Killzone

Välkommen till den södra delen av Vectras huvudstad. Månader av krigande har förvandlat slumkvarterens spartanska bostadshus till grådaskiga ruiner, täckta av dammet från tusentals explosioner. Jag har precis anslutit till en splittrad fraktion av den 101:a plutonen ur ISA-rebellernas infanteri. De är sex till antalet, hårt åtgångna, tilltufsade, smutsiga och trötta. Vi avancerar längs kvarterets huvudgata där mitten av vägen sprängs öppen till ett stor svart krater och där husen rasat samman. Ett antal hundra meter bakom oss rullar en mullrande stridsvagn in på gatan tätt åtföljd av ett tiotal helghast. Vi söker skydd under två söndersprängda bropelare som rasat ned över ett av hyreshusen vid gatans slut. Helghast har dock redan lokaliserat oss och öppnar eld på avstånd. Stridsvagnens framfart får marken att skallra och den tunga ljudmattan av den varma metallen i vagnens band mot den kalla asfalten framkallar ett avskyvärt missljud som skvallrar om en annalkande död för både mig och mina medsoldater.
 
Pansarvagnen avlossar sitt första skott mot byggnaden ovanför oss. Skärmen blir suddig för en kort stund och damm och rök fyller synfältet. Dånet från smällen lägger sig sakta. En av soldaterna jag träffade tidigare skriker att han har tre stycken raketer kvar i sitt raketgevär och säger åt mig att jag kan ta mig nära nog att spränga stridstanken om jag kryper längs gatans bortre del och ned i den svarta kratern mitt i gatan. Kulorna viner, dammet ryker, överallt runt omkring mig smäller det. Jag reser mig upp till hukande läge, zoomar in raketgevärets sikte rakt mot pansarvagnen som nu befinner sig på cirka 30 meters avstånd och fyrar av. Raketen träffar den främre delen av pansarvagnens kropp och får hela tanken att sprängas i luften. Den grådisiga morgonens lätta morgondimma fylls av ett eldhav stort nog att täcka halva kvarteret. De tre kvarvarande helghastsoldaterna har barrikaderat sig 100 meter längre ned på gatan bakom en container. Jag hör hur de radiokommunicerar med högkvarteret och begär eldunderstöd. I siktet ser jag hur helghast pratar med varandra, hur de agerar, tänker och lever som enskilda individer snarare än programmerade spelfiender. Jag ryser av obehag då en av soldaterna vänder sig mot mig, bevittnar tomheten och hatet i de neonorangea ögonen på hans svarta gasmask innan jag avfyrar en raket direkt mot containern som de gömmer sig bakom. Smällen ekar över hela slummen och kropparna flyger i luften.
 
Den holländska studion Guerrilla har under det gånga året lovat mycket. Det har pratats om stor variation, banbrytande artificiell intelligens, högt tempo och knivskarp spelmekanik. I mina ögon har de realiserat allt som på förhand ofta misstagits för typiskt upphaussande säljsnack och Killzone lever upp till förväntningarna, utan problem. Killzone är ett rättframt, linjärt actionspel sett ur förstaperson där mycket följer genrens traditionella regler och normer. Det finns dock massor i det här spelet som särskiljer det från det senaste årets spel av samma typ, speciellt när det kommer till speltempot och strukturen.
 
Killzone blandar det bästa från två världar. Det finns en grundläggande strategisk del i det spelmekaniska som delvis för tankarna till Rainbow Six 3. Med dig har du tre medhjälpare och det taktiska elementet är viktigt och ogenomtänkta framryckningar straffas direkt med döden. Det är viktigt i Killzone med eldunderstöd liksom att rycka fram i korta och samlade partier. Att hela tiden se till att man står i ett skyddat läge då man laddar om samt att ens eldgivning är effektiv. Vedertagen krigsstrategi blandas dock, för en mer förlåtande och tempomässigt rask spelupplevelse, med stora mängder anstormande fiender och smart designade banor. Öppna ytor blandas med trånga gångar perfekta för listiga bakhåll lite som i Halo 2. Blandningen fungerar utmärkt och Guerrilla har i slutändan gjort ett strålande jobb med att skapa en bekant men ändå unik spelupplevelse.

Storyn i Killzone är välgjord, spännande och snyggt berättad. Framtiden är konfliktfylld, krigshärjad och extremt brutal. Du spelar som en av fyra valbara specialsoldater ur de allierade styrkorna ISA. När äventyret börjar står en av Helghans generaler och skriker ut sitt budskap till en samlad massa av hundratusentals Helghast-soldater. För tre generationer sedan delades den mänskliga rasen upp i två fraktioner efter år av osämja på jorden. Den ena sidan valde en jämlik tillvaro, ett liv i harmoni medan den andra halvan lämnade jorden och intog en inte alltför avlägsen, annan planet i samma solssystem. Efter år av förberedelser och efter att ha hittat ett sätt att genetiskt förbättra den mänskliga kroppen har nu helghast-rasen bestämt sig för att återta sitt ursprungliga hem och utrota mänskligheten.
 
När spelet börjar har jag redan axlat rollen som major Jan Templar och vi befinner oss i en skyttegrav i stadens utkant. Helghastsoldaterna rusar mot oss i plutoner om åtta över den bruna slätten och mitt maskingevär är glödhett av allt skjutande. Den första banan i Killzone heter "Trenches" och för tankarna till Call of Duty och Medal of Honor snarare än till Halo 2 eller Rainbow Six 3. Denna är också utformad som en tutorial där spelkontrollens alla funktioner gås igenom och förklaras. Efter detta återvänder jag till högkvarteret där jag bedordras att ta mig till stadens västra del och eskortera ISA-styrkornas general som stängts inne av kraftig och konstant eldgivning från helghast-artelleriet. Vägen dit tar två timmar och går igenom söndersprängda och förfallna slumkvarter där väsande helghast lurar runt varje hörn. Killzone är intensivt, väldigt intensivt även om tempot aldrig är överdrivet uppskruvat.
 
Ett par timmar in i äventyret stöter man på Luger, kvinnlig officer hos rebellernas underrättelsetjänst tillika ljudlös lönnmörderska. Hennes färdigheter skiljer sig från den allsidige Templar då hon kan klättra, se i mörker, smyga och använda sig av kniv. När Luger anslutit till Templar kan man välja att spela som henne innan varje deluppdrag startar. Längre in i spelet stöter man även på den ständigt svärande, vapenspecialisten Rico samt den mystiske Helghast-spionen Hakkah. Oavsett vilken av de fyra karaktärerna man väljer att spela som styrs de tre resterande krigarna automatiskt. Det gäller att använda sina medsoldater på ett smart sätt genom att avancera över öppna ytor först när de öppnat eld mot fienden samt hålla sig ur vägen för deras vapen. Även om Killzones grupptaktiska element inte alls är lika detaljerat som i exempelvis Rainbow Six fungerar systemet bra och ger ofta en härlig känsla av samvaro. Det finns dock problem i den artificiella intelligensen hos dina tre medhjälpare, det ska jag inte sticka under stolen med. Ibland går någon av dem i vägen för din eldgivning och det händer också att du blir ett offer för deras kulor.

Förutom ett spännande, varierat och extremt roligt äventyr för en ensam spelare innehåller Killzone givetvis även en multiplayerdel. Här går det att spela mot kompisar antingen via delad skärm eller över internet med hjälp av Sonys bredbandsadapter. Upp till 16 spelare kan tampas på någon av spelets 11 multiplayerbanor. Man väljer att spela antingen som helghast eller ISA-soldat och på nätet har det visat sig vara mycket populärt att spela i två olika lag. Både delad skärm och online-delen fungerar bra utan vare sig sjunkande skärmuppdatering eller några egentliga irritationsmoment varken i gränssnittet eller i det spelmekaniska. Jag kan dock tycka att det är synd att Guerilla tagit bort möjligheten att slå sin motståndare med baksidan av vapnet i multiplayerdelen (som det går att göra genom hela äventyret) samt att de förenklade karaktärsanimationerna ibland gör det svårt att sikta på håll. Jag tycker också att Guerrilla borde infört möjligheten att hoppa i multiplayerläget då ens rörelsemönster nu snabbt blir både förutsägbart och begränsat. På det stora hela är Killzone inte alls av samma kaliber som Halo 2 vad gällande multiplayer, även om jag spelat en del riktigt roliga dödsmatcher över nätet.
 
Designen med den dystopiska, krigshärjade atmosfären andas gammeldags futurism och variationen på miljöerna är strålande. De elva banorna spänner över en salig blandning olika utrymmen där de frenetiska eldstriderna äger rum. Större stadsdelar under attack blandas med trånga, söndersprängda slumkvarter. Ett rökfyllt shoppingcenter fullt med väsande helghast förbyts till en dimmig och blötljummen djungel för att övergå till ett större fältslag vid en uttorkad flodbädd. Jag har även slagits i en enorm park i mitten av staden fylld av virvlande, rosa löv, kämpat mig igenom ett enormt snölandskap samt sprejat väggarna i ett avskalat forskningscenter. Miljöerna är väldigt stora, detaljerade och fyllda av läckra effekter. Fienderna är ofta fem eller fler till antalet och laddningstiderna är alltid imponerande korta. Det står snabbt klart att Guerrilla trollat med hårdvaran i Playstation 2 på samma sätt som Polyphony och Naughty Dog redan gjort och skapat ett av de absolut snyggaste spelen till Playstation 2. Renderingssystemet tillåter för modellerna att vara enkla och odetaljerade på håll medan de skalas och renderas till en mer detaljerad modell såsnart man kommer nära dem. Detta fungerar bra och hör givetvis till en av de stora anledningarna till varför Guerrilla kunnat skapa miljöer av den här storleken. Ibland halkar dock uppdateringssystemet för dessa karaktärsdetaljer efter och vissa gånger har jag sprungit på helghast som sett ut som blöta hårdbrödmackor snarare än superdetaljerade dödsmaskiner.

Ljudet är en annan del av Killzone som imponerar stort, kanske till och med mer än det visuella. Ljudbilden har mixats i Pro Logic II och fungerar ypperligt. Precis som i The Chronicles of Riddick eller Halo 2 blir surroundljudet ofta till hjälp då man hör varifrån fienderna anfaller och var deras kulor kommer ifrån. Effekterna är mäktiga och väldigt realistiska där studsande kulor, explosioner och rasslande vapen utgör merparten. Även dialogen är läckert framförd där dina medhjälpares stridsrop blandas med helghast-soldaternas skrapiga radiokommunikation. Vissa delar av spelet är fantastiskt spännande, inte minst då man lyckas smyga sig på en samling helghast och kan lyssna till deras diskussioner. Deras hotfulla rösttoner tillsammans med den hesa London-engelskan känns efter en stund lika obehaglig som deras brandgula ögon och till slut drömmer man mardrömmar om helghast samt ser dem i soprummet på kvällen, eller i garderoben innan läggdags. Musiken i Killzone är framförd av Prags symfoniorkester och precis som i Halo-spelen sätter den in på väl valda delar och är lika pampig som atmosfärisk. Många av de stycken som spelas låter sådär härligt, storslaget "Andra världskrigs-pampiga" och passar givetvis utmärkt.
 
Killzone är ett underbart designat och spelmässigt strålande actionäventyr som fyller ett tomrum i spelbiblioteket till Playstation 2 på bästa möjliga sätt. Gillar du frenetisk förstapersonsaction och spännande handling kommer du att älska Guerrillas krigsepos.