C&C: Red Alert 2 - Yuri's Revenge

Konceptet har vi sett tidigare, åtskilliga gånger. Westwood har satt en standard med spel som Command & Conquer och Red Alert. De officiella expansionspaketen till spelen har i gengäld inte varit mycket att skriva hem om, då de ofta har innehållit alltför lite nytt - eller uppdragen i dem har rättare sagt varit alltför tunna. Hur har då den här expansionen till Red Alert 2 - Yuri's Revenge blivit?

Efter sovjetmaktens nederlag i Red Alert 2 har det mest beryktade vapnet bakom järnridån flytt och återigen börjat anlägga planer på fruktansvärd destruktion. Yuri är - som bekant - kapabel att rent bokstavligt utöva tankekontroll på både vänner och fiender. För att sätta stopp för Yuri's angrepp mot världen är de allierade tvungna att resa tilllbaks i tiden för att sätta stopp för hans planer. I rollen som de allierade ska man helt enkelt besegra Yuri - medan man som sovjetmakt måste justera historien för att säkra en seger över både de allierade - och Yuri. Det finns alltså utrymme för många storslagna slagsmål.

Yuri's Revenge innehåller 14 nya singleplayeruppdrag, fördelade med sju uppdrag till både de allierade och sovjetmakten. Så man får leta förgäves efter uppdrag där man får testa sina krafter med superskurken. Den möjligheten har man dock i multiplayer och skirmish. Urvalet av nya vapen och enheter i Yuri's Revenge är sparsamt. Men i gengäld kan de tillföra spelet många nya spännande aspekter.

De allierade har förstärkts med Guardian GI's, en kraftigt beväpnad enhet, vars egenskaper är lämpade som anti-tank-vapen. Dessvärre är de mycket långsamma och därmed sårbara. Därför kan de inte användas för bevakningsuppdrag. Navy SEAL's är en likaledes kraftigt beväpnad enhet, som sätts in mot fientligt infanteri och som kan försvara sig mot fientliga fordon. De använder dessutom C4 att förstöra fientliga byggnader med. Ett Battle Fortress utgör förstärkning för upp till fem infanterienheter, som kan göra betydlig skada.

Tillsist råder de allierade över ett robot-kontrollcenter och robot-tanks. De utgör en viktig styrka mot Yuri's fjärrstyrning/kontroll av sina fienders hjärnor - men de är känsliga för strömfall. Om kontrollcentret blir förstört stannar alla robotstyrda enheter. Sovjetstyrkornas förstärkningar ser kanske inte lika kraftiga och skräckinjagande ut på pappret, men de tillför nya dimensioner till spelbarheten.

Boris påminner en smula om motpartens Navy SEAL's. Han använder således också C4 för att spränga byggnader - men kan även sätta igång luftangrepp med MiG jaktplan mot de mål som han pekar ut med sin lasersökning. En Siege Chopper gör det möjligt att snabbt och flexibelt flytta infanterienheter, och på marken rymmer den också betydlig eldkraft, inte minst mot byggnader och fasta mål på långt avstånd.

Det mest spännande är dock det myller av byggnader och dråpliga enheter som Yuri råder över. Ett par exempel: Brute, en genetiskt förvrängd kämpe, som i alla sin enkelhet krossar allt som är i vägen för honom. Virus är en dödsbringande enhet, som - utrustad med ett precisionsgevär med lång räckvidd - kan träffa vilken infanterienhet som helst med ett enkelt skott. Dessutom skjuter en Virusenhet inte med kulor utan med ett sällsynt effektivt gift. Utöver att döda offret efterlämnas en dimma som också skadar andra infanterienheter. Yuri råder dessutom över åtskilliga nya enheter, som kan styras med tankekontroll - liksom hans styrkor också kan ta över allierade enheter på samma sätt. Därtill kommer ett flygande tefat, som kan reducera fiendens infanteri och vapen till en pöl av sjudande och bubblande metall. I multiplayerspel används den dessutom för att överföra uppsamlade energireserver.

Vi har efterhand kommit dit där man kan säga: Tack, nu har vi sett vad som görs med den senaste generationen av den spelmotor som ligger bakom Westwoods spel. I förhållande till hur andra spel i genren har ett mer tydligt användande av 3D miljöer, kan Yuri's Revenge sägas lida av en - för dataspel - framskriden ålder. Nåväl, de nya enheterna tillför så klart nya effekter och nytt ljud, men det grundläggande gameplayet har de inte pillat på.

Nu låter det kanske lite magsurt, men i verkligheten gillar jag verkligen spelet och det igenkännliga och ytterst välfungerande gameplayet. Men otåligheten efter förändring och nytänkande tränger sig efterhand på. Det förstärks lite av att spelet faktiskt inte varar särskilt länge, just för att man i princip kan det från början och inte har några problem att komma igång. De enskilda uppdragen i singleplayer för de allierade styrkorna varar från en halv till en och en halv timme, medan sovjet uppdragen varar lite längre. De mest spännande nyheterna i Yuri's Revenge hittar man därför i multiplayer, inte minst då man - ÄNTLIGEN - kan få spela som Yuri.

Ska det finnas plats för en droppe malört, så skulle det vara att de nya enheterna och byggnaderna är så fantasifulla att de då och då får spelet att påminna om Starcraft. Det är i och för sig inte negativt menat - Starcraft och dess olika expansionspaket har nämligen stört min nattsömn under långa perioder. Men jag tycker att det är störande för en historia och ett koncept som - trots sina vidlyftiga uttryck - tar avstamp i mer jordbundna vän- och fiendebilder.

Yuri's Revenge förlänger livstiden för ett ovanligt seglivat speluniversum. För oss framför skärmarna är det i varje fall underhållning under de långa vinterkvällarna framför skärmen, när det är för mycket tomgångssnack på TV:n.