det mycket väl vara du din jävel som bär ansvaret för att Sega såg en marknadspotential att inkludera Sega Bass Fishing i samlingen.

      I originalutförandet fanns faktiskt en handkontroll formad som ett fiskespö att tillgå. Att veva in linan via en faktisk vev och att rycka och dra i spöt åt olika håll hade väl viss poäng i den utformningen. Men som nu att kasta ut sitt drag under någon brygga, guida det förbi glupska aborrkäftar och sedan bedriva en kamp på liv och död genom att vicka spakar åt höger och vänster blir bara fånigt.

      Men helt genomtråkigt är det inte att digitalfiska i nittiotalsgrafik, ens 2011 med otillräcklig utrustning. Sega Bass Fishing har grundläggande kvalitéer i form av diverse utmaningar, upplåsbart material, samt naturligtvis kampen om att ständigt hitta nya rekordfiskar. Men när själva spelglädjen vissnat och dött efter en halvtimme blir statistik och troféer snabbt ointressanta de med.
      3/10

      Dreamcast CollectionDreamcast CollectionDreamcast CollectionDreamcast Collection
      05 Gamereactor Sverige
      5 / 10
      +
      Crazy Taxi håller än, Sonics banor är fantastiska
      -
      Snåla konverteringar, ovärdigt urval spel, föråldrade spelmoment
      overall score
      Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

      Relaterade texter

      7
      Dreamcast CollectionScore

      Dreamcast Collection

      RECENSION. Skrivet av Christofer Olsson

      Nej, det är faktiskt inte så här vi minns Dreamcast. Så när kommer ni släppa de verkliga höjdarna Sega?



      Loading next content