Life is Strange

Som film betraktat hade premissen i Life is Strange inte kammat hem några priser för originalitet. Vi har hjältinnan Max Caulfield; osäker hipstertonåring med pagefrisyr, hipstercertifierad polaroidkamera och ett ordförråd som täcker 18 böjningar på "awesome". Vi har rebelliske punkarkompisen Chloe som kallar styvpappan "step-douche", röker på sitt rum och umgås med trailer trash-skummisar bakom lokala våffelrestaurangen.

Vi har diviga cheerleaders, föräldrar och lärare som inte "fattar nånting, buhu!" och bortskämda psykopatbrats i backslicks som kränger partydroger och skickar arga sms. Placera dessa damer och herrar i en amerikansk skolmiljö, krydda med klassiskt thriller-stoff och tonsätt med Jose Gonzales och du märker att Life is Strange är en potpurri av varenda highschool-rulle och direkt-till-DVD-thriller som någonsin producerats.

Som spel betraktat är vi däremot inte lika bortskämda med upplägget. Semi-realistiska tonåringar med semi-realistiska vardagsproblem (nåja) som lyssnar på indiepop och dansar i underkläder på sängen är klart mer sällsynta inslag än utomjordiska invasioner som bekämpas medelst plasmagevär och teamspeak. Att få chansen att vandra genom en skolkorridor med Syd Matters skönsång i öronen, utan minsta möjlighet att häva fram en bazooka och spränga hål i kemiläraren, är så ospännande vardagligt att det lämnar ett långt större intryck på mig än om taket lyfts, terrorister stormat in och någon vrålat "Frag!" Alla små, lugna stunder som Life is Strange innehåller gör att spelet sticker ut och känns fräscht - trots en i grunden rätt klischéartad grundintrig.

Grundintrigen, ja. Max flyttar hem till barndomsstaden Arcadia Bay i Oregon, USA, för att ge sig hän som fotografstudent på anrika Blackwell Academy. Ett rutinartat toabesök spårar ut. Vi talar inte om skrikdiarré utan ond bråd död; en student skjuter ihjäl en annan. Max ingriper och i samma sekund händer något väldigt märkligt: Max spolar tillbaka tiden. Plötsligt sitter hon och dåsar på lektionen precis innan toabesöket. Max blir såklart förvirrad och istället för att rådfråga senaste Cosmopolitan uppsöker hon gamla barndomsvännen Chloe. Tillsammans börjar de luska i vad som hänt, samtidigt som de tar sig an uppgiften att ta reda på vad det blivit av en försvunnen student Blackwell Academy: Rachel Ambers. Det mynnar snart (förstås) ut i en rad intriger, svåra val och mer eller mindre kännbara konsekvenser.

På klassisk Telltale-manér kretsar mycket i Life is Strange om att fatta beslut. Det börjar smått med om du ska vattna din krukväxt eller inte och växer sedan till sedvanlig huvudbry kring liv och död, vara eller inte vara, kramas eller kyssas eller bara stå som ett kylskåp och se chansen glida bort. Sett till upplösningen spelar valen du gör inte någon större roll; i slutändan finns det bara två alternativ, varav det ena känns som det "rätta" (emotionellt och välregisserat och passar in i narrativet) och det andra som något manusförfattande krafsade ihop på en servett sista veckan innan lansering. För mig gör det inget att slutet är såpass oberört av tidigare val jag fattat. Dontnod bygger ganska skickligt illusionen av att jag skräddarsyr min egen resa under de fyra första episoderna, och när det väl vankas avrundning i avsnitt fem händer så mycket annat att jag knappt hinner reflektera över att Dontnod ryckt ifrån mig beslutanderätten.

Minus finalen rullar tempot på i ganska maklig takt. Dontnod tar gott om tid på sig att etablera sina karaktärer och intriger. Det är först under episod fyra som det verkligen lossnar i fogarna, för att under sista 40-50 minuterna i episod fem explodera i våldsamma Twilight Zone-utsvävningar med människor som pratar baklänges, dialoger som förvrängs och miljöer som luckras upp som bläck. När eftertexterna rullar efter totalt drygt tio timmar är det fortfarande många trådar som hänger lösa och de logiska luckorna i manuset är så många att ingen politiker i världen skulle kunna förklara bort dem. Men klarar du av att bortse från alla frågetecken (det här med tidsresande är alltid förenat med huvudvärk) kan vi se att Dontnod ändå knyter ihop säcken relativt väl, i alla fall när det kommer till karaktärerna och deras öden. Det är tillräckligt för att att jag ska känna mig nöjd.

Life is Strange kan beskrivas som en bergochdalbana som svänger snabbt mellan låg- och höjdpunkter i både spelmekanik och berättelse. Dess pussel, som ofta bygger på att Max måste använda sin förmåga att spola tillbaka tiden, skiftar mellan triviala till forcerade till helt briljanta. Dialogerna växlar mellan "okej" till horribelt dåliga. Under en utdragen sekvens med spelets stora antagonist är ordväxlingen så pinsamt dålig att de direkt-till-DVD-thrillers jag nämnde inledningsvis framstår som Tarantino-material. För att inte tala om all slang. Många gånger kan jag nästan se framför mig hur de grånande manusförfattarna dammsuger forum och Urban Dictionary i jakt på "ungdomliga" fraseringar. Det låter sällan naturligt. Tills det plötsligt gör det. Som sagt - det svänger kraftigt.

Som tur är väger spelets styrkor tyngst. För trots bristande manus, svajjiga dialoger, stela ansiktsanimationer och ett antal krystade pusselmoment är Life is Strange ändå urmysigt, stämningsfullt, spännande och - sett till andra spel - närmast unikt i sin premiss. Det finns massor att upptäcka i miljöerna; små detaljer som hjälper till att göra världen levande. Drösvis med mysiga populärkulturella referenser. Arcadia Bay målas upp i varma, lummiga höstfärger som avspeglar den melankoliska stämningen perfekt.

Produktionsvärdena är genomgående höga och här finns en kärlek till berättandet som smittar av sig på mig som spelar. För dig som tröttnat på (eller bara behöver en paus från) storskaliga fantasyvärldar och högsmällande sandlådeaction erbjuder Life is Strange en helt annan upplevelse. Jordnära, mystisk och en smula tårdrypande; Life is Strange är onekligen en av årets bästa överraskningar.