WWE 2K16

"Stone Cold" Steve Austin blänger på mig. Jag, i rollen som Bret "The Hitman" Hart, försöker återskapa magin från vad som ofta betraktas som en av de bästa matcherna någonsin - dessa båda fribrottarherrars magiska Submission-handgemäng från Wrestlemania 13. Året var 1997, och denna stenhårda fight (seriöst, se den) blev startskottet för det som sedan dess är känt som Attitude Era. En era då wrestlingen var skitigare, hårdare och även mer underhållande än kanske någonsin förr.

Sägas ska att fjolårets WWE 2K15 var ett av seriens hittills största bottennapp där egentligen ingenting stämde, inte ens grafiken trots det faktum att Visual Concepts varit med och assisterat samt att vi såklart har nya konsoler. Det tar mig inte lång tid att inse att det här spelet är klart snyggare än föregångaren och både "Stone Cold" Steve Austin och Bret "The Hitman" Hart ser stundtals precis ut som sina verkliga förlagor.

Undantaget är sistnämndas hårman (och långt hår i allmänhet - vilket är ett problem eftersom det i wrestling är något av standardfrilla) som på sin höjd kan liknas vid spagetti som kokats lite för al dente och det faktum att mindre viktiga personer uppenbarligen inte alls setts som prioriterade att göras rättvisa. Utöver detta är det ett rejält lyft och ansiktsuttryck och spelande muskler är snyggt avbildade, och det finns till och med detaljer som hur kläderna rör sig. Så när de båda brottarna liksom bekantat sig med varandra är det dags att dundra igång matchen på allvar.

Spelkontrollen känns välbekant, men Yuke's har försökt strömlinjeforma den för att göra den mer följsam. En skicklig mattbrottare som Hart, vars signaturgrepp Sharpshooter dessutom är en submission, måste till exempel nyttja en ny mätare för att få motståndarna att kasta in handduken. Upplägget påminner om det vi senast såg i UFC Undisputed 3 där det gäller att via ilsnabbt och fiffigt användande av analogspaken markera färger, där den utsatte istället ska undvika den aktuella kulören.

Systemet kunde naturligtvis lika gärna vara ett minispel i Mario Party och det finns inget inneboende i 'katt och råtta'-leken med färger som påminner om faktisk wrestling - men det fungerar faktiskt bra. Att göra gameplay av mattbrottning är svårt och ingen försök har egentligen lyckats sådär övermåttans väl.

Kontringarna har också setts över och kan inte längre missbrukas på samma sätt, vilket tidigare var alldeles för enkelt. Det blir därför ett intressant hushållande där det hela tiden gäller att avgöra om det är värt att nyttja den, eller om motståndaren snart ska försöka sig på starkare attacker varpå det är redo att försöka vända matchen.

Att vinna matcherna utan att dela ut ett gediget kokstryk är också betydligt svårare än sist. WWE 2K15 hade ett system som gjorde att jag mellan varven kunde vinna matcher genom att lägga mig på motståndaren mer eller mindre efter fösta golvningen. Så svårt var det. Nu är det mer rättvist och matcherna tenderar därför att bli några minuter längre.

Tyvärr kvarstår problemet från de senaste åren att signaturgreppen brottarna har mer eller mindre är obligatoriska för att vinna. Tidigare räckte det ofta med att förnedra sin motståndare båda baklänges och framlänges, varpå jag lade mig på honom medan domaren räknade till tre. Nu kan jag göra de mest spektakulära rephopp, dödsföraktande kast eller slå sönder min motståndare med stol - utan att denne för den sakens skull stannar kvar på golvet. Får jag däremot till min signaturgrej är det däremot klippt. Möjligen att detta är ett krav från WWE som de senaste tio åren gett signaturgreppen allt större betydelse (och samtidigt gjort matcherna mer förutsägbara), men jag skulle verkligen vilja att de tonades ner.

Själva brottningen bär också spår av det som kommit att känneteckna Yuke's spel, det vill säga att de är lite för långsamma, stela och inte har det där flytet bra wrestling har. Det är fortfarande simulation framför spelbarhet, och jag skulle verkligen vilja se en totalrenovering av detta. Det hindrar dock varken mig eller polare från att spela och ha roligt åt att dela ut kopiösa mängder stryk, taunta varandra och leverera halsbrytande attacker.

Totalt sett finns drygt 120 brottare att välja bland, nästan dubbelt upp mot fjolåret. Det kommer dock givetvis finnas brottare folk saknar, inte minst Hulk Hogan som fick sparken tidigare i år. Själv är jag nästan tröstlöst glad över att Fred Ottman får vara med under ringnamnet Tugboat samt Charles Wright under sitt alias Kama. Annars kan du skapa egna brottare naturligtvis.

Förra året var systemet med att skapa egna brottare kraftigt eftersatt, men nu är det återställt. Inte bara är verktygen betydligt bättre, du kan även skapa 100 stycken mot ynka 25 i WWE 2K15. Att spela sin väg mot toppen är något jag vet att många wrestlingfans uppskattar. Själv tycker jag det är lite småtrist att vara så hopplöst svag i början och lite för överlägsen mot slutet, men möjligheten finns i alla fall.

"Stone Cold" Steve Austin är för övrigt årets huvudperson. Sedan en tid har serien fokuserat på en era eller en person och denna gång får vi uppleva denna gigants storhet och hur han blygsamt började sin bana mot att bli en av de största någonsin. Alla arkivbilder och filmklipp ger ett gamla wrestlingfan rysningar av välbehag och presentationen är överhuvudtaget välgjord. Det här är ett bra koncept jag hoppas finns kvar framledes med, bättre hyllning kan en fribrottare inte få. Det är liksom en historielektion som förenar nytta med nöje.

WWE 2K16 är inget perfekt wrestlingspel, och jag tycker fortfarande att Yuke's borde få sparken så någon annan utvecklare kan ta över. Det är dock onekligen och otvivelaktigt ett kliv i rätt riktning. Bokstavligt talat allt är bättre än ifjol och vill du ha ett roligt, adrenalinstint spel att lira med polarna på samma TV - är det svårt att hitta något bättre än just detta.