Pac-Man 256

Legenden om Pac-Man är verkligen en 35 år gammal saga värd att beundra. En saga värd att respektera. Året var 1980 när Namcos programmerare Toru Iwatani helt plötsligt vände upp och ned på hela spelvärlden inom loppet av sex ynka månader. Revolutionerade den värld som vi alla idag älskar och livnär oss på. Och allt på grund utav en simpel, lite för pillerhungrig, gul cirkel och ett gäng blodtörstiga spöken med stor aptit i bakgrunden. Så simpelt, men ändå så fruktansvärt genialt att det värmer mitt pulserande spelhjärta något ypperligt. Spelet var - och är fortfarande - ett kvitto på renodlad briljans i all sin enkelhet. Hur mycket man än vrider och vänder på det.

Något som leder oss in på Pac-Man 256. Australiensiska indieutvecklaren Hipster Whale (Crossy Road) har nämligen tillsammans med Bandai Namco under det senaste året både vridigt och vänt på det 35 år gamla fenomenet som är Pac-Man. Allt med visionen om att försöka få fram en moderniserad och anpassad nyversion till dagens populära iOS- och Android-enheter. Och det har de sannerligen lyckats med.

Originalversionen av Pac-Man innehöll 256 stycken banor, eftersom tekniken på den tiden helt enkelt inte klarade av att förse oss med flera. Vilket i sin tur ledde till att den 256:e banan istället infekterades med en ihärdig bugg som gjorde det omöjligt att ta sig vidare. Något som har lagt grund för Pac-Man 256. Buggen i fråga - som i originalspelet kom in från höger i bild - ligger nu konstant och jagar dig underifrån, vilket tvingar dig som spelare att alltid hålla ett getöga uppåt i bild längst med den oändliga banan som svart på vitt utgör hela spelet. Något som tyvärr kommer med en liten, liten baksida. För samtidigt som det är väldigt utmanande och ställer krav på dig som spelare - då det är omöjligt att memorera banans mönster - så får jag aldrig riktigt känslan av att jag faktiskt uppnår någonting i Pac-Man 256. Jag får aldrig en klapp på axeln för mina bedrifter, vilket i slutändan leder till att de milstolpar jag sätter upp för sig själv istället kretsar kring Pac-Mans nya superkrafter och inte banan i fråga.

Superkrafterna som i sin tur utgör spelets absolut största höjdpunkter med Pac-Mans nya förmågor i form av att skjuta laserstrålar, skicka iväg orkaner, eller spränga de ovetande spökena till döds på sin resa genom den oändliga labyrinten. Det i harmoni med den otroligt följsamma styrningen och den välbalanserade spelmekaniken, är i slutändan vad som gör Pac-Man 256 till den härliga upplevelse det faktiskt är.

En annan rätt så vital förändring i Hipster Whales nyversion som visar sig rätt så omgående är den sprillans nya kameravinkeln. Istället för att vara central och tvådimensionell som i originalet har Hipster Whale använt sig av samma kameraplacering som från sitt senaste succéspel Crossy Road, där kameran alltså är placerad snett till höger i bild och blickar sen ut över det tredimensionella spelfältet. Det är en tämligen enkel, men ack så viktigt förändring som verkligen ger spelet en sorts innovativ och smått moderniserad touch, men samtidigt utan att förlora den grundläggande och klassiska retrokänslan som konstant gör sig påmind. Minus de otroligt öronbedövande, nasala ljudeffekterna dock som dessvärre skär rakt in i både hjärta, själ och grannens lägenhet. Där kunde man verkligen ha moderniserat de olika ljudspåren till det bättre med respekt för alla spelares framtida välmående.

Pac-Man 256 är - de nasala ljudeffekterna till trots - ändå ett sorts bevis på att det faktiskt går att väcka gamla spelserier till liv, utan att varken förstöra de eller sväva iväg för långt ifrån originalkonceptet. Styrningen av vår pillerhungrige protagonist är snortight, de nya superkrafterna ett magnifikt tillägg och retrokänslan är alldeles, alldeles underbar. Och vore det inte för avsaknaden av lite fler banor alternativt utsatta milstolpar i dissonans med de fullkomligt horribla ljudeffekterna, skulle jag tveklöst lyfta på hatten och kalla det för en briljant modernisering av originalet. Nu låter jag istället hatten sitta kvar på huvudet, men reser mig ändå upp och applåderar Hipster Whale lite lätt för en riktigt välgjord nyversion av spelet som förändrade världen för lite mer än 35 år sedan.