Om du älskade förra årets Ios-spel Hitman GO, som var en spännande och innovativ mix mellan Hitman och brädspel, kan du skutta upp i luften och ge ifrån dig ett glädjetjut. Lara Croft Go är minst lika bra.
Lara Croft Go är, likt Hitman GO, utformat som ett brädspel. Målet är att ta sig från punkt A till punkt B genom diverse pussel och genom att utrota eller undvika fiender såsom ormar och spindlar. Du får ta ett steg i taget och oftast resulterar varje steg i att omvärlden ändrar sig. Det kan vara fiender som patrullerar runt i förutbestämda mönster, det kan vara en elakartad ödla som jagar efter dig eller så kan det kan vara pilar som kommer flygande mot ditt äventyrande huvud. Varje steg borde vara väl genomtänkt innan det utförs då det mycket väl kan leda till en alltför tidig död eller ett kolossalt misslyckande.
Har du exempelvis inte placerat den där superviktiga pelaren på exakt rätt plats innan du trycker på den där specifika knappen så kanske pelaren försvinner för all framtid, vilket leder till att du måste börja om från start igen. Eller så rör du dig på ett sådant nyckfullt sätt att du till slut är fast i en återvändsgränd med en mycket hungrig spindel precis bakom ryggen, vilket också leder till att du måste börja om från start. Efter ett par dödsfall och felsteg så lovar jag att du kommer börja scanna av omgivningen och försöka sätta varje steg du planerar att ta i ett större perspektiv. Och det är egentligen själva planeringen, men självklart till viss del utförandet, som är behållningen med Lara Croft GO. Att försöka finna alla falluckor, felsteg och luringar som döljer sig på var och varannan spelplan är en förvånansvärt spännande och engagerande stund.
Till skillnad från sin "föregångare" Hitman GO så står inte Lara stelbent på någon platta likt en figur i ett riktigt brädspel utan hon rör sig flytande och akrobatiskt mellan de olika markörerna. Den stilen som Square Enix valde att tilldela Agent 47 är snygg på sitt eget vis men den hade aldrig funkat i mina ögon när det kommer till Tomb Raider. Spelstilen må vara densamma och den där smygande känslan av att spelmekaniken emellanåt är alltför begränsad dyker förvisso upp återigen, men en känsla av frihet infinner sig konstigt nog också när vi ser Lara skutta runt och röra sig sådär smidigt som bara en gravskändare av hennes rang kan.
Grafiskt sett så ser det ut som om någon vänlig själ korsat Lara Croft and the Guardian of Light med en riktigt varm och lekfull färgpalett. Det är lika delar mörker som det är varma starka färgar och dessa funkar alldeles ljuvligt ihop. Och exakt som i fallet med Hitman GO, där den sterila och kalla designen verkligen fick oss att känna av den där spelserien som spelet baserats på, lyckas Square Enix verkligen fånga de designelement som gör Tomb Raider till just Tomb Raider. Det är mörka grottor, snåriga djungler och storslagna vyer där isolering är nyckelordet så när på argsinta odjur som bara väntar på att få snaska. Ett väl utfört jobb minst sagt.
Men, som med mycket annat, så finns det även brister att finna. Spelet är lite väl kort och en känsla av att vara aningen begränsad rent spelmekaniskt infinner sig titt som tätt. Musiken i spelet är dessutom något gruvligt monoton och det dröjer inte länge förrän jag slänger på mitt eget personliga soundtrack framför spelets. Bortsett från det så är detta ett ypperligt pusselspel som jag rekommenderar alla att pröva på. Nu ser jag otåligt fram emot nästa spelserie som får sig samma behandling.