Motorstorm: Apocalypse

Det är en diger samling sluskar, knuttar, hacker-brudar och mer traditionella förare som står ombord på en pråm och blickar bort över The City. En storstad löst baserad på San Francisco med omnejd, som dock drabbats av jordskalvet med stort J. Husen är fallfärdiga, vägarna smulade till strössel och broarna för tankarna till plockepinn. Nästan alla invånare har flytt och de få som är kvar är uteliggare, missbrukare och liknande. Ja, och såklart armén som är på plats för att få bort just detta klientel med allt från puffror till attackhelikoptrar. Och värre ändå. Som gjort för en Motorstorm-tävling med andra ord.

En kul idé, som dock känns som den gjorts lite för många gånger för att kännas helt fräsch, inte minst i Split/Second som har ett nästan identiskt upplägg där allt omkring en exploderar medan man kör, vägar rämnar och hus rasar och skapar nya förutsättningar för tävlandet allt eftersom. Men det kan ju såklart vara kul att tävla ändå.

Sony har satsat mer än vanligt på storyn denna gång och det är också en av de saker man berättat mest om i förhandsmaterialet. I själva verket består den mest av långsamma tecknade klipp som för tankarna till Infamous mellansekvenser. De fungerar som bromsklossar för den som bara vill köra vårdslöst i denna lätt kamikaze-doftande tävling som brukar leda till fler benfrakturer än osandade vägar framför ålderdomshemmen.

Jag var ett stort fan av det första Motorstorm när det släpptes, och det var i två års tid ett av de spel jag drog fram för att visa vänner och bekanta exakt varför de borde äga en Playstation 3. Något som ofta gick hem, för vad finns det inte att gilla med en trave Evil Knievel-inspirerade fartdårar som kör för allt vad kjoltygen håller på fiffigt och ruffigt designade banor.

Men redan i Motorstorm: Pacific Rift märkte man att Evolution Studios inte riktigt fattade vad som gjorde originalet så underhållande då de satsade mer på att bygga bredare banor med fler oväntade händelser och genvägar än att försöka tajta till spelkontrollen som var originalets enda riktiga brist. Jonas Elfving belönade det med en sexa i sin recension, något jag kunde instämma i. Men i Motorstorm: Apocalypse fortsätter Evolution Studios med snedsatsningsarna.

För den som spelat tidigare delar i serien går det snabbt att känna igen sig. Här finns några buggys, rallybilar, några crossar, nyheten choppers samt en och annan pickup som går att modifiera med begränsade medel. De är inte speciellt detaljerade och grafiskt faktiskt jämförbara med första Motorstorm från 2006.

Tyvärr gäller detta även spelets banor som känns blockiga och lågupplösta, vilket är trist med tanke på att första Motorstorm var något av ett grafikdemo för Playstation 3. Dessutom känns det som att man varit stressande under utvecklingen och det finns flera ställen där man fastnar i banorna och inte kan ta sig loss. Det stora problemet med Motorstorm: Apocalypse är dock något så grundläggande som spelkontrollen och fysiken.

Bilen är liksom klistrad vid marken utan att ändå ha kontakt med den. Det känns som man styr en blöt tvål i en tvålkopp som ändå är fastslickad vid underlaget. Bilarna är tunga som svin vid varje kurva och att drifta är lika svårt som meningslöst. Trots det flyger de som heliumfyllda ballonger av minsta lilla ojämnhet i vägen. Elfving skrev detta i recensionen av föregångaren och beskrivningen står sig dessvärre även denna gång: "Spelkontrollen i Motorstorm: Pacific Rift liknas bäst vid att försöka styra en lovikavante med en lövblås genom en gigantisk blomlåda".

Jag spättar runt som en dåre bland rika villakvarter, sladdar sönder verandor på löpande band och kör ihjäl uteliggare med fullt nitro-pådrag i kloakerna. Banorna är fantasifulla, färggranna och varierade samt att det som sagt dräller av folk på banorna. De fyller dock inget egentligt syfte och en hagelbrakarkärve från nära håll är inte mycket farligare än ett stenskott på E14 under Åre-semestern.

Som tidigare nämnt rasar The City medan man kör. Det regnar bråte, asfalt exploderar och nya vägar öppnas. Kul i teorin, men det verkar som att Evolution Studios är medvetna om bristerna med ett sådant system som gör att man första gången man tävlar inte vet vad som komma skall. Därför kan man denna gång även kyla motorn medan man hoppar genom att släppa gasen så man har till synes ändligt med nitro. Vägarna är också mer tillrättalagda än någonsin. De båda första kampanjerna (av tre) kunde jag därför köra igenom utan att behöver starta om racet en enda gång.

Problemet är att banorna är så slumpmässiga att det heller inte riktigt finns något sug att gå tillbaka för att försöka slå sig själv. Och eftersom man inte kan mecka med bilarna i någon egentlig omfattning finns det heller inga fräcka reservdelar att slåss om som kunde driva på lusten att verkligen pressa tider. Jag kommer hela tiden på mig med att längta efter inte helt olika - men överlägsna - Need for Speed: Hot Pursuit medan jag spelar. Nästan lika kaotiskt, men med riktig fysik och tyngd i kärrorna, bilar som faktiskt beter sig som bilar, tjusigare grafik och framför allt en bättre spelkontroll.

Då hjälper det inte att man online kan låsa upp perks med olika egenskaper som Burn Rubber som förbättrar vägegenskaperna samt att där finns ett ganska genomtänkt system med erfarenhetspoäng. Att spela 16 personer är såklart skoj, men alltför kaotiskt för att jag ska tycka att det blir sådär riktigt givande och till och med ett spel som Mario Kart Wii känns i slutändan mer rättvist än Motorstorm: Apocalypse.

Till nästa Motorstorm hoppas jag att Evolution Studios tar två steg tillbaka och sedan väljer en annan väg framåt. Spelbarheten är det viktigaste och att fylla på med mer kaos och vansinne gör att man mer och mer känner sig som en åskådare och ett offer för omständigheterna än en förare i ett prestigefyllt lopp. Visst har Motorstorm: Apocalypse sina poänger, men det saknar speldjupet och baktanken för att det ska underhålla mer än de första timmarna. I slutändan känns det här bara som en relik från 2006 med nya banor.