Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Assassin's Creed: Revelations

Assassin's Creed: Revelations

Ezio har blivit gammal och Assassin's Creed-serien har också blivit till åren. Elfving har spelat ännu ett lönnmördaräventyr i Ubisofts regi, och har haft fullt sjå med tempelriddare och bombmakande...

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Gammal är äldst. Ezios hjässa må domineras av grå hår, men redan under mina första tutorial-skutt visar italienaren inga prov på stel rygg eller rädsla för brutna lårbenshalsar. Ubisofts lönnmördare rusar, skuttar, klättrar, svingar sig och smyger fram mot vakter som brutalt effektivt får möta sin skapare via en handledskniv i mörkret. Ja, Assassin's Creed: Revelations känns bekant, men är inte helt utan nyheter. Framförallt är det underhållande.

Även om han inte syns så mycket är Assassin's Creed i grunden, eller snarare bakgrunden, en historia om stackars Desmond Miles och hans turer med inte alltför sympatiska läkemedelsföretaget Abstergo Industries. I början av Revelations har vi inte kontroll över Desmond i verklighetens värld; killen har nämligen hamnat i en koma efter den påtvingade attacken på Lucy i det förra spelet. Nu är Desmond fast i Black Room, en säkerhetsyta som nås via en bakdörr i Animus-maskinens programmering, där han försöker pussla ihop sitt splittrade psyke.

Assassin's Creed: Revelations
Black Room-miljön går i en behagligt obehaglig grön-turkos nyans. Man vill därifrån, men ändå inte.

Black Room-miljön är suveränt designad och väldigt stämningsfull att röra sig i. Stenblock svävar i luften och det ligger både något onaturligt och obehagligt över stranden och de få, små gräsplättarna. Min första tanke var att Ubisoft kikat på Inception, och mycket riktigt får jag efter mitt första speltillfälle reda på att Nolans film varit en inspirationskälla. Optiska illusioner av bland andra Roger Penrose har också gjort sitt för kreativiteten. Black Room är hursomhelst en plats jag inte skulle vilja fastna i - men som jag gärna besöker.

Men det är Ezio vi kommer att få kontrollera mest och i början av spelet reser Ezio till Masyaf som är infesterat med de nedriga tempelriddarna vi så gärna överfaller. En inlåst artefakt som förfadern Altaïr hittat kräver fem nycklar för att nås. Detta sparkar igång äventyret.

Efter några halvtrista övningsuppgifter i ett mörkt slott når Ezio till slut Konstantinopel, där friheten och de utsökt designade stadsmiljöerna som vi associerar med Assassin's Creed äntligen visar upp sig. Och det Ottomanska rikets huvudstad, i gränslandet mellan Europa och Asien, är vacker. Mycket vacker rentav, och full av liv. Att blicka ut över hamnområdet och se röda segel, ett par fiskare vid bryggan och handelsmän som bär på trälådor är en imponerande syn, och tack vare Ezios klättrarfärdigheter går det alltid att hitta makalösa utsikter.

Assassin's Creed: Revelations
Slakta för många civila och du blir 'desynkroniserad', eller död som det kallas i andra spel.

Ezio guidas runt i stan av Yusuf Tazim, chef för assassinerna i Konstantinopel, och här introduceras jag till ett par av nyheterna i Assassin's Creed: Revelations. Den första är en ytterst användbar tingest kallad Hookblade: en hybrid av ett vapen och ett transportmedel. Överallt i staden finns (lämpligt nog) ziplines uppspända mellan hustaken och dessa kan Ezio susa nedför tack vare sin nya leksak. Även när det ska klättras får vi användning för hakklingan, som ger ifrån sig ett trivsamt "klink" varje gång det greppar tag i en ny avsats.

Hobby-pyrotekniker som tvinnade ihop Ryssar och Tigerskott när det begav sig lär också finna glädje i Revelations bombmakande. Genom hela spelet hittar du ingredienser till explosiva varor och om du även finner ett lämpligt arbetsbord kan du experimentera med olika skal, innehåll och aktiva ingredienser. Bomber kan döda genom sprängkraft, ingjuta skräck genom blodskvätt eller helt enkelt lukta skit tack vare några matskedar skunkolja. Bombmakandet blir ett litet spel i sig och är trivsamt att pyssla med - även om det går att kriga sig genom spelet utan särskilt mycket hjälp från dem.

Assassin's Creed: Revelations främsta förtjänst är att det helt enkelt finns så mycket att göra. Jag har alltid sett mig själv som en aningen rastlös spelare, men jag inser att det helt handlar om sidosysslornas kvalitet, inte om mig. Klivet spelserien tagit från både första och andra spelet i detta avseende är stort. Förutom att bara utforska stadsdelarna och leka lönnmördar-Tarzan längs alla metallvajrar är det tillfredställande att leta upp och klättra upp för alla Viewpoints, och till och med att göra om deluppdrag för hundraprocentig synkronisering (det vill säga utan misstag). Jag tar också över hårt bevakade "Dens" genom att döda dess kaptener, varpå jag med triumf i hjärtat tänder fyrbåkar i tornen.

Assassin's Creed: Revelations
Svärdstriderna ser väldigt snygga ut, men blir i längden lite långtråkiga.

Ezio får ibland också leka fältherre i tower defence-liknande strider där tempelriddare anfaller ditt högkvarter. Här står Ezio helt stilla och du har en fixerad vy över kvarteret i fråga. Inför attacken kan du placera ut barrikader på vägen, bågskyttar och gevärsmän på hustaken för att sedan invänta anfallet. Detta gör, tillsammans med alla andra inslag i spelet, det svårt att beskylla Ubisoft för att göra ett spel med dålig variation.

Alla sidospår jämnar ut den större fokus som fanns på strider i tidigare delar. För det måste jag erkänna (igen), de mer kaotiska sammandrabbningarna i Assassin's Creed har aldrig varit någon höjdpunkt för min del. Revelations är inget undantag, man kommer fortfarande riktigt långt med att bara hamra på attackknappen, även om det går snabbare att vinna striden med pareringar och finlir. När du är upptagen med tukt av en vakt, står dennes kollegor fortfarande artigt en bit bort och väntar på sin tur. När uppdragen får ett lägre tempo och vi får smyga oss på fiender en åt gången fungerar blir dock dödandet hur bra (och blodigt) som helst.

Ända sedan det första spelet har grafiken alltid varit imponerande i Assassin's Creed-serien, både tekniskt och designmässigt. Revelations är inget undantag och även om vi inte kan vänta oss Uncharted 3-kvalitet rakt genom på grund av de stora, öppna ytorna, bjuds det här friskt på ögongodis. Som sagt är städerna väldigt detaljerade; oavsett om du springer omkring bland slitna träbänkar i de fattiga stadsdelarna, eller om du skrämmer överklass bland parkornament och snordyra mattor. Även mellansekvenser och animationer tycker jag har fått ett lyft.

När vi ändå snackar grafik kan det vara värt att nämna att 3DTV-ägare har möjlighet att skutta och dräpa med Ezio i stereoskopisk 3D. Visst, 3D-spel är fortfarande lite av en gimmick, men djupet i stadsvyerna blir faktiskt rätt mäktigt i detta läge. Med lite inlevelse och kanske ett nedsläckt rum känns det verkligen som du är på plats i Ubisofts renässansvärld - när du står still. I strider blir man dock mest åksjuk och här finns tyvärr också en del så kallad screentearing när man vrider på kameran.

Assassin's Creed: Revelations
Bäst översikt över staden och dess invånare får du förstås från taktopparna. Slå på din Eagle Vision och folk av betydelse blir extra tydliga.

Ubisoft har också putsat på det onlineläge man skänkte serien i och med Assassin's Creed: Brotherhood. Det ska sägas direkt att jag spelar Assassin's Creed för kampanjen, men visst finns här en hel del att förkovra sig i när man som solospelare sett eftertexterna. Capture the Flag är ett roligt nytt inslag och vanliga dödsmatcher (nu utan kompassen) har slukat en del tid. Men med så många andra onlinetitlar denna höst är flerspelandet mest ett dugligt, och inte omedelbart vanebildande läge.

I multiplayer har din karaktär denna gång alla dödliga och användbara förmågor upplåsta från början, och även om Ubisoft menar att det är vad fansen vill ha, så tror jag att det blir en smaksak - det finns trots allt en tjusning att gradvis få tillgång till bättre attacker. Det lönar sig dock att förkovra sig i multiplayern av andra anledningar; i takt med att du klättrar upp i rankingen får du mer information om Abstergos hemligheter. Ärligt talat är jag inte så oerhört intresserad av varje storydetalj, men för hardcore-fansen lär det innebära en berättarmässig julafton.

Hursomhelst. Det är bara att vänligt tacka av Ezio och Altaïr, som enligt Ubisoft nu har gjort sitt i den här mordiska sagan. Kan du stå ut med en känsla av deja vu (eller om detta är ditt första Assassin's Creed-spel) är Revelations en riktig höjdare som lär hålla dig sysselsatt tills du får grå hår - eller åtminstone till din nästa frisörtid. Ubisoft börjar ha en hel del lönnmördartitlar på sin CV nu, men som Ezio själv bevisat är ju ålder och erfarenhet knappats något negativt.

Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
Assassin's Creed: Revelations
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Mycket att göra, vacker grafik, skön design, varerade uppgifter, rolig multiplayer
-
Inte mycket nytt, småtrista strider ibland
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jonas Mäki: Visst har min namne rätt i att det finns väldigt mycket att göra i Assassin's Creed: Revelations, men jag är inte lika övertygad om att varje del är något bra. Tower Defence-delarna känns mest som ett farthinder och jag har ingen lust att samla precis varje skatt i spelet. Däremot är storyn mer välskriven än någonsin och det är kul att se hur de tre karaktärernas öden möts. Revelations mättar för stunden, men nu väntar jag på ett Assassin's Creed 3 - kanske förlagt till 1700-talsmiljö? - med en ny cool huvudperson. 7/10

Medlemsrecensioner

  • BjörnJohnson
    Efter att ha spelat igenom AC3 tog jag mig an det sista spelet i serien som jag tidigare inte tagit mig igenom. det första som slår mig vid... 6/10
  • Andreas Blom
    Man kan knappast beskylla Ezio för pensionsplaner - han börjar bli gammal men trots sina gråa hår så springer han fortfarande runt på hustaken... 8/10
  • ovesmedberg
    Spelad version: PS3, PAL Två lönnmördare. Ett öde. Konstantinopel, år 1511 efter Kristus. Resande i fotspåren efter den legendariske Altair,... 7/10
  • zwqase
    Assassin's Creed är en spelserie där min åsikt tycks skilja sig en del ifrån majoriteten. Jag är nämligen av åsikten att det första spelet... 8/10
  • Cpt Awesome
    Ett bra spel, särskilt då jag har spelat alla tidigare upplagor av AC, men dock så är den lite för kort. Utöver detta så anser jag att Ubisoft... 8/10
  • Örnen
    Hej! Jag är Örnen och här kommer min recension av Assassin's Creed: Revelations. Jag kommer att peka ut vissa delar. Den här recensionen... 7/10
  • Ezio_da_Sweden
    Som jag skrivit i tidigare Assassin's Creed-recensioner är det ett fantastiskt bra spel, med mycket innehåll, en bra story och bra... 9/10

Relaterade texter

Assassin's Creed: RevelationsScore

Assassin's Creed: Revelations

RECENSION. Skrivet av Jonas Elfving

Ezio har blivit gammal och Assassin's Creed-serien har också blivit till åren. Elfving har spelat ännu ett lönnmördaräventyr, och har haft fullt sjå med tempelriddare och bombmakande...



Loading next content