Himlen lyser i regnbågens varmaste färger medan min patrullbåt glider fram över det glimrande havet. Framför mig ligger skärgården som sakta vaggas till sömns av det öppna vattnets mjuka vågor. Det är så stillsamt och vackert framför mig att jag inte vill ägna ens en tanke på vad som ligger bakom mig. Men det är omöjligt. För bakom mig fyller min kamrats kapsejsade fartyg sakta skyn med sotsvart rök.
Striden vi precis hade mot ett skräckinjagande slagskepp slutade för min kamrat med en enkelbiljett till Poseidons havskatakomber. Det hade blivit en parresa om det inte vore för att jag bestämde mig för att utnyttja min patrullbåts fart och susa förbi fienden innan denne hann rikta om sina artilleripjäser. När vi nu båda rundar den lilla ön kommer vi ännu en gång ställas för mot för. Jag får inte lov att göra några misstag nu. Annars kommer jag göra min kamrat sällskap på havets mörka botten.
World of Warships är det tredje krigsspelet från polska arenatokarna Wargaming, skaparna av det omåttligt populära stridsvagnsspelet World of Tanks och det inte fullt så populära flygplansspelet World of Warplanes. Den här gången vill Wargaming att vi tar på oss marinuniformen, skepparmössan och seglarskorna för att sedermera bege oss ut till havs där vi ska ta kommando över en rad olika historiskt korrekta krigsskepp.
Det finns fyra olika sorters krigsskepp att ta del av: Jagare, kryssare, slagskepp och hangarfartyg. Alla är naturligtvis helt unika på sitt sätt. Jagare är mångsidiga och kan användas till allt från att söka efter fiender till att understödja vänner med sina luftvärnskanoner. Kryssare är små, snabba och lättmanövrerade krigsfartyg som är grymma på att understödja. Som motpol till kryssare hittar vi slagskeppen. Svårmanövrerade och långsamma, men det kompenseras med spelets absoluta starkaste artilleripjäser. Sist men inte minst har vi hangarfartygen, som kan bringa död från ovan på alla möjliga sätt. Jag, mina vana trogen, bestämmer mig för att ta kommando över det mest lättmanövrerade fordonet och bege mig direkt ut i strid.
När jag väl befinner mig ute till havs, är grafiken det första som slår mig. Läser du omdömen av Wargamings tidigare alster brukar grafiken i dessa spel ofta beskrivas med hjälp av satsen "det är snyggt för att vara ett gratisspel". Jag skulle vilja påstå att grafiken i World of Warships är rakt av snygg. På riktigt alltså, och utan det något degraderande efterföljande frasen "för att vara ett gratisspel". Vattnet ser otroligt inbjudande ut, miljöerna är stundvis otroligt vackra och båtdetaljerna är direkt häpnadsväckande. Visst, mindre objekt som till exempel vajrarna och bultarna på båtarna renderas lite underligt men det måste räknas som mindre skönhetsfläckar i ett för övrigt ordentligt snyggt spel.
Nu när jag nämnt båtdetaljerna måste jag adressera den historiska korrektheten av krigsskeppen. Wargaming har, ännu en gång, gjort ett fantastiskt jobb med att återskapa några av världens absolut mest ikoniska havsfarkoster. Jag jämförde riktiga bilder på den amerikanska jagaren USS Erie med spelets motsvarighet och jag kunde ärligt talat inte märka någon som helst skillnad. Överhuvudtaget. Varenda artilleripjäs, räcke, fönster och bult är identisk med den riktiga förebilden. En smått otrolig bedrift.
När det kommer till själva spelsystemet är det mesta sig likt. Den redan förfinade skjutmekaniken från tidigare delar är närvarande och gör sitt jobb på ett ypperligt sätt. Det krävs fortfarande en hel del från dig om du vill vara grym på att pricka fienderna från långt håll. Att hålla reda på farten, alla möjliga vinklar och ha en bra avståndsuppfattning är fortfarande nyckeln till framgång. Wargaming har verkligen anammat talesättet "fixa inte något som inte är sönder".
Samtidigt kan jag tycka att det är lite synd. Även om jag håller med om att man inte ska fixa något som funkar kan jag tycka att det blir en gnutta tråkigt i längden. Det finns nämligen en överhängande Call of Duty-känsla över Wargamings spel. Samma grej - fast i en annan skepnad. Det blir ganska snabbt uppenbart att World of Warships är World of Tanks ute till havs. Vissa kanske tycker om det, till och med älskar det, men själv anser jag att det är lite trist.
Den här känslan infinner sig inte bara under krigandet utan den är närvarande rätt igenom hela spelet. Utvecklingsträden, kompissystemet och framför allt spellägena är i grund och botten identiska med tidigare delar.
På tal om spellägena så finns det tre stycken: Standard, där ditt mål är att antingen fånga motståndarens bas eller förstöra alla fiendeskepp. Sen har vi Encounter, där ditt mål är att antingen ta över en stor area på kartan eller förstöra alla fiendeskepp. Och till slut har vi Domination, där du har som mål att antingen kontrollera en handfull områden... eller förstöra alla fiendeskepp. På pappret ser det ut som att det finns flera olika sätt att vinna på men i praktiken mynnar det ut i exakt samma mål varje gång: Förstör alla fiendeskepp. Något som blir trist ganska snabbt.
En annan grej som är trist är kartorna och dess enorma storlek. Någon kanske precis ryckte på ena ögonbrynet när det kommer till det sistnämnda med tanke på att det i regel brukar vara positivt att en spelkarta är stor. I det här fallet är kartorna för stora. Alldeles för stora. De är så stora att World of Warships har en autopilot-funktion där du kan välja en punkt på kartan för att sedan låta fartyget ta sig dit självmant. Detta är ytterst nödvändigt för det är helt orimligt att behöva hålla inne W-tangenten i tre solida minuter helt i onödan. Efter ett par rundor tröttnade jag så mycket på det här att jag tog fram min Ipad och kollade på Netflix vid sidan om tills en fiende kom i sikte.
Visserligen går det argumentera för att den här tiden kan användas för att planera rundan med sina lagkamrater. Det köper jag. För det finns trots allt mängder av strategiska tillvägagångssätt för att vinna. Spelar du däremot med slumpmässiga personer då är den här sträckan definitionen av dötid.
När du däremot kommer i kontakt med fienden då är det en annan femma. Det spelar ingen roll du krigar på avstånd eller på nära håll, det är hur kul som helst att kriga ute till havs. Att prickbomba en fiende på en mils avstånd är löjligt tillfredsställande och att hamna i närstrid med ett enormt slagskepp är stundvis makalöst spännande. Här har Wargaming lyckats med bravur.
World of Warships är som bekant ett gratisspel. Detta innebär således att spelet innehåller en form av mikrotransaktioner. Lyckligtvis kan jag meddela att de inte är särskilt påträngande eller orättvisa. Visst, det går att köpa sig ett fartyg av modell "super-badass" som du kan använda för att sänka en hel armada själv men samtidigt anser jag att det inte gör särskilt mycket då du själv kan komma upp i samma nivå genom tålamod och skicklighet utan att behöva spendera en enda krona. Dessutom kostar dessa fartyg multum med pengar, chansen är således högre att se en rosa enhörning penetrera ditt fartygs pansar än en pjäs från ett premium-skepp
I slutändan är World of Warships ett underhållande spel för stunden med vacker grafik, grym skjutmekanik och ljuvliga havsstrider. Musiken är dessutom härligt bombastisk och passar spelet utmärkt. Samtidigt tycker jag att Wargaming varit en gnutta fega och inte vågat ta ut svängarna ordentligt. Det finns ingen skillnad mellan spellägena, kartorna är alldeles för stora och det finns inget som får mig att bli beroende av spelet. Det går inte komma ifrån att detta är, ännu en gång, World of Tanks ute till havs.
Men det finns ändå en viktig aspekt att ha i åtanke här: World of Warships är gratis - och det räcker gott och väl för att jag ska skriva att du definitivt borde testa det. World of Warships är trots allt ett bra spel att slå ihjäl någon timme med.